Humaniora och samhällsvetenskap kämpar med bristande resurser inom forskning och utbildning. Det gör att stress och utmattning drabbar många forskare och lärare inom dessa områden. Varför är balansen mellan krav och resurser så skev i de delar av akademin som utbildar flest studenter och vad står på spel för akademiker som inte ställer upp på dessa villkor? Vad krävs för att bygga en hållbar akademi?
Inom ramen för ett akademiskt chefsprogram deltar jag i en heldagskurs om arbetsmiljö. Föga förvånande handlar mycket om stress och negativa konsekvenser av brister i organisatorisk och psykosocial arbetsmiljö. I akademin består arbetsmiljöproblemen i första hand inte av tunga lyft eller andra fysiska belastningar utan är snarare psykosociala och organisatoriska. Kursledaren upprepar flera gånger hur stress i sig inte är farlig, det är i kombination med bristande återhämtning som den blir ett problem. Det som orsakar sjuklig stress är också känt i den forskning som kursledaren redogör för. Det handlar om en obalans mellan krav och resurser. Här någonstans blir jag väldigt matt. Det blir uppenbart att de akademiska verksamheterna inte går ihop. Kraven är oändliga men resurserna plågsamt ändliga.
Är detta särskilt ett problem för humanister? Ja, det finns en del som talar för det även om sjuklig stress och utmattning är utbrett i hela samhället. Antalet personer med diagnosen utmattningssyndrom har enligt Försäkringskassan ökat de senaste åren. Även inom gruppen högutbildade har antalet sjukskrivna med stressrelaterad ohälsa ökat över tid. Universitetsakademiker är ett av de mer drabbade yrkena och här sticker lärare och forskare inom humaniora och samhällsvetenskap ut. I rapporten ”Att förstå och förklara samhället – en rapport om resurskrisen inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning” som fackförbundet DIK gav ut 2023 finns förklaringar.
DIK slår fast att över hälften av det totala antalet studenter i Sverige utbildas inom humaniora och samhällsvetenskap samtidigt som dessa områden får lägst ersättning för att bedriva utbildning. Rapporten visar också att Vetenskapsrådet har en lägre beviljandegrad för ansökningar från forskare inom humaniora och samhällsvetenskap och att de projekt som beviljas får lägre summor jämfört med andra vetenskapsområden. Lektorer inom humaniora och samhällsvetenskap ägnar mer tid åt undervisning och mindre tid åt forskning än lektorer från andra områden vilket påverkar forskningsanknytning i undervisningen negativt. Återigen handlar det alltså om obalansen mellan krav och resurser. Akademin lider som system av långvarig stress och särskilt humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och utbildning är i skriande behov av återhämtning. Allra tydligast märks detta systemfel i enskilda akademikers liv och hälsa.
I mitt pågående forskningsprojekt genomför jag intervjuer med sådana individer – kvinnliga universitetsakademiker som erfarit stress och utmattning av varierande grad. Flera har varit eller är sjukskrivna en längre tid, andra borde kanske ha varit det men har inte helt trillat över gränsen eller slagit i den där väggen. Det är ett oerhört lidande de beskriver, fysiskt, psykiskt och känslomässigt. Symtomen som nämns i de omkring 30 forskningsintervjuer jag hittills genomfört är magbesvär, sömnproblem, utbrott av akne, yrsel, illamående, stickningar i benen, depression, ångest och självmordstankar. Erfarenheter av att inte känna igen sitt barn när de ska hämta på förskolan eller att inte orka med vänner eller familj beskrivs i intervjuerna. Bristen på balans mellan krav och resurser – hög arbetsbelastning och återhämtning – är tydlig. En person säger: ”Allt det där som skulle ge en glädje, det har man ju strukit. För att orka med överhuvudtaget.” Andra berättar hur ledighet sällan betyder vila eftersom de arbetar på semestern. För många akademiker med tung undervisningsbörda eller krävande administrativa uppdrag är det under sommarsemestern forskningen kan bli av.
Varför är det så här? Hur kan människor som byggt sina karriärer på att tänka utsätta sig för sådant som gör dem sjuka trots att det är välkänt vad som orsakar sjuklig stress och utmattning? Jag tror att det handlar om att de gjort en korrekt analys av vad som krävs. Karriären kommer för många på bekostnad av hälsan och det är ett strukturellt problem. Under kursen om arbetsmiljö funderar jag på utrymmet för en akademisk chef att ge en medarbetare rådet att inte jobba så hårt, inte skriva den där artikeln på semestern, inte säga ja till allt, när kraven är höga och den som vill ha ett arbete inom akademin måste vara beredd att möta dem. Det borde vara självklart men är inte det. Förändring kräver att krav och resurser stämmer bättre överens. Vi måste börja i den strukturella änden av problemet och sluta försöka bota individers stressymptom.
DIK föreslår en rad åtgärder som jag är säker på hade hjälpt de individer jag har intervjuat: långsiktig finansiering av forskning och högre ersättningsbelopp för utbildning inom humaniora och samhällsvetenskap samt högre krav på tryggare anställningar inom akademin. Det är enkelt egentligen, men ändå så svårt. Det som behövs är en bättre balans mellan krav och resurser. Men trots att vi vet lösningen på problemet så tycks den ligga utom räckhåll. Jag skulle vilja se en forskningspolitik som på allvar vill ta tag i detta utifrån den samlade kunskap som finns.
Kim Silow Kallenberg, docent i etnologi och medlem i Humtank.
Anna Friberg 
Adam Hjorthén 
Gästskribent