När utvecklingsforskning diskuteras tänker många främst på medicin, klimat och teknik. Men humaniora är en central del av utvecklingsforskningen. Här berättar Mats Deutschmann, professor i engelska vid Örebro universitet, vad humanistisk utvecklingsforskning kan vara och varför det är politiskt självmål att dra in medel till sådan forskning.
Den 22 juni 2023 fattade Tidöregeringen beslutet att Vetenskapsrådets finansiering av utvecklingsforskning skulle avslutas med omedelbar verkan. Totalt 180 miljoner forskningsmedel med stor betydelse för fattigdomsbekämpning, hållbar utveckling och kunskapsutbyte mellan forskare i Sverige och forskare i låginkomstländer försvann i ett nafs. För många kom beskedet som en chock. Ansökningar hade redan skickats in och tusentals arbetstimmar blev till intet. Som forskare är man i och för sig van vid att få nobben men spelreglerna brukar i alla fall vara tydliga – inte den här gången. Allvarligare konsekvenser var dock att många pågående satsningar fick se sina framtidsplaner gå upp i rök och möjligheterna till påbyggnad, fördjupning och nya samarbeten stängdes abrupt.
För mig som projektledare och mina kollegor som ingår i pågående utvecklingsforskningsprojekt, blir konsekvenserna av senare kategorin. Två projekt – ett nätverksprojekt och ett forskningsprojekt – som berör utmaningar förknippade med undervisning på ett andraspråk (oftast engelska) i skolsystem söder om Sahara beviljades finansiering 2022. Vi hade planerat projekten som en första fas av ett mer långsiktigt arbete. I nuvarande projekt forskar vi (jag och kollegor från Tanzania, Zanzibar och Seychellerna) om konsekvenserna av så kallade subtraktiva övergångsmodeller, det vill säga när elever börjar skolan med undervisning på sitt modersmål som sedan abrupt byts helt till undervisning på ett andraspråk, oftast engelska. Denna typ av policy utgör en barriär som gör det näst intill omöjligt för många elever att ta till sig undervisningen.
I nuvarande forskningsfas är syftet att få en bättre och systematisk förståelse för de vägledande principerna och ideologierna bakom språk-i-utbildningspolicyer, och de utmaningar som lärare och elever möter när språkpolitiska direktiv omsätts i praktiken. I nästa planerade fas – vi får se om den blir av – är vår ambition att omsätta dessa kunskaper till att bygga och testa nya storskaliga undervisningsmodeller anpassade för kontexter söder om Sahara, modeller där modersmålet används som resurs i klassrummet snarare än att betraktas som ett problem. Det kan låta som en nischad fråga – men i själva verket rör den vid kärnan i barns möjligheter till utbildning i hela regionen, och därmed också nyckeln till hållbar utveckling.
Att jobba med dessa projekt är utan tvekan det mest spännande jag gjort under min karriär. Jag kan inte komma med färdiga lösningar från Sverige. Allt handlar om att bygga kunskap tillsammans – om ömsesidigt lärande mellan forskare, lärare, skolledare och elever i olika länder. Här är det jag som är ’den nya killen i klassen’ och jag lär mig att se på saker från nya perspektiv dagligen. Jag minns till exempel ett seminarium på Seychellerna där en forskarkollega påpekade att de inte behövde fler rapporter som berättar om vad som är fel. I stället behövdes samarbeten likt det som pågår i våra projekt som stärker forskare i regionens möjligheter att utveckla och förmedla det de redan vet – för myndigheter, för vetenskapssamfundet, och kanske även för oss här i Sverige som brottas med att navigera i en alltmer komplicerad språkekologi. För mig fångade det precis varför humanistisk utvecklingsforskning är så värdefull: den skapar rum där akademi och lokala erfarenheter möts, där vi kan bygga hållbara lösningar tillsammans och lära oss av varandra.
När utvecklingsforskning diskuteras tänker många främst på medicin, klimat och teknik. Självklart är dessa områden viktiga. Men humaniora är minst lika central. Om inte barnen förstår undervisningen hjälper inga datorer i klassrummet. Om inte lokala språk och kulturer erkänns, riskerar även välmenande reformer att misslyckas. Humaniora ger oss verktyg att förstå sammanhang, historia och mänskliga relationer – faktorer som ofta avgör om en utbildningssatsning eller en samhällsreform lyckas eller faller.
Mer specifikt, för mig som språkforskare, är nuvarande projekt en smärtsam påminnelse om att språk inte är neutrala redskap. Språk är bärare av historia, maktrelationer och identitet. Att engelska och franska fortfarande dominerar i utbildningen är en kvarleva från kolonialtiden, och det är barnen som betalar priset. Här bör vi kanske igen påminna oss om att vi i västvärlden fortfarande lever på ett kolonialt arv där mycket av vår rikedom byggdes, och byggs, på exploatering av resurser och arbetskraft i just de regioner vi nu vänder ryggen åt. När investeringar i forskning och kunskapsutbyte stryps, växer avstånden mellan det Globala Nord och Syd. Existerande skillnader cementeras. Och vi vet vad det betyder i praktiken: ökade geopolitiska spänningar, fler flyktingkriser och en större instabilitet som i förlängningen också påverkar oss i Sverige. Att tala om besparingar här hemma, utan att se de långsiktiga kostnaderna av dessa beslut, är ett politiskt självbedrägeri – självmål (ursäkta sportmetaforen!).
Mats Deutschmann, professor i engelska vid Örebro universitet
Bild: Children in a classroom in the Upper west Region of Ghana. This file is licensed under the Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International license.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Sven Anders Johansson 
Humtank