Vad händer med skrivandet när människa och maskin skriver tillsammans? Det är en fråga som humanister har särskilt goda förutsättningar att undersöka – och särskilt goda skäl att vara nyfikna på. Inte för att effektivisera något eller spara tid, utan för att förstå. Och kanske, om vi faktiskt prövar, bidra till en klokare användning av den nya teknologin.
I ett tidigare inlägg diskuterade Cecilia Berglund Barklem vad vi som humanister ska ha generativ AI till. Jag håller helt med henne om att humaniora aldrig har varit så viktigt som nu. Jag håller också med om att användningen av AI måste problematiseras och regleras. Men sedan går nog våra åsikter isär. Jag tror nämligen att vi humanister har mycket att vinna på att nyfiket närma oss den nya teknologin.
Förra året publicerade jag en handbok om AI-assisterat skrivande. En vanlig fråga jag får är om jag använde AI när jag skrev den. Svaret är ja – det vore underligt om jag inte levde som jag lärde. Tonen som frågan ställs med indikerar dock att jag egentligen borde säga nej. Att det är fult och fel att skriva med AI, att det är något bara obildade lallare och fuskande studenter gör.
Det synsättet är en återvändsgränd som bara leder till att skribenter mörkar sitt användande i stället för att diskutera och utveckla det tillsammans.
För ett antal år sedan satt jag på pendeln in mot stan när jag läste Kristoffer Leandoers essäbok Barn. Stycket handlade om läsande, och han skrev: ”för en sak vet jag med bestämdhet om dig: jag vet vad du gör just nu. Just nu – i ditt nu – vet jag vad du tänker på. Och på samma sätt vet du som läser åtminstone en sak om mig som skriver: du vet vad jag gör just nu. Just nu – i skrivaktens nu – vet du vad jag tänker på.” Jag kan fortfarande återvända till citatet för att det kittlar så skönt i hjärnan. I läsningen förenas skribent och läsare över tid och rum i ett metafysiskt mikrokosmiskt text-nu. Det är en vacker tanke.
Men det är också en chimär.
För vi var ju inte ensamma där i text-nuet, jag och Kristoffer. Att skriva, särskilt sådant skrivande som vi gör för publicering, inom utbildningsväsendet och forskningen, är alltid en kollektiv aktivitet. Bakom det ensamma namnet under texten finns många andra: kolleger som läst och reagerat, redaktörer, förläggare, korrläsare … Avancerade skribenter bygger på andra texter, följer genrekrav, tänker på målgrupp. Det är rätt många och mycket som trängs där i text-nuet.
Och nu ska ytterligare en aktör in. AI.
Jan Scheffel, professor emeritus från KTH, som diskuterar AI-assisterat vetenskapligt skrivande, menar att vi bör se förmågan att använda AI som något att odla och värdera, inte som något skumt att dölja. Nu som förr ska det vara det vetenskapliga värdet i en akademisk text som bedöms: ”De centrala kraven måste fortsatt vara att resultaten är korrekta, intressanta och reproducerbara”, som han skriver.
Detsamma tycker jag gäller för andra gemenskaper där skrivandet är centralt. Inom journalistiken, i kulturen, litteraturen. Bedöm verket, inte processen bakom.
Gränsen mellan text skriven utan och med AI är också suddigare än vi kanske vill tro. Ylva Lindberg och Anna-Lena Godhe, som i en nyligen publicerad artikel undersökt hur ungdomar och författare samskriver med AI, menar att mänskligt skapande alltid sker i samspel med tekniska system.
Liksom tryckpressen, digitaliseringen och internet är AI-teknologin en oerhört kraftfull skrivteknologi. Hur den kommer förändra hur vi skriver, publicerar och använder text har vi ännu ingen aning om. Men här kan humaniora med sin djupa förståelse av skrivande som en såväl kreativ, kognitiv och social process bidra med mycket.
I stället för att skamma AI-användning och vända oss bort från teknologin kan vi humanister tillåta andra och oss själva att experimentera. Inte primärt för att effektivisera några arbetsflöden eller spara tid utan för att undersöka vad som händer när människa och maskin skriver tillsammans. Ylva Lindberg och Anna-Lena Godhe tror att ett sådant utforskande kan ge viktiga kunskaper om kreativt och estetiskt skrivande. Jag är också övertygad om att det kan ge oss viktiga kunskaper om skrivande överlag.
Skrivande fyller många olika funktioner, och olika skrivteknologier passar för olika ändamål. Ett nyfiket utforskande av den nya skrivteknologin kräver att vi faktiskt prövar den. Så kan vi bidra till diskussionen om vad inte bara humanister, utan mänskligheten i sin helhet, kan ha generativ AI till. Så kan vi utveckla skrivpraktiker där AI används på meningsfulla vis och med måtta och omdöme.
(Och ja, visst har jag använt AI under arbetet med den här bloggtexten. Texten som helhet är dock mitt verk och jag ansvarar för allt som sägs i den. Vad den är värd avgör ni.)
Karin Milles är professor i svenska vid Institutionen för kultur och lärande vid Södertörns högskola.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Hanna Söderlund