Klassisk kunskapsförmedling bygger på att den som kan något berättar om detta för den som inte kan. Sådan förmedling är avgörande för vetenskapen och demokratin men är allt annat än självklar. Kristian Petrov reflekterar i detta inlägg över populärvetenskapens möjligheter och utmaningar.
Inom vetenskapsteorin framhålls ofta att vetenskapen inte bara producerar kunskap utan också trovärdighet och tillit, som är avgörande för att medborgare och beslutsfattare ska känna att de kan fatta informerade beslut. Forumet för detta är emellertid inte i första hand vetenskapen utan snarare populärvetenskapen, där forskarna delar utrymme med vetenskapsjournalisterna och kulturskribenterna. Som jag skildrat i ett tidigare blogginlägg är det dock inte alldeles enkelt när forskaren äntrar pulpeten i offentligheten. Dels finns en ökande politiskt betingad misstro mot experter och etablerade fakta som man måste förhålla sig till, dels lever vi i sviterna av 1990-talets nyliberala pedagogiska systemskifte, där allt som andades katederundervisning skulle ersättas av en elev- och kundorienterad ”dialog”. Symptomatiskt nog definieras ofta den rådande forskningspolitikens favoritord, ”samverkan”, som en interaktiv process med mål att skapa ömsesidig nytta, snarare än som enkelriktad folkbildning. Det förekommer också en uppfattning inom delar av forskarsamhället, ”Carl Sagan-effekten”, om att populärvetenskapligt engagemang kan hämma vetenskaplig produktivitet och kvalitet. Men exemplen på framstående forskare, som även är stora popularisatorer, visar hur kunskapsförmedlingen intimt hänger samman med den vetenskapliga utvecklingen och snarare driver den framåt.
Som framgår i Humtanks rapport om forskningsförmedling har den utåtriktade verksamheten svårt att hävda sig som bedömningsgrund för rekrytering och befordran, i skuggan av inte minst forskningen. Men profilstarka popularisatorer saknas inte. Inom humaniora kan nämnas Peter Englund (historia), Åsa Wikforss och Jonna Bornemark (filosofi), Lars-Gunnar Andersson (svenska), Sverker Sörlin (miljöhistoria), Kristiina Savin och Sven-Eric Liedman (idéhistoria). Motsvarande profiler inom samhällsvetenskap är bl.a. Bo Rothstein (statsvetenskap) och Micael Dahlen (ekonomi). Inom naturvetenskapen är Bodil Jönsson (fysik) och Marie Rådbo (astronomi) kända namn, den senare som vigt nästan hela sin postdoktorala gärning åt populärvetenskapen och vilken utgjorde grunden för hennes befordran till professor.
I Liedmans fall är den akademiska meritlistan svårslagen – huvudhandledare för 30 doktorander från start till mål, ledare för mångtaliga forskningsprojekt (under en period fem parallellt), välciterade monografier och artiklar på svenska, engelska, tyska, franska och spanska. Trots detta har externa samverkansprojekt aldrig satts på undantag. De många priserna, däribland Augustpriset, vittnar om den utåtriktade bredden, som författare, föredragshållare, kulturredaktör, ledarskribent, organisatör av tidskrifter och studieförbund. Vid sidan av den akademiska produktionen har Liedman även ägnat tid åt läroböcker, en annan form av utåtriktat arbete. Handboken i de politiska teoriernas historia har översatts till många språk och utkommit i hisnande 15 omarbetade upplagor.
Som framgår i rapporten ligger humanister i forskningsförmedlingens framkant. Men det slående med forskare som Liedman, och även humanistiska ämneskolleger som Kristiina Savin, Sverker Sörlin och framlidna Karin Johannisson, är hur svårt det är att dra en skarp gräns mellan fack- och populärvetenskap, och att den populärvetenskapliga aktiviteten inte inverkat negativt på den vetenskapliga kvaliteten. Kanske är en bidragande faktor att de som humanister fått i sig med modersmjölken att den vetenskapliga monografin på det inhemska majoritetsspråket, snarare än engelska, lika mycket riktar sig till forskarsamhället som den intresserade allmänheten.
I ett internationellt sammanhang uppenbarar sig Isaac Asimov (1920–1992) inte bara som exempel på en populärvetenskapligt inriktad forskare, eller hur en alternativ akademisk karriärväg kan se ut, utan som ett definitivt motbevis av Carl Sagan-effekten. Asimov var till facket naturvetare men inledde sina studier i franska och tyska och många av hans naturvetenskapliga insikter härrörde från studier i historia, filosofi och litteratur, och vice versa. Han var även en profil i den intellektuella och kulturella debatten och blev inom science fiction en av 1900-talets största skönlitterära författare. Det var inom denna populärkulturella genre som han i sina egna ord fann ett sätt att gestalta, utforska och reflektera över ”the reaction of human beings to changes in science and technology”.
Asimov disputerade i kemi 1948 men fann tidigt ett kall som popularisator. År 1955 fick han en tjänst vid Bostonuniversitetet, men det blev snabbt strid om han kunde behålla sin ställning eftersom han slutat forska. Efter en avstängning nåddes en kompromiss, som gick ut på att han skulle hålla i introduktionsföreläsningen för nyantagna studenter i biokemi. Samtidigt kunde universitetet dra fördel av att Asimov genom sin utåtriktade gärning inte bara blivit ett affischnamn för universitetet utan en ambassadör för vetenskapen.
Trots avsaknad av postdoktoral forsknings- och undervisningsmeritering befordrades Asimov 1979 till professor, på grundval av att han blivit en av 1900-talets ledande kulturpersonligheter, som byggt upp sitt renommé via populariseringar av kemi, fysik, biologi, teknik, historia, litteraturkritik och bibelexegetik. Men professorsutnämningen ska inte enbart ses som en form av hedersdoktorat. Det var i det utåtriktade arbetet, framförallt inom science fiction-genren, som Asimov utarbetade proto-disciplinen robotik, samt formulerade dess tre lagar, vilket blev en hörnsten i den vetenskapliga utvecklingen av såväl robotik, cybernetik som maskinlärning och AI.
Exemplet Asimov illustrerar därmed hur den populära och bildade kunskapsförmedlingen, ledsagad av nyfikenhet snarare än instrumentell kortsiktighet, kan korsbefrukta själva den inomvetenskapliga utvecklingen.
Kristian Petrov, medlem i Humtank och lektor i kulturstudier med idéhistorisk inriktning vid Karlstads universitet.
Linus Salö 
Hanna Söderlund 
Kristofer Hansson