Lena Berggren: När språket glider

Språket säger något om hur vi ser på världen. När språket börjar glida och ord omdefinieras kan det vara ett tecken på politisk instabilitet. Lena Berggren, universitetslektor i historia vid Umeå universitet, reflekterar runt vikten av humanistiska perspektiv i debatter om demokrati.

En av världens kanske mest kända politiska dystopier är George Orwells roman 1984 från 1948. Orwell skrev romanen med andra världskriget och den totalitära erfarenheten som fond och boken är främst en svagt maskerad kritik av stalinismen, men skildringen av diktaturen lånar även drag från Nazityskland. Ett avgörande skäl att makten aldrig glider ur det styrande partiet Ingsocs händer är makten över språket. Makten att definiera och omdefiniera orden. Att skapa det Orwell kallar Newspeak, det nya språket, genom att kontrollera orden också kunna kontrollera människors tankar och känslor.

Att den som äger herraväldet över språket får avsevärd makt är inget som bara gäller i Orwells värld. Tvärtom kan politik i stort, totalitär som icke-totalitär, ses som en strid om ord. Politiska begrepp är nämligen notoriskt svåra att definiera, de är essentiellt kontesterbara. Det ligger i begreppens natur att alla definitionsförsök kommer att ifrågasättas. Ord som jämlikhet, demokrati, frihet och solidaritet halkar alltså runt i den politiska historien som hala ålar, samtidigt som politiken består av en kamp om vem som ska få tillräckligt mycket makt för att, tillfälligt eller på längre sikt, lägga begreppen till ro genom att ge dem en betydelse som inte längre behöver eller får ifrågasättas.

Eftersom politiska begrepp inte bara är omstridda utan även värdeladdade kan de även dyka upp i de mest oväntade sammanhang. I såväl Sovjetunionen som Nazityskland hävdades exempelvis att man själva företrädde ”sann” demokrati. Båda ideologierna hävdade också att det bara var det egna politiska systemet som kunde göra människan fri och lycklig och skapa ett solidariskt och rättvist samhälle.

Att någon säger sig vara för demokrati innebär alltså inte nödvändigtvis att man förespråkar ett politiskt system med fria, regelbundna och allmänna val, universalistiskt grundade medborgerliga fri- och rättigheter och en stabil rättsstat, alltså det som vi oftast intuitivt menar när vi talar om demokrati. Det är heller inte så att en politisk rörelse bara för att den formerar sig som ett politiskt parti och deklarerar att man tänker ställa upp i politiska val därmed accepterar den moderna demokratins spelregler. Tvärtom finns det gott om exempel på politiska partier som utnyttjat det demokratiska valsystemet för att skaffa sig makt att avskaffa demokratin inifrån. För historiska exempel på detta kan vi exempelvis vända blickarna mot det fascistiska Italien eller Nazityskland. I båda fallen fanns avsevärt folkligt stöd, men vägen mot makten var även avhängig flatheten och eftergivenheten från konservativa och vissa liberala krafter som trodde att Mussolini respektive Hitler skulle gå att kontrollera.

Mer samtida exempel på hur demokratin hotar att sakta erodera inifrån i händerna på från början folkvalda politiker finns i Polen, Ungern och Turkiet för att ta några av de allra tydligaste av alltför många exempel. Konstitutioner och vallagar skrivs om, mediernas frihet kringskärs och språket glider. Fiender konstrueras på löpande band utan respekt för sanning och konsekvens, människor skrivs in i konspirationer och tillskrivs egenskaper utifrån hudfärg, språk och religion. Världen blir enkelt svart och vit. Och när språket glider, görs en spade till en mur, demokrati till diktatur och historien förvanskas och mytologiseras.

När språket börjar glida och historien tolkas om finns därför all anledning att vara observant och hålla emot. Att ifrågasätta, analysera och ständigt lyfta det som vilar på vetenskaplig grund. Därför behövs humanistiska kompetenser och humanister som har modet att exempelvis kliva ut i sociala mediers mest sumpiga träskmarker och där möta ordvrängare, konspirationsteoretiker och diktaturkramare med fakta, igen och igen. Så att Orwells roman inte behöver flyttas från skönlitteraturen till faktaavdelningen.

Lena Berggren, universitetslektor i historia vid Umeå universitet.

Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.