Med tvivel och eftertanke genom krisen

Är det så att vi människor lider av ambiguitetsintolerans? Att vi ogillar att konfronteras med sådant som inte kan tolkas på ett entydigt sätt, framför allt när vi ska ta beslut?

Inom ramen för årets forskarfredag den 27 november organiserar Humtank ett digitalt panelsamtal som handlar om ambivalens, tvivel och eftertanke som redskap för att bättre hantera kriser. Journalister och humanister diskuterar ”konsten att hålla två saker i huvudet samtidigt”, hur komplexa sammanhang bäst kan få genomslag och spridning och vad journalister och forskare kan lära sig av varandra om detta.

Humanistiska forskare är experter på att belysa olika sidor av ett fenomen. Denna humanistiska grundkompetens borde kunna ta plats mer i den offentliga debatten. Den offentliga debatten handlar alltför ofta om att förenkla. Vi ser hur de som forskar om vår tids stora utmaningar – migrationen, klimatkrisen, coronapandemin, etc – brottas med att bryta ner och förklara komplexa sammanhang utan att förenkla för mycket. Det finns en tendens att ge raka och enkla svar, snarare än komplexa och problematiserande.

Varifrån kommer denna jakt efter entydighet? I sin essä Förlusten av mångfald nämner Tomas Bauer bland annat teknologiska skäl; all digital kommunikation måste till syvende och sist kunna brytas ned i ja eller nej, i 1 eller 0. Men vi människor är också beroende av entydighet. För att kunna fatta snabba beslut behöver vi bestämma oss: är detta bra eller dåligt? Svart eller vitt? Allt känns litet lättare när tillvaron är enkel att förstå.

Komplexa och samtidiga kriser kräver av oss att kunna hålla fler saker i huvudet samtidigt – även när vi tar beslut. Vi ser för tillfället hur svåruthärdligt det är att hantera en kris som  inte kan lösas med en rationell entydig strategi. Vid komplexa kriser behövs komplexa resonemang. Här har konst, kultur och humanistisk forskning en viktig uppgift att fylla. För att det ska vara möjligt måste humanistiska forskare bli mer medvetna om vad deras forskningsföremål och deras forskningsmetoder kan bidra till i samhällsdebatten.

Den som upplever komplexitet och ambiguitet i ett sammanhang, skriver konfliktforskaren Peter Coleman, har lättare att hantera det i ett annat. Det krävs träning i att förstå det komplexa och att erkänna att världen är komplicerad, precis som det krävs träning i allt annat. Också av den anledningen måste humaniora, liksom även konsten och annan kulturutövning, ges plats för att vi ska kunna hantera globala kriser. De är viktiga störningsmoment som gestaltar något av världens komplexitet.

Den humanistiska forskningens förmåga att beskriva komplexitet är allmänt erkänd. För att den ska kunna ta plats i den offentliga debatten behöver komplexiteten översättas men samtidigt bibehållas, och försvaras som ett egenvärde. Hur detta bäst kan göras är kanske något humanister och journalister kan börja upptäcka i ett gemensamt samtal.

Anmäl dig till panelsamtalet via info[at]humtank.se senast den 26 november.

Thomas Bauer. Förlusten av mångfald: när världen görs enfaldig. Ludvika: Dualis 2019.