De humanistiska ämnena bär på gränsöverskridande drag. Man bör därför vara uppmärksam på möjligheter att överbrygga traditionella disciplingränser som kan öppna upp för oväntade perspektiv på den egna forskningen. Det skriver Ola Wikander, docent i Gamla testamentets exegetik i ett gästinlägg på Humtankbloggen.
Man kan bli mästare där man står, men även en mästare som reser omkring.
Humaniora har gränsöverskridandet som del i sin natur. Det finns där vare sig vi ser det eller inte. Jag syftar på de självklara drag av transdisciplinaritet som många humanistiska områden bär inom sig; i och med att det humanister studerar är människans närmast outsinliga kulturella, historiska, språkliga, sociala och religiösa uttryck – och i och med den brist på ämnesgränsdragningar själva dessa uttryck ofta bär med sig – är det min tro att humanister står i en speciellt god position när det gäller att transcendera traditionella disciplingränser. Med detta menar jag naturligtvis inte att man inte skall vara specialist – men att även specialisten många gånger märker att han eller hon rör vid saker som till synes ligger i kanterna av de fält där man ”officiellt” hör hemma.
Exegetiken, ämnet jag själv är aktiv inom, är ett typiskt exempel på detta. De exegetiska ämnena är på en gång religionshistoriska, språkvetenskapliga och teologihistoriska, och just denna korsbefruktning, där studieobjektet (Bibeln och dess värld) skapar ramarna men inte nödvändigtvis metodiken, öppnar upp för oväntade och intressanta sätt att skapa kunskap. De som författade och redigerade de bibliska texterna och andra liknande texter från Främre Orienten brydde sig ju inte om huruvida de skrev som ”lingvister”, ”litterära producenter” eller ”religiösa tänkare”: de var, på olika vis, alla tre på samma gång (om än på ett protovetenskapligt sätt). Det gör att studiet av de texter de producerade ger möjlighet till – och ofta nästan kräver – insikter från olika fält.
Det kan handla om relationen mellan teologiskt tänkande och språkspridningar, mellan den antika Främre Orientens sociala struktur och religiösa system, om verbformers koppling till specifika talar- och berättarsituationer, som sedan avspeglas i de texter man studerar. På ett liknande sätt har forskningen om den indoeuropeiska språkfamiljens historia och spridning idag utvecklat intressanta samarbeten med såväl populationsgenetisk forskning som forskning kring poetisk fraseologi och dess koppling till religiösa föreställningar. Ämnen som Antikens kultur och samhällsliv är till själva sin natur tvärdisciplinära, med en kombination av textbunden historia, arkeologi och social- och mentalitetshistoria. Denna typ av gränsöverskridande blir på ett sätt också en bild och återspegling av hur humanistiska studier kan illustrera hur mänsklig kultur spridit sig över mer konkreta gränser av politisk och social art – precis som människans kultur inte dragit sig för att bryta uppställda murar behöver inte de vetenskaper som studerar dem göra det. Ofta kan interdisciplinaritet vara ett mycket konkret sätt att studera detta: vill man till exempel undersöka hur folk som talat indoeuropeiska och semitiska språk interagerat med varandra och delat idéer och berättelser med varandra krävs naturligtvis att man försöker sätta sig in i de olika ämnestraditioner som i modern tid använts för att studera dem.
Min poäng här är naturligtvis inte att man kan behärska alla de fält som dessa ”angränsningar” för en nära, men däremot att man som humanioraforskare måste vara beredd på att se dem när de dyker upp. Därför tycker jag själv att det är mycket utvecklande att läsa forskningslitteratur från fält som inte exakt är mitt eget, för att därifrån få perspektiv som de egna metodtraditionerna inte alltid framhäver. En av de texter om historisk fonologi (ljudlära) jag själv inspirerats mest av genom åren är till exempel Craig Melcherts Anatolian Historical Phonology från 1994 (om hettitiska, luviska och andra indoeuropeiska språk från antikens Mindre Asien), fast jag själv framför allt (om än inte uteslutande) forskat om fonologi i semitiska språk. Och samma sak gäller mitt huvudsakliga forskningsfält – den poetiska fraseologins historia – där idéer som utvecklats inom indoeuropeistiken starkt influerat mitt semitologisk/exegetiska arbete. Den mest extrema formen av akademiskt gränsöverskridande för mig personligen handlade om när jag fick i uppdrag att driva ett forskningsprojekt (finansierat av Svensk kärnbränslehantering AB) kring vad exegetiskt, filologiskt och historiskt-lingvistiskt arbete kan lära oss om frågor relaterade till bevarande av information kring nedgrävt kärnbränsle (!).
Samma typ av korsinflytanden kan faktiskt ske mellan rent vetenskapligt arbete och mer populärt skrivande. Naturligtvis måste dessa hållas isär till formen, men det har ändå varit min erfarenhet att idéer man prövat i populärframställningens form inte sällan kan föra ens rent vetenskapliga produktion framåt (och tvärtom). Viktigt är naturligtvis att vara transparent med när sådant sker, men just att faktiskt få in rena, nya forskningsresultat i populärt skrivande – och därigenom skapa det som ibland kallas ”högre populärvetenskap” – kan vara en mycket intressant övning för en humanistisk forskare. Och det är ett praktiskt sätt att försöka ”dra människor in” i den konkreta, humanistiska forskningsdiskussionen: genom att visa vägar in från handbokskunskapen till de vetenskapliga stridsfrågorna kan intresserade människor utanför skrået få en aning om glädjen i att driva teser och debattera inom det, och kanske kan de själv inspireras att försöka sig på en akademisk karriär.
Alltså: de humanistiska fälten kan på mycket konkreta sätt öva en i gränsöverskridande. Min tro är att detta inte alls behöver stå i motsättning till den grundläggande sanningen att en specialist behöver vara mästare i sitt eget ämne: tvärtom kan just den positionen förhoppningsvis ge en självförtroendet att ibland bryta de gränser universitetstraditioner ställt upp. På Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala, där jag arbetar under detta år, illustreras denna möjlighet till mångdisciplinaritet på ett mycket konkret sätt – med seminarier och samtal om allt från baltisk mytologihistoria till riddarromanernas spridning över Europa och frågor om vetenskapliga teoriers ”estetiska” egenskaper. Allt detta är humaniora, och om man håller ögonen öppna kan man se hur många av dessa saker kan befrukta ens eget arbete – och visa i hur stor grad humaniora lär oss som människor att förstå vad det är att vara människa och hur det mänskliga tänkandet egentligen fungerar. Den SCAS-anknutna Cambridge-forskaren i filosofi Angela Breitenbachs tankar kring vetenskapliga idéers estetik har till exempel kommit att influera min egen forskning kring hebreisk ljudhistoria, på ett sätt som ingendera av oss nog skulle ha väntat oss i förväg.
I gamla skråsamhällen var det gesällen som ofta förväntades resa runt för att se och lära sig på många ställen och i många sammanhang. Jag tror att mångdisciplinär humaniora lär oss ett liknande ideal fast ett steg högre på trappan – det visar att vi kan sträva efter att bli mästare, och kanske till och med kringresande mästare.
Ola Wikander är docent i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet och för närvarande verksam vid Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Linus Salö 
Hanna Söderlund 
Kristofer Hansson