Humanioras publiceringskulturer skapar huvudvärk för forskningens utvärderare. I Vetenskapsrådets Forskningsbarometer 2025 har området i vissa delar utelämnats. Är humaniora satt på undantag i kunskapsnationen Sverige? Linus Salö och Mats Benner, gästskribenter på Humtankar, ger här en kommentar.
En barometer mäter lufttryck och förutsäger vädret. I överförd betydelse betecknar ordet verksamheten att beskriva något, för att se varthän en given utveckling är på väg. Ungefär vartannat år ger expertmyndigheten Vetenskapsrådet ut Forskningsbarometern i form av en matnyttig rapport om ”svensk forskning i internationell jämförelse”. Ambitionen är beundransvärd: att ge ”en övergripande beskrivning av forskning och utveckling i Sverige”. Forskningsbarometern presenterades första gången 2016. Avsikten var att ge en samlad och bred bild av tillståndet för svensk forskning, för att möjliggöra jämförande analyser över tid, mellan områden och mellan Sverige och andra länder. En självklar del av detta arbete har utgjorts av analys av citeringsgenomslag. Redan i den första upplagan fanns alla områden med, även humaniora och samhällsvetenskap, även om Vetenskapsrådet framhöll att siffrorna var mer osäkra där, på grund av den sammansatta publiceringsbilden med många publikationer som inte var indexerade. Likväl var alla områden med, trots att metodproblemen inte var mindre för nio år sedan än idag.
Kontinuiteten skapar ett värdefullt underlag för reflektion. I 2016 och 2019 års barometrar låg humaniora nära världsgenomsnittet. 2023 hade däremot humaniora hade skjutit iväg, nu 60 procent över världsgenomsnittet, ledande i den svenska forskningsportföljen. Det illustrerades i figur 34 så här:
Ur Forskningsbarometern 2023 s. 78.
Men i årets upplaga, Forskningsbarometern 2025, har man exkluderat humaniora i de figurer som visar på citeringsgenomslag. Det angivna skälet är metodtekniskt. Den databas man nyttjar, Web of Science (WoS), är en mycket bra databas för den som vill veta saker om hur forskning produceras och citeras inom vissa områden. Den är dock illa anpassad för andra områden, däribland humaniora, på grund av låg täckningsgrad. Lösningen: humaniora ut. Man förväntar sig nog frågor, för valet motiveras i en särskild faktaruta.
Ur Forskningsbarometern 2025 s. 81.
Att man gjorde så var förutsägbart givet surret i sektorn. Samtidigt är det ett ganska anmärkningsvärt övervägande av två huvudsakliga skäl.
För det första blir förstås ambitionen att ge en övergripande beskrivning av forskning rejält tilltufsad om man utesluter ett forskningsområde. Då blir ju beskrivningen snarast selektiv. Vem ska beskriva humaniora om inte ens expertmyndighetens krafter räcker till? Man kan på denna punkt lite undrande påpeka att andra inkluderade områden såsom ”samhällsvetenskap” och ”utbildningsvetenskap” också har dålig täckningsgrad i WoS. Man kan också påpeka att “psykologi” är med som enskilt ämne, och att det inom humaniora finns gott om ämnen vars publiceringsmönster torde generera acceptabel täckningsgrad – se exempelvis här om bibliodiversitet i humanistiska publiceringskulturer. Humaniora är så att säga inte en enda sak, men utesluts som om den vore just det.
För det andra är det bestickande att humaniora utelämnas, när den förra barometern gav en positiv bild av humaniora vad gäller just citeringar – se här en kommentar från tiden då det begav sig. Figur 39 i den nya rapporten ser nu ut så här:
Ur Forskningsbarometer 2025 s. 91.
Hur ska man förstå detta plötsliga lågtryck? Svaret är att forskningspolitik är politiskt.
Det hela kan å ena sidan betraktas som en praktisk affär. Vetenskapsrådets bekymmer i Forskningsbarometern är klassiskt: hur man än vänder sig har man ändan bak. Att inkludera humaniora men utvärdera det med metoder som lämpar sig för andra områden kan bli lite hur som helst. Det kan leda till villfarelsen att knappt någon humanistisk forskning görs eftersom mycket inte syns i den databas man använder – men det kan också leda till att humaniora faller orimligt väl ut i jämförelse med andra områden. I 2023 års Forskningsbarometer hände alltså det senare. Humaniora var med, denna gång som ett område som utklassade de övriga. Det vållade förstås huvudbry då de omhuldade STEM-områdena såg ut att underprestera när de jämfördes med humaniora och ämneskonkurrenterna i Kina. Inför årets upplaga hade man så resonerat annorlunda, och resultatet blev istället ett flagrant osynliggörande av ett forskningsområde. Barometern snurrar.
Mer utzoomat bör nog osynliggörandet förstås som ett symtom på en forskningspolitik som har svårt att hantera diversitet och variation. En historisk och landsjämförande blick kan blottlägga metodövervägandenas politiska undertoner. När Vetenskapsrådet blev till och gamla forskningsråden infogades i en struktur, vädrades en oro att detta skulle skapa en uniformerande syn på vad som är god forskning med naturvetenskaperna som ledstjärna. Från början syntes oron obefogad: regeringen öronmärkte anslag till olika ämnesråden och myndighetsöverbyggnaden var blygsam. Efterhand har Vetenskapsrådet blivit mer och mer en myndighet, där variationer mellan ämnesråden beskurits. Tillsammans med den stora skevheten i satsningar i de senaste forskningspropositionerna, där i princip alla nya medel hamnar i andra områden än humaniora, kan det lätt framstå som att Sverige är en kunskapsnation som har satt humaniora på undantag. I det ljuset är det såklart besvärande med data som visar att humaniora kan vara det främsta området i internationell jämförelse. När barometern lägger ned möda på att förklara STEM-områdets ställning i internationell jämförelse, medan humaniora helt sonika utesluts, framstår det som att expertmyndigheten för svensk forskning inte behandlar alla områden lika.
Våra grannländer gör på annat sätt. Finansiärerna där väjer inte för att lyfta fram humanioras betydelse trots ett hårt samhällsklimat i Danmark och en stark sektorisering av finansieringen i Norge. Humaniora passar också väl in i grannarnas satsningar på elit, med en betydande andel anslag också av detta slag som går till humanister. En fjärdedel av alla grundforskningscentra i Danmark leds av humanister, medan Norge håller sig med en egen humaniorastrategi.
Skrota eller reparera?
För många är barometern en prydnad vi har i sommarstugan – teknikutvecklingen har ju gett oss väderappar istället. Vad gör man när man har en snurrande barometer, där visarna rör sig helt okontrollerat och luftfickor orsakar opålitliga mätvärden – skrotar eller reparerar? Vem eller vad kan hjälpa Vetenskapsrådet att bättre beskriva och förstå svensk forskning? Såväl myndigheten som sektorn behöver ju veta saker om humaniora, inte minst för att avmystifiera området.
En linje är att inkludera humaniora och leva med metodens och databasens brister. Ett alternativ är att särutreda. Jämförelser med andra ämnen klarar vi oss egentligen utan, för forskning är ju ingen tävling. Det är välkänt att den som på allvar vill beskriva svensk forskning åtminstone också måste kika åt andra håll – exempelvis Swepub. Där finns betydligt mer svensk forskning än engelskspråkiga artiklar.
Ett annat alternativ är således metodutveckling. Alldeles nyligen skrev André Jernung på Svensk nationell datatjänst om moderna verktyg som i linje med CoARA och Barcelonadeklarationen för öppen forskningsinformation kan skapa rim och reson i forskningsutvärdering. Hans fokus är ett annat men logiken densamma. Det hör till saken att
Vetenskapsrådet stöder den öppna rörelsen aktivt, och i Forskningsbarometern påpekas följaktligen lite urskuldande att WoS är en kommersiell databas, vilket går stick i stäv med den rörelse man stöttar.
Trots detta spår av ideologikritik vill man alltså prompt hålla fast vid WoS, och inte testa öppna databaser av typen OpenAlex eller utforska de grepp som André Jernung diskuterar. Och det kan nog vara befogat i konsekvensens namn. I samma konsekvens namn är det ett klart avsteg att hålla fast vid metoden men ändra urvalet genom att plötsligt och ganska godtyckligt exkludera humaniora. I ett slag slipper man metodutveckling och placerar samtidigt de inkluderade ämnena och områdena i mer fördelaktigt ljus.
Man kan tillägga att humaniora inte exkluderats från alla uppgifter om vetenskaplig publicering, vilket framskymtar i faktarutans formulering om områdets frånvaro ”i de flesta figurer, särskild all citeringsstatistik”. Det kan lätt uppfattas som att man gärna vill ha med humaniora i jämförelser mellan områden i fall där utfallet är ofördelaktigt för humaniora – se denna kommentar. Det är med i 2025-rapporten som ett pyttelitet område i figurer om publiceringsvolymer, trots att metoden medför att man egentligen bara räknar artiklar och reviews i WoS. I figurer som jämför internationell sampublicering, vilket man olyckligtvis blandar samman med ”samarbete”, får humaniora och utbildningsvetenskap vara med som ett slags bottennotering. Avsikten oaktat blir signalen rätt besk: problemet är humanioras, inte databasens eller metodens. Mångfalden blir ett aber.
På det viset är Forskningsbarometern verkligen en barometer. Men inte som avsett, nämligen för att ge en övergripande beskrivning av forskning och utveckling i Sverige, och en samlad bild av vart det barkar. Däremot säger den mycket om forskningsutvärderingens svårigheter att hantera vetenskapens komplexitet och i förlängningen om den skeva syn på mångfald och bredd som finns i vår tids forskningspolitik. Som empiri är den därmed värdefull för den som önskar förutsäga den forskningspolitiska väderleken. Nästa Forskningsbarometer är planerad till 2027. Vetenskapsrådet har goda skäl att samla ihop sig och rådgöra med relevanta systemaktörer, humanister och metodspecialister för att göra en barometer som beskriver hela väderleken, inte bara valda delar. Misslyckas man blir barometern oanvändbar, ett monument över en imploderad forskningspolitiks oföljsamhet.
Linus Salö, professor i tvåspråkighet vid Stockholms universitet.
Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.
Salö och Benner arbetar tillsammans i projektet Humaniora under omställning, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond 2024–2027.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribenternas egna.
Sven Anders Johansson 
Humtank