Publish or perish har under många år fungerat som ledord för en stor del av världens forskare. Samtidigt hörs inte minst bland humanister röster som lyfter fram behovet av mer tid för att tänka och reflektera, att skriva med eftertänksamhet och – föga förvånande – att det är viktigare att främja kvalitet än kvantitet. Till frågan om hur mycket och ofta forskare bör publicera har nu även lagts frågan om open access, om öppen tillgänglighet och om format och medium för publiceringar. Elisabeth Wåghäll Nivre, professor i tyska, särskilt tyskspråkig litteratur, vid Stockholms universitet, har under sin tid som dekan för humanistiska fakulteten och vicerektor för det humanvetenskapliga området, mött många frågor, en del tvivel och stor osäkerhet beträffande det som på svenska idag går under benämningen öppen vetenskap.
På plats i Herzog-August-Bibliothek i Wolfenbüttel. Jag skannar in texter till min forskning, men stannar upp och låter tankarna vandra iväg. Så mycket har förändrats, men har forskningens fält blivit lättare att navigera?
När jag som doktorand i USA på 1980-talet sökte litteratur till min doktorsavhandling fick jag ibland vänta i månader innan fjärrlånen dök upp i universitetsbiblioteket. Också förarbetet var tidskrävande och byggde på att jag lyckades lokalisera texterna i olika kataloger och bibliografier i pappersformat eller fick tips av andra forskare. Jag kunde inte ens drömma om möjligheten att få ta del av forskning och källtexter i min nyinköpta dator. Microfilm och microfiche användes flitigt. Sannolikt var jag rätt typisk för min generation forskare, men sedan 1990-talet har utvecklingen gått rasande fort. Efter att häromdagen ha förnyat mitt lånekort till ett forskningsbibliotek i Tyskland kommer jag under ytterligare ett år att ha tillgång till bibliotekets samtliga digitala resurser, inte minst de för mig attraktiva tidskrifter jag saknar i svenska bibliotek. Jag behöver sällan beställa fjärrlån. Allt går rakt in i min dator och kan skrivas ut eller läsas på läsplatta. Visst gör det livet enklare, eller?
Inom humanistisk forskning har monografin fortfarande en stark ställning i flertalet discipliner. Den är snart sagt oslagbar när mycket källmaterial liksom många och långa tankar ska prövas och noggrant läggas fram. Samtidigt har utgivningen av tidskriftsartiklar ökat i betydelse, liksom även expertgranskade ”conference proceedings”. Refereegranskning av det vi skriver har i det närmaste blivit ett måste, gärna genom så kallade dubbelblindförfaranden. Och helst ska allt publiceras öppet tillgängligt, dvs. ”open access” eller OA, och det snarast. Däremot ska den växande floran av rovtidskrifter undvikas medan utgivning på eget förlag aldrig har stått särskilt högt i kurs, även om det nu är enklare än någonsin tidigare. Hur forskning tillgängliggörs har med andra ord förändrats tämligen radikalt.
Den snabbhet och lätthet med vilken vi idag kan ta del av stora mängder forskning elektroniskt har följts av växande krav på hög publiceringstakt, inte minst hos dem som är i början av sin akademiska bana. Det är en stor fördel att redan tidigt i karriären ha hunnit skriva flera artiklar utöver doktorsavhandlingen, företrädesvis refereegranskade och publicerade i ”rätt kanaler”. Vad som är rätt vid en given tidpunkt är disciplinberoende och ibland knutet till kontakter med seniora forskare och deras publiceringskanaler. Det är här det strategiska grubblandet riktigt får fart.
Jag tror att nästan alla forskare vill se vetenskapen öppet tillgänglig, att den ska kunna läsas, granskas och testas av andra forskare. Men hur ska den unga forskaren, och för den delen också vi som är äldre, navigera i ett publiceringslandskap där hierarkierna är många och betydelsen av att ges ut av rätt förlag eller i rätt tidskrift kan vara stor för den som söker tjänster eller anslag. Och hur ska vi göra när vi till exempel ombeds bidra till en antologi med viktig forskning, men där vi får höra att den inte kommer att vara öppet tillgänglig? Hur gör den unga forskare som erbjuds medverka i en etablerad forskares skrift(er) om de inte är öppet tillgängliga? Är ett ”nej tack” ens möjligt då utan att sätta käppar i den egna karriärsnurran?
I många sammanhang har jag lyft fram frågan om öppen vetenskap och publicering som central för framtida forskning och särskilt den som finansieras med statliga medel. Det känns inte rimligt att den forskning vi bedriver på skattebetalarnas bekostnad ska hamna bakom betalväggar. Att sträva efter ”OA” är också en fråga om demokrati, att bland annat kunna ge universitet i länder med små resurser möjlighet att ta del av den senaste forskningen.
Vi talar dock mest om övergången till öppen publicering i termer av funktion och ekonomi och om förhandlingar med internationella vetenskapliga förlag. Inte sällan hamnar enskilda forskare i kläm när tidigare publikationsvägar försvåras eller till och med stryps. Långt ifrån alla har de största förlagen som främsta publikationskälla. Det gäller kanske särskilt i en del humanistiska ämnen. Det måste således finnas fler goda alternativ på plats för att alla ska våga ta steget över till OA, och här har exempelvis Kriterium verkat banbrytande i Sverige. Risken är annars att det är de stora eller för tillfället mest uppmärksammade forskningsdisciplinerna och ämnesområdena (med engelska som lingua franca) som får ett nytt system på plats medan de mindre hamnar utanför. Det här är något som vi behöver ta hänsyn till och titta noggrant på vid rekryteringar under en tid då vi strävar efter 100 % öppen tillgänglighet men ännu inte har nått ända fram. Vi behöver också stödja unga forskare och tala mer med varandra inom våra respektive discipliner för att öka kunskapen om vad OA-publicering innebär för det egna forskningsområdet. Det som är självklart för några är fortfarande långt borta för andra.
Tillbaka till arbetet. Efter en vecka med en bokskanner som bästa kompis är min teknikvänlighet stor. Den gör att jag kan ta stora textmängder med mig hem på ett litet USB-minne. I sommar hoppas jag sedan få tid att också läsa och reflektera över de skatter som finns lagrade på den. Sedan gäller det att skriva något klokt som förhoppningsvis blir öppet tillgängligt som läses av många. Så lätt det låter, så svårt det är – men så roligt!
Elisabeth Wåghäll Nivre, professor i tyska, särskilt tyskspråkig litteratur, vid Stockholms universitet.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.