Humanistisk kunskap behövs för regional utveckling

Foto: Tobias Fischer

Vad har organisationsteori med humanistisk utbildning och forskning att göra? Och varför vänder sig lokala aktörer inom såväl offentlig som privat sektor i dag till humanister för att hitta nya svar på de problem de står inför? Några av svaren på dessa frågor handlar om de ökade utmaningar som dagens lokala organisationer möter – exempelvis att hållbara lösningar inte längre står att finna i enkla samband mellan resultat och resultatstyrning. Det skriver Peter Degerman, lektor i litteraturvetenskap och Mittuniversitetets representant i Humtank.

I samtalen om humanioras roll i samhället höjs ibland röster som vill påpeka vikten av koncentration och specialisering av forskning och utbildning till vissa lärosäten. Om ansökningar till humanistiska utbildningar är stadigt sjunkande så kan ett sätt att möta dessa utmaningar vara att koncentrera humaniora, resonerar man. Därmed hoppas man kunna skapa starkare och mer livskraftiga miljöer. Utbyggnaden av högskolesektorn har skett för snabbt, hävdar vissa röster – nu senast i debattartiklar i SvD (https://www.svd.se/stoppa-expansionen-av-den-hogre-utbildningen/om/hogskola-och-universitet; https://www.svd.se/akademisk-frihet-innebar-att-ta-obekvama-beslut/om/hogskola-och-universitet). Högskolorna bör i större uträckning samarbeta för att dimensionera utbudet, säger man – nu senast ett av förslagen i den så kallade ”Struten”, Styr- och resursutredningen.

Det är sant att de resurser som tillfaller lärosäten för grundutbildningen släpar efter kostnader för att ge utbildningarna. Trots att antalet studenter som antas och genomför utbildningarna totalt sett ökat kraftigt har intäkterna för dessa inte hängt med skenande kostnader för lokaler, administration och löner. I det sammanhanget är det lätt att peka på det faktum att ökningen av antalet studenter inte är jämnt fördelade i lärosätenas så kallade ”utbildningsportföljer” – flera av de humanistiska ämnena, till exempel inom språkämnena, har sett ett vikande antal studenter under den senaste tio-femtonårsperioden. Rimligt är då förstås att rätta mun efter matsäck – och så har redan i flera fall skett. Språkämnen som franska och tyska har de senaste åren lagts ned vid vissa lärosäten, och därmed naturligt koncentrerats till vissa andra.

Till saken hör också att flera humanistiska ämnen vid de mindre lärosätena i allt högre grad fått resurser genom att de ingår i en de kraftigt expanderade lärarutbildningarna. Det gäller de nämnda ämnena franska och tyska, men också till exempel litteraturvetenskap. Kortsiktigt har det gynnat kärnkurserna inom dessa ämnen, men i efterhand har en sådan expansion visat sig som en pyrrhusseger – kärnkurserna inom ämnena, de fristående kurserna, läggs ned medan endast de kurser som har en pedagogisk eller didaktisk inriktning lever kvar med hjälp av lärarutbildningen. Det sker till exempel när kurser i ”franska” läggs ned medan kurser i ”franska i lärarutbildningen” finns kvar. Eller när ämnet litteraturvetenskap läggs ned och det som blir kvar av litteraturundervisningen blir en del av utbildningen i ”svenska”.

Nå, men vad är allt detta att yvas över? Det här är väl egentligen självklara effekter av tillgång och efterfrågan – varför undervisa om franska verb eller grekisk körlyrik i obygden när den erforderliga forskningsmiljön endast kan åstadkommas vid de större lärosätena? Med humanistiska inslag i lärarutbildningarna är det en annan sak – professionsutbildningarnas expansion och förankring vid lokala lärosäten kan alltid motiveras av regionernas stora behov av arbetskraft.

Det låter enkelt – men en koncentration av humanistisk utbildning och forskning till de stora lärosätena kan ha konsekvenser för den regionala utvecklingen också utanför den direkta försörjningen av arbetskraft. Plötsligt står offentliga och privata aktörer i regionerna inför utmaningar som kräver nya lösningar. Det kan röra sig om krav på hållbarhet och jämlikhetsarbete. Det kan handla om att den effektivitet som den ”platta” eller ”slimmade” organisationen till förstone tycktes innebära inte längre håller vad den lovade. Organisatoriska modeller som föreföll sätta individen i centrum har förlorat kontakten med dessa individer.  Bilden av att en verksamhets effektivitet och rättssäkerhet kan garanteras av utvärderingar blir alltmer lik en Penrose-trappa, som på en teckning av M.C. Escher – en illusion av att utvärderingarna leder till effektivitet och utveckling när de snarare leder vidare till ännu en utvärdering, och ännu en utvärdering, etc.   

Penrose-trappan

I det skedet vänder man sig yrvaket till den humanistiska forskningen. De regionala aktörerna inom såväl offentlig sektor som inom näringsliv börjar fråga sig om det finns lärdomar att dra inte bara av den samhällsvetenskapliga organisationsforskningen utan också av den humanistiska grundforskningen. Med ens frågar man sig om  humanvetenskaperna kan lära oss något om relationella förutsättningar, och om de stora samhällsutmaningar vi nu står inför.

Det kan vid en första anblick tyckas som att de traditionella humanvetenskaperna här väldigt lite med organisationsteori att göra – så som till exempel den resultatstyrning av organisationer som här fått beteckningen New Public Management – men det är i just denna ”litenhet” som humanvetenskapernas styrka ligger. I det lilla perspektivet, i det mänskliga, mellanmänskliga, och i uppmärksamheten på det som sker i marginalen mellan händelser, har humanvetenskaperna sin styrka.

Det finns skäl att här påminna om en teoretiker som Michel Serres. Med sina tankar om konsten och det humanistiska vetandet som ett slags budbärare, en ”Hermes”, mellan olika vetenskapsområden och skilda samhällsfunktioner understryker han vikten av att hålla flera förståelser av en företeelse aktuella samtidigt. Snarare än en att låta en organisationsmodell få företräde – eller bestämma sig för ett fast antal styrmekanismer –  handlar det om att åstadkomma ”översättningar” mellan alla olika sätt att förstå och tänka omkring en given verksamhet.

 I vetenskapliga sammanhang söker det humanistiska tänkandet därmed lösa upp dualismen mellan faktafetischism och relativism. Inom organisationsteori innebär det att enkla samband mellan resultat och resultatstyrning prövas i förhållande till alla de relationer och berättelser som ingår i organisationen.

Att relationella faktorer är väsentliga för en organisation kan tyckas vara någonting självklart – men för förståelsen av dessa faktorer i sina historiska, sociala och kulturella inramningar är den humanistiska kunskapen väsentlig. Att alltför lättvindigt tala om koncentration eller ”specialisering” av humanistisk utbildning och forskning till vissa lärosäten är liktydigt med att undandra förutsättningarna för en mångfacetterad regional utveckling och för att lokala organisationer ska kunna möta alla de utmaningar som dagens stora samhällsfrågor ställer dem inför. 

Peter Degerman, lektor i litteraturvetenskap, Mittuniversitetet