Att studera humaniora kan vara en omskakande erfarenhet. Här funderar Klara Härgestam, doktorand och lärare i retorik vid Örebro universitet, över hur vi som universitetslärare i humaniora kan stötta våra studenter i mötet med det komplexa.
Han kom fram med uppgiven min i föreläsningspausen. Han sa: Jag fattar inte, allt det här är ju subjektivt. Jag kände igen reaktionen från andra studenter – både de från utbildningar som ingenjörsprogram och våra egna studenter i retorik. Humaniora i allmänhet, kanske retorik i synnerhet, får ibland vår världsbild att skakas om och det kan vara frustrerande och förvirrande. Men så länge det får skaka i en trygg miljö med tid för samtal har det potential att göra oss gott.
I skrivande stund snöar det mycket i nästan hela vårt land. Det är dramatiskt men snön kommer också med en viss mjukhet, som snögloberna från barndomen som hårdhänt skakas om så snön yr och allt tycks suddigt, men så landar det mjukt och landskapet förvandlas till något nytt.
Vi pratade hela pausen. Jag försökte förklara hur erkännandet av olika sätt att se världen, eller att ha en viss utblick utifrån sin identitet inte är detsamma som att ingen sanning finns. Det är att erkänna att sanningen är större än vad jag och han kan se. Han berättade om sin utbildning. Att siffrorna aldrig ljuger. De är objektiva. Jag frågade vem som beställer statistiken och han mindes undersökningen om antalet våldtäkter i Sverige. Hur frågeställningarna om det som mäts rymmer ordval som definieras på olika sätt och hur valet att mäta något beror på vad som är viktigt i ett visst sammanhang. Han insåg något, men förvirringen kvarstod. Jag vet att det kan vara jobbigt att plugga retorik, sa jag. Att många upplever att deras världsbild börjar skaka. Jag önskade att jag haft mer tid. En omskakad världsbild fixas inte på tio minuter. Mötet fick mig att tänka vidare och jag vill dela några tankar med dig som, liksom jag, undervisar i humaniora.
Det första är vi många som vet. Att studera humaniora ger oss mer kontakt med vår mänsklighet, med det komplexa i levda erfarenheter, de stökiga men verkliga förutsättningarna för att leva tillsammans. Förmåga att navigera sådan komplexitet behövs i fler yrken, som Humtanks senaste rapport också visat.
Det andra är min egen erfarenhet av en världsbild som skakas om, men att också tryggt få navigera osäkerheterna tillsammans med andra. Direkt från gymnasiet, flyttade jag till en okänd stad från en liten håla. Världen öppnade sig och jag tog hungrigt emot. Retorikstudierna var underbara men ack vad de bråkade med mina livssanningar fram till dess. Min världsbild skakades om mer än en gång och jag minns när en kurskamrat sa åt mig att jag inte kunde tro på Gud längre, nu när jag lärt mig att det inte finns någon absolut sanning och hur retorik alltid handlar om det som kan vara på ett annat sätt. Det är drygt 20 år sedan och jag minns inte mitt svar. Men jag minns den existentiella svindeln.
Då fanns inga digitala medieplattformar som slog mynt av min osäkerhet, inga giriga algoritmer som spädde på min rädsla och försökte leda mig in i falska tvärsäkerheter. Min världsbild fick skaka i lugn och ro, i en miljö där samtalet hölls levande vecka efter vecka i relationer som växte i trygghet. Och jag är säker på att både svindeln och tiden för samtal gjorde mig gott. Rustade mig att möta fler sorters människor, ta mig an samhällsproblem med ögon flexibla nog att se fler lösningar och en mun som vågar säga: Jag vet inte. Än. Kan du visa mig ett annat sätt?
Men hur är det för våra studenter idag? Med få timmar i föreläsningssalar och seminarierum med varandra och oss lärare, i ett ständigt flöde av påverkansförsök. Jag vill inte att våra studenter, vars världsbilder ibland skakar, lämnas ensamma i sökandet efter trygg tvärsäkerhet. Då kan de lättare falla för både obskyra sanningsanspråk och medveten spridning av tvivel som sträcker ut sina tentakler för att dra ner oss i polariserande och ibland oerhört mörka kaninhål. Botemedlet för den existentiella svindeln när vår världsbild skakas om bör aldrig vara tvärsäkerhet. Botemedlet kan humanistiska studier erbjuda både på ett filosofiskt och ett praktiskt plan. Det finns nämligen något tröstande i att möta en mångfald av berättelser om vad det är att vara människa, det kan bidra med en känsla av att allt inte hänger på mig. I praktiken bidrar träningen i perspektivbyten, kritiskt tänkande och utforskande samtal till att odla förmågan att värdesätta sin egen världsbilds bräcklighet och låta ovissheten bli till nyfikenhet. För att detta ska ske behöver vi få möjlighet att skapa tid och rum för samtal som får pågå. Så, hur kan vi låta våra föreläsningssalar vara snöglober som tål dramatiken när allt skakas om och där både frågor och svar får landa mjukt till slut?
Klara Härgestam, doktorand och lärare i retorik vid Örebro universitet
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribenternas egna.
Sari Nauman 
Hanna Söderlund