Catharina Nyström Höög, professor i svenska vid Högskolan Dalarna, har tillsammans med kollegan Anders Björkvall, professor i svenska vid Örebro universitet, just avslutat ett forskningsprojekt om statliga myndigheters värdegrunder finansierat av Riksbankens jubileumsfond och bloggar här om sina reflektioner utifrån projektet.
Värdegrundsarbete har debatterats av och till under 2000-talets första decennier. I flera fall då oegentligheter har rullats upp har den eller de som ska stå till svars hänvisat till organisationens värdegrund. Antingen har de skyldiga avvikit från den eller så ska organisationen lösa problemet genom att intensifiera värdegrundsarbetet. Men värdegrundsarbete verkar också vara något annat än konkret problemlösning, något som drar åt marknadsföring eller polering av en organisations varumärke. Den aspekten av värdegrundsarbetet har utsatts för en del kritik, till exempel av Mats Alvesson, som skrivit om värdegrundsarbete som ett surrogat för verkliga förbättringar (DN 3/4 2015). I fokus för den kritiken står värdeorden, de klichéliknande ord som ofta lyfts fram som karaktäriserande för en organisations mentala klimat: öppenhet, lyhördhet, lojalitet.
I mötet med värdegrunder faller det sig naturligt för den språkvetenskapligt skolade textforskaren att ställa sig lite frågande. Vi har ofta en i grunden funktionell syn på texter och är vana att ställa frågor som rör texternas ändamålsenlighet, eller förmågan att kommunicera ett tydligt budskap, särskilt viktigt när det gäller myndigheters texter. Vår spontana hållning till de texter som formulerar värdegrunderna var därför ganska skeptisk, när vi inledde forskningsprojektet. Värdegrundstexterna föreföll onödiga, helt enkelt, utan någon tydlig koppling till myndigheternas uppdrag, och det verkade ligga en del i Alvessons kritik av de tomma värdeorden.
Rent utseendemässigt kan värdegrundstexter ha en ganska tilltalande och påkostad grafisk formgivning med flera färger och ibland bilder som ger positiva associationer. Dessa drag leder tankarna till marknadsföringstexter, och man kan förledas att tro att värdegrundstexterna är till för att stärka arbetsplatsens värde eller identitet mot omvärlden. Mot detta intryck talar dock den språkliga utformningen av texterna, där en högfrekvent användning av ordet vi pekar inåt, mot den avsändande organisationen. Socialstyrelsens värdegrund till exempel, tillgänglig på myndighetens webbplats (maj 2020), lyfter fram meningarna ”vi är sakliga”, ”vi är handlingskraftiga” och ”vi är trovärdiga” där man får tänka sig att de egna medarbetarna inte bara är mottagare av texten utan också redan införstådda med förhållandet att det är just dessa egenskaper som kännetecknar myndigheten.
Den här dubbelheten, ett visuellt uttryck som pekar utåt och ett verbalspråkligt som pekar inåt, är två drag som gör värdegrunderna till intressanta texter. Ett annat intressant drag är förstås det faktum att texterna på så kort tid har blivit etablerade och spridda också i statsförvaltningen, en samhällssektor där textkulturen inte annars är så lättrörlig. Texterna är alltså attraktiva för textforskare med intresse för texters funktion i organisationer. Vår humanistiska ansats innebär att intresset i första hand riktas mot texterna och mot de villkor dessa texter skapar för människor som verkar i organisationen. Inom ramen för projektet samlade vi därför in värdegrundstexter från mer än 200 statliga myndigheter; helt enkelt alla som hade publicerat sådana texter 2016. Den analys vi gjort av texterna stannar inte vid de drag som finns i dem, utan vi har försökt närma oss värdegrunderna som en genre, såsom till exempel Carolyn Miller och Vijay K. Bhatia förstår begreppet – en genre är ett sätt att åstadkomma något med hjälp av text.
I Bhatias (2017) teoretiska ramverk kritisk genreanalys vidgas perspektivet från en konkret text till att också inkludera studiet av hur texter produceras, tolkas, uppfattas och används i det sammanhang där de ingår, vad Bhatia kallar den professionella praktiken. För att komma åt de aspekterna och kunna ge ett fördjupat svar på frågan om värdegrundernas funktion har vi genomfört dels ett fokusgruppssamtal med representanter för vad man skulle kunna kalla produktionssidan – initiativtagare och påhejare i värdegrundspraktiken – och en större enkätundersökning riktad till samtliga anställda vid tre statliga myndigheter med olika verksamhetsinriktning. På så sätt har vi kunnat få en uppfattning av hur själva praktiken, värdegrundsarbetet, ser ut och framför allt hur sambandet mellan text och praktik ser ut. Det här angreppssättet har gjort att vi kunnat lösa upp motsättningen mellan den reklamliknande ytan som syns vända sig utåt och det språkliga tilltalet till redan införstådda. Fokusgruppssamtalet gör det tydligt att värdegrundstexterna inte alls vänder sig utåt utan har rent intern funktion, däremot är det viktigt att de är attraktivt utformade så att de bjuder in till läsning och diskussion. I det perspektivet får också de fristående värdeorden sin förklaring. Ett konstituerande drag för den här genren är nämligen att fristående värdeord lyfts fram – exempelvis öppenhet, lyhördhet, lojalitet. När dessa värdeord infogas i språkhandlingar kan det vara formelartat, som i exemplen från Socialstyrelsens värdegrund ovan. På så sätt bjuder värdegrundstexterna in till tolkning och samtal: ”vad betyder det för oss, här på arbetsplatsen, att vi är lojala eller trovärdiga?”.
Om man ska döma av de medarbetare som deltog i enkäten är värdegrundstexterna ändamålsenligt konstruerade som samtalsinbjudan. En stor del av informanterna, 79%, uppgav att de diskuterat sin egen myndighets värdegrund under de senaste sex månaderna. De teman som oftast är aktuella i sådana samtal är hur man ska uppnå myndighetens mål och vad värdegrunden betyder i relation till mötet med medborgare. Att det finns en stark koppling mellan måluppfyllelse och värdegrundstext framgår också om man studerar hur texterna explicit legitimerar sig själva. Då beskrivs värdegrunden närmast som ett verktyg, som ska hjälpa medarbetarna på vägen mot måluppfyllelse. I en konkret text kan det stå att värdegrunden ska ”genomsyra allt vi gör och hjälpa oss att utföra vårt arbete”.
Något oväntat framkommer det i fokusgruppssamtalet att det inte är så viktigt vad som står i en värdegrundstext: ”orden är helt irrelevanta”, säger en deltagare, ”för att alla ord i alla värdegrunder kommer att vara positiva egenskaper”. Det intrycket kan vi bekräfta utifrån våra textanalyser, men uttalandet är intressant, inte minst eftersom det tvingar oss textforskare att delvis omvärdera hur vi ser på sambandet mellan texter och praktiker. I de allra flesta fall är det ju mycket viktigt för de handlingar som texten ingår i vad som faktiskt står i texten. Ett enkelt exempel är förvaltningsbeslut från myndigheter till privatpersoner – det gör all skillnad i världen om det står ”din ansökan har beviljats” eller ”din ansökan har avslagits”. Men i värdegrundspraktiken verkar alltså formuleringarna vara av underordnad betydelse. I samma fokusgruppssamtal menar en deltagare att det kan göra mera skada än nytta att ändra i en värdegrund. Det är viktigt att texten är bestående. Forskningsprojektet bidrar alltså med ytterligare material till kunskapen om texter med rituell funktion.
Det språkvetenskapliga forskningsprojektet kan säga något centralt om hur funktion och textutformning hänger samman i en genre som är vida spridd i den svenska offentliga sektorn. Det visar alltså att den humanistiska blicken, när den riktas mot aktuella samhällsfenomen, kan bidra med kunskap som är relevant både för andra discipliner – organisationsforskning exempelvis – och för samhällets självförståelse i stort. Språkvetaren tar naturligt sin utgångspunkt i språkbruk av olika slag, men med hjälp av olika teoretiska modeller, som hjälper oss förstå språk, text och diskurs som organiska delar av olika verksamheter, kan resultaten föras längre. För oss som forskare har projektet också varit ett slags resa: vi måste konstatera att värdegrundstexterna på olika sätt är viktiga för flera medarbetare i myndigheterna. Och vi kan instämma med vad några av enkätinformanterna ger uttryck för: det är först när man ser texterna från insidan av den professionella praktiken som de ger mening. Från värdegrundsprojektet tar vi med oss en del solida resultat, som de som refererats ovan, men också funderingar som förtjänar att undersökas vidare. Det förefaller i vår enkätstudie som om medarbetare är lojala med den egna myndighetens värdegrund och ser mening i den, medan fritextsvar till en fråga om en värdegrundstext vars ursprung inte var bekant för informanterna innehöll en del kritik. Vad säger detta om statsförvaltningens värdegrundskultur? Tyder det på tystnadskultur eller på att värdegrundspraktikerna förmår skänka mening åt texterna?
Värdegrundsprojektet har en kritisk udd, framför allt i betydelsen att vi strävat efter att frilägga texternas funktion – att klä av praktiken om man så vill. Men vi menar nog att man också kan vara kritisk mot värdegrundspraktikerna i ordets mera allmänspråkliga bemärkelse. En kritisk fråga är den om värdegrundsarbetets kostnad. Är det motiverat, i tider med begränsade resurser, att lägga stora summor på värdegrundsarbete i den offentliga förvaltningen, där uppdraget ofta är klart givet genom myndighetsinstruktioner och regleringsbrev? En annan kritisk fråga rör de implikationer för personligt beteende som finns i värdegrundstexterna. ”Vi agerar helhet”, står det i en värdegrundstext, och de värdeord som lyfts fram liknar ju personliga dygder: lyhörd, modig och målinriktad. Men vad innebär det för kraven på medarbetaren? Är man skyldig att vara lyhörd och modig, eller räcker det att man har sina vanliga personliga egenskaper bara man sköter sina uppgifter enligt instruktion? Den frågan är en vattendelare, och handlar om hur man ser på personal som resurs – som professionella medarbetare som tar sig an uppgifter eller som mer eller mindre utbytbara enheter som kan formas i en viss riktning? Värdegrundstexterna öppnar också för den typen av diskussion, om människors villkor i dagens arbetsliv, om man läser dem med forskarens utifrånblick.
Catharina Nyström Höög, professor i svenska vid Högskolan Dalarna
Referenser:
Miller, Carolyn R., (1984): Genre as Social Action, Quarterly Journal of Speech 70: 157-178; Bhatia, Vijay K. (2017): Critical Genre Analysis. Investigating interdiscursive performance in professional practice. Abingdon: Routledge.
För mer info om projektet, se: https://www.nordiska.uu.se/forskning/projekt/ny-genre-och-dess-arkeologi/
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.