Begreppet antropocen kan uppfattas som provocerande, både i filosofiskt och politiskt hänseende och hur det ska definieras och förstås är fortfarande en öppen diskussion. Men hur bör egentligen humanister förhålla sig till denna geologiska term? Är det ett begrepp som tvingar humanister att göra upp med sin verksamhet och sin syn på mänsklig exceptionalitet? Den frågan ställer sig litteraturvetaren Erik van Ooijen i ett gästinlägg på Humtankbloggen.
Få begrepp har fått sådant genomslag i humanistisk diskurs under de senaste åren som antropocen. Medan jag skriver detta sänder exempelvis P1 en radioessä utifrån begreppet, signerad idéhistorikern Erik Isberg.[1] Att en geologisk term letar sig in hos oss hör till ovanligheterna, men anledningen är naturligtvis dess förled: antropos, humanvetenskapernas själva utgångspunkt och objekt. Tanken är alltså att den geologiska utvecklingen nått en punkt där den för första gången kan definieras av människans inverkan på de geologiska, ekologiska och biologiska systemen. Oavsett vad framtiden bär i sitt sköte kommer spåren av mänsklig civilisation kunna utläsas ur de geologiska sedimenten, också då denna civilisation gått under. Hur antropocen ska definieras och avgränsas är fortfarande under debatt. Kanske är det uranrester från kärnkraftssprängningar, eller ett lager kycklingben från modernitetens djurindustri, som blir de mänskliga lämningarnas särmärke. Det får förbli en fråga för geologerna. Men att humanister engageras av begreppet beror på dess konsekvenser för vår mänskliga självförståelse.
Det mest provocerande med begreppet, för såväl den moralfilosofiska som den politiska diskussionen, är hur det förlägger mänsklig agens varken på individuell eller klassnivå, utan hos arten. Det framställer människan som biologisk kategori och den mänskliga civilisationen som naturkraft, vilket gör det svårt att lokalisera moralisk skuld eller föreslå individuella lösningar. Den antropogena klimatkatastrof som allt tydligare framträder som ett faktum, liksom dess tillhörande massutrotning av arter, kan i så fall kanske liknas vid den stora ”syrekatastrof” som en gång drabbade jorden. Då slog en explosionsartad tillväxt av cyanobakterier ut allt dåvarande anaerobt liv för att fylla atmosfären med livsfarligt syre – och med andra ord skapades också förutsättningarna för det senare syreslukande liv som vi själva är del av. Det är världsomvälvande förändringar som uppstår varken genom individuella beslut eller organiserad planering, utan emergent, som ett resultat av otaliga organismers omedvetna beteenden. I det avseendet har vi visat oss vara lika mycket naturkraft, och lika hopplöst oförmögna att reflektera över våra handlingar, som till synes obetydliga fotosyntetiserande mikroorganismer.
Andra har istället försökt att tala om ”kapitalocen” och kapitalismen som klimatförändringarnas drivande kraft. Då undviker man, enligt begreppets förespråkare, att skuldbelägga alla de otaliga människor som ännu knappast njuta den industriella modernitetens frukter, men som inte sällan ändå är de som får betala det högsta ekologiska priset. Ur systemisk synvinkel är emellertid slaven i mineralgruvan lika mycket naturkraft som teknikföretagens ägare och konsumenter, och planekonomiska utsläpp lika förödande som den fria marknadens. Även med kapitalismens plötsliga avvecklande skulle klimatförändringarna fortsätta intensifieras av fortsatt mänsklig aktivitet.
Oavsett ifrågasätter antropocen många av modernitetens normer, om värdet av produktion, tillväxt, teknisk utveckling, global marknadsekonomi. Idén om innovationens, framstegets och ”det nyas” egenvärde går igen också i de estetiska disciplinernas förkärlek för avantgarde, normbrott och uppgörelser med traditionen. Kanske omöjliggör den också på ett djupare plan vår egen självförståelse. Det mänskliga förnuftet, det rationella tänkandet, moralen, planeringsförmågan, bemästrandet av naturen – kan idag snarare framstå som irrationellt oförnuft, omoral och oförmåga. Dess konsekvenser är ju inte bara ett gränslöst utrotande av andra livsformer utan också vår egen eventuella omöjlighet att överleva som art.
I antropocen tycks det lönlöst att dra någon gräns mellan mänsklig kultur och icke-mänsklig natur. Minsta handling utförd inom stadens gränser har direkt inverkan på den till synes mest avlägsna och ociviliserade plats – polarisar smälter, djuphaven fylls av plast. Samtidigt blir varje sådan enskild handling statistiskt obetydligt eftersom dess konsekvenser endast märks när de skalas upp till systemisk nivå. Det fria valet är en klen tröst i sammanhanget, och därmed rycks förutsättningarna undan inte bara för dagens till synes enda politiska lösningsförslag – konsumentmakten – utan också för vår uppfattning om moralen som en privat angelägenhet. I det humanistiska tänkandet krävs i sin tur en radikal omförhandling av förhållandet mellan mänsklig verksamhet och naturlig omgivning. Vad betyder exempelvis ”kultur” egentligen i ett ord som ”kulturvetenskap”?
Paradoxalt nog måste stora delar av det humanistiska tänkandet göra upp med sin antropocentriska uppfattning om mänsklig exceptionalitet. Det inkluderar utvecklandet av en större förståelse för, och solidaritet med, ickemänskliga livsformer, såväl djur som växter och mikroorganismer – inte på biologisk eller fysiologisk väg, men genom konsten, idéhistorien, det filosofiska samtalet.
Mer praktiskt har vi anledning att motarbeta den produktionsnorm som styrt om verksamheten på ett grundläggande organisatoriskt plan, och som ersätter kvalificerad diskussion med räknandet av humanistiska produktionsenheter. Den ”effektivitet” offentlig verksamhet hämtat från tillverkningsindustrin har redan visat sig ha katastrofala konsekvenser även där den varit som mest framgångsrik, det vill säga i den maximerande industriella exploateringen av så kallade naturresurser. Humaniora har istället sedan länge och på ett framgångsrikt sätt utarbetat olika former av ”återvinning”: omläsning, nytolkning, översättning, förmedling, ett aktivt och levande engagemang med ett kulturarv som därmed också kan skyddas från de idag växande nationalistiska krafter som försöker likställa det med en statisk nationell identitet.
Låt oss ta bevarandet, vårdandet och förvaltandet som ledord. Det betyder inte att stanna i traditionen utan att ta den på allvar: att gå i dialog med den, och föra vidare ett samtal som började långt före oss, och förhoppningsvis kommer fortsätta långt efter oss. Då kanske den humanistiska verksamheten, i det långa loppet, också visar sig vara mer värdefull än de senaste århundradens stegrande naturvetenskapliga och teknologiska erövringar.
Erik van Ooijen är docent i litteraturvetenskap verksam vid Örebro universitet
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
[1] https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1283519?programid=503