Svenska lärosäten genomgår en naturvetenskapligt präglad omställning till öppen tillgång till forskningsdata, på engelska kallad ”open data”. Senast 2026 ska insamlat forskningsmaterial göras fritt tillgängligt för allmänheten. Detta skapar särskilda utmaningar för humaniora. Ska omställningen till öppen data betalas med humanisters forskningstid?
”Öppen vetenskap” är ett begrepp som cirkulerat inom akademin under en längre tid. Det är, enligt Vetenskapsrådet (VR), ”ett samlingsbegrepp för en rad olika praktiker som gör den vetenskapliga processen mer öppen och tillgänglig”, och inkluderar till exempel open access-publicering. Ett område som fram tills nyligen fått mindre uppmärksamhet rör öppen tillgång till forskningsdata, på engelska kallat open data. I 2020 års forskningsproposition anges att omställningen till öppen tillgång till forskningsdata ska vara genomförd vid svenska lärosäten senast 2026, enligt devisen ”så öppet som möjligt och så begränsat som nödvändigt”. Genomförandet ska ske enligt den så kallade FAIR-principen: att data ska vara sökbar (Findable), tillgänglig (Accessible), interoperabla (Interoperable) och återanvändningsbara (Reusable).
Vid ett webbinarium anordnat av Sveriges universitets- och högskoleföbund (SUHF) 2021 möttes instruktionerna om öppen data initialt med både förhoppning och osäkerhet. Röster höjdes för dess möjligheter till ökad transparens, reproducerbarhet och ökad forskningskvalitet. Men svårigheter identifierades också rörande exempelvis behov av infrastruktur, utbildningsinsatser och frågor kring hantering av känsliga personuppgifter.
VR utkom i juni 2024 med rapporten Öppen tillgång till forskningsdata, som följer upp regeringens forskningsproposition och identifierar ett antal utmaningar: att öppen tillgång till data blir en del av rutiner för informationshantering, att det blir karriärmässigt meriterande, och att kostnader och behov av resurstillskott identifieras.
Stöd och utbildning är naturligtvis centralt i en omställning som inbegriper nya rutiner och datahantering. Men en ytterst viktig dimension av denna omställning rör VRs tredje punkt – resurstillskott – och nyckelfrågan om hur införandet av öppen data praktiskt ska genomföras av enskilda forskare.
På något vis måste själva ”öppnandet” av forskningsdata ske. Detta innebär säkerligen ett visst arbete för alla forskare, oavsett vetenskaplig hemvist. Men precis som principen om öppen vetenskap i stort har även öppen data sin grund i kvantitativ, naturvetenskaplig forskning, där det redan idag ofta delas kompletterande data (”supplemental data”) till forskningsartiklar i form av exempelvis dataset eller tabeller. Som uppmärksammats i Curie (11/1 2023) utgör öppen data en särskild utmaning för kvalitativ forskning, vilket dominerar inom det humanistiska vetenskapsområdet.
Problemet börjar med vad ”data” inom humaniora egentligen är. Låt mig för en stund blir personligt anekdotisk. Som disputerad historiker har jag primärt forskat på olika former av material förvarat i svenska och utländska arkiv, såsom opublicerade dokument och tryckt material, men också bilder, filmer och ljudupptagningar. Jag har tagit kopior på detta material, gjort utförliga excerperingar och fört anteckningar. Under senare forskningsprojekt har jag genomfört intervjuer, som jag spelat in, transkriberat och excerperat, samtidigt som jag tagit fältanteckningar. I någon mån utgör allt detta min forskningsdata.
Att göra denna data – eller ens en bråkdel av den – öppet tillgänglig enligt FAIR-principen skulle kräva en betydande arbetsinsats. Förutom att hantera frågor om upphovsrätt och känsliga personuppgifter skulle materialet behöva kureras och presenteras på ett radikalt annorlunda sätt. Varifrån kommer denna arbetstid att tas i min tjänstefördelning? Den kommer inte att tas från min undervisningstid. Kommer lärosätena, i mitt fall Uppsala universitet, ge forskande personal ytterligare forskningstid för att göra data öppen? Gissningsvis inte (men här har jag gärna fel). Det sannolika är istället att detta arbete behöver göras inom ramen för existerande basanslag och externa bidrag för forskning. Annorlunda uttryckt behöver det betalas med befintlig forskningstid.
Öppen data inom humaniora är inte samma sak som öppen data inom naturvetenskaplig, teknisk och medicinsk forskning. Kommer forskningsråden att ge extra medel för hantering av öppen data inom humaniora? Kommer basanslagen till humaniora att höjas för att möjliggöra att forskare kan möta dessa nya krav? Om inte detta görs så riskerar öppen data att bli en i raden av de forskningstidstjuvar som snudd på obemärkt rör sig i den högre utbildningens korridorer.
I ett upprop i DN (16/5 2023) har en stor mängd forskare påpekat hur det svenska regelverket kring forskningsetik och etikprövning, och dess rigida implementering av Etikprövningsmyndigheten, utgör ett hot mot humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Sten Widmalm har framfört (DN 10/1 2023) hur en ökad byråkrati och administration hotar den fria forskningen. Sverige genomgår en byråkratisering av högre utbildning som kannibaliserar på forskningens förutsättningar. Omställningen till öppen data framstår som ytterligare en nivå av denna process.
Öppen tillgänglighet till forskningsdata är onekligen vällovligt, och ges forskare förutsättningar att faktiskt genomföra det enligt utsatta principer har det potential att öka forskningens kvalitet och möjligheter. Men ska det kunna ske framgångsrikt inom humaniora så behöver implementeringen ske på humanioras villkor.
Adam Hjorthén, docent i historia, lektor i nordamerikastudier vid Uppsala universitet och medlem i Humtank.
Anna Friberg 
Gästskribent