Svenskarnas språkintresse är stort, samtidigt kämpar lärosätena med svikande studentunderlag i kurser och utbildningar som behandlar språk. Susanna Karlsson är utbildningsansvarig och proprefekt vid Institutionen för svenska, flerspråkighet och språkteknologi, Göteborgs universitet. Hon är också docent i nordiska språk och språkexpert i Språket i P1. Här resonerar hon om behovet av att det fortsatt finns utbildningar i och personer som är specialister på svenska språket.
Under hösten 2023 var vi ett gäng utbildningsledare som träffades i Växjö. Alla som träffades är i en eller annan roll företrädare för de institutioner som ger kurser i svenska språket. Vi hade samlats för att diskutera ämnets förutsättningar att ge utbildning i vårt ämne. Antagligen hade vi alla med oss en uppfattning om att det är svårt att få ihop utbildningsekonomin och att det är svårt att locka studenter. Studenterna verkar komma till kommunikatörsutbildningar och till lärarutbildningar, men kallar man en kurs ”svenska språket” lyser studenterna med sin frånvaro. Men det var först när vi alla hade redovisat såväl ansökningstal som prestationer som vi verkligen förstod hur allvarligt läget är: ingen av oss är ens i närheten att fylla en grundkurs.
Frågan är: spelar det någon roll? Och hur har det blivit så här? På den senare frågan kan vi bara gissa. Vi tror att det är många elever på gymnasiet som lämnar svenskämnet bakom sig utan att känna att språkdelen av ämnet är ett spännande och angeläget akademiskt ämne i egen rätt. Och vi är kanske dåliga på att visa vad det är som är intressant.
Det är inte det att vi saknar argument för att vårt ämne är viktigt. Svenskutbildningarnas krismöte ägde rum i anslutning till ämnets största nationella konferens om forskning om det svenska språket; ungefär en fjärdedel av föredragen deklarerade att de handlade om hållbarhet. Många andra föredrag berörde hållbarhet utan att explicit säga att det var detta det handlade om. Språkliga perspektiv på såväl social och ekonomisk som ekologisk och medicinsk hållbarhet avhandlades under tre dagar. Vad vi gör med språket spelar roll för hur läkare kan bjuda motstånd mot patientönskemål som kan leda till överförskrivning av antibiotika, det spelar roll för hur man får komma till tals i polisförhör och det spelar roll för vad som uppfattas som skadliga respektive harmlösa substanser.
Linus Salö framhåller i ett annat Humtankar-inlägg vikten av att visa på hur humaniora är viktigt, inte bara konstatera att det är så. Språkvetare vill gärna framhålla klarspråk, kanske också språklig infrastruktur i form av bra och öppet tillgängliga ordböcker, och att svenskan är ett starkt språk i kraft av att det är mycket ingående beskrivet och har en fungerande och stabil standard. Och detta är förstås mycket viktigt. Man kan prata länge om hur språkvetenskapen bidrar till en bättre och effektivare offentlighet som blir mer demokratisk om den kan förstås av de flesta. Men kanske måste vi också prata om att språkvetenskapliga analytiska kompetenser har betydelse för annat än statsapparatens effektivitet.
Det är inte det att svenska folket inte är intresserade av sitt eget språk. Det är de. Det är inte många länder som kan skryta med att i tidningskiosken kunna hitta både en välkänd, färgglad, snygg, populärt orienterad tidskrift om skrivande och en lika välkänd, snygg och populärt hållen tidskrift om språk. Dessutom är Språket i P1 ett av Sveriges radios mest populära program. Men svenska folket är kanske inte intresserat av hela spektrumet av vad deras språk är och kan vara. Nyligen hade jag förmånen att få sitta under flera dagar och gå igenom inkomna mejl till Språket för att få en översikt över vad folk frågar om egentligen. Resultatet var entydigt: den språkintresserade allmänheten intresserar sig för ord. Var kommer de ifrån, vad betyder de, varför ser de ut som de gör? Spännande och viktiga frågor, men frågor som representerar ett ganska litet och enformigt urval ur den skattkista av frågeställningar en språkvetare kan ställa. Försvinnande få som hade mejlat intresserade sig för vad det är som gör att det är svårt att begripa vad det står i beslutet från bygglovsnämnden eller hur det kommer sig att vissa författares texter verkar hänga så ovanligt väl samman.
Ganska lite av det som gör språkvetenskapliga studier och språkvetenskaplig forskning viktiga handlar om det som den språkintresserade allmänheten tycker är kul. Vi behöver bli bättre på att använda de arenor vi har för att förmedla inte bara det som är roligt, utan också för att visa upp hur det som är kul hänger ihop med det som är viktigt. Vi behöver också erkänna att de arenor vi har inte alltid når de personer vi vill ska höra det vi har att säga. För inte kommer vi att få vi några horder av unga studenter genom att vara intressanta i Språket.
Men spelar det någon roll? Behöver vi människor som specialiserar sig i svenska språket som akademisk disciplin? Räcker det inte att vi har gott om kommunikatörer och lärare med en gedigen språkvetenskaplig bakgrund? Nej, det räcker inte! Samhället behöver också språkexperterna som har som uppgift att möta verksamheter och empiriska material med en analytisk blick; för att kunna ha en tillämpning måste man ha en grundforskning med djup och skärpa. Samhället behöver också samhällsvetare och medicinare med språkvetenskaplig kompetens. Samhället behöver beslutsfattare och utredare som förstår hur tillgång till språk kan ge både in- och utlåsningseffekter. Och samhället behöver medborgare som har redskapen för att göra sina röster hörda och ta utrymme i en demokrati.
Vad hände med krismötet då? Jo, vi jobbar på! Mötet började i moll men slutade om än inte direkt i dur så åtminstone i kampvilja. Nu arbetar vi tillsammans över lärosätesgränserna för att bli bättre på att formulera hur det vi kan är viktigt och för att gemensamt skapa de arenor som vi tror behövs. Vi har hopp om livet och om framtiden.
Susanna Karlsson, utbildningsansvarig och proprefekt vid Institutionen för svenska, flerspråkighet och språkteknologi vid Göteborgs universitet
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Adam Hjorthén