Ledningen för Högskolan i Gävle är på väg att lägga ned humaniora helt. Men några demokratiska konsekvensanalyser har inte gjorts, skriver Jan Sjölund, utbildningsledare för en av de nedläggningshotade utbildningarna. Nu sker den analysen istället inför öppen ridå i en regional mediestorm till försvar för humaniora som är på väg att utvecklas till en riksangelägenhet.
Redan när rektor Ylva Fältholm strax före jul, på ett zoommöte för oss anställda på Högskolan i Gävle, presenterade sin lista över utbildningar som ska läggas ned framgick det att någonting var fel. Också de allra sista två humanioraprogrammen på grundnivå skulle nu bort: det religionsvetenskapliga och Kommunikationsprogrammet. Därmed läggs i praktiken hela avdelningen för humaniora ned – det vill säga den allra sista resten av det som för bara omkring 15 år sedan var en stor och levande institution för humaniora och samhällsvetenskap (med minst 10-15 ämnen och program som sedan dess försvunnit).
Jag ställde, där och då på mötet i december, en enda fråga: ”Har ni i ledningen gjort någon demokratisk konsekvensanalys av de här nedläggningarna?” Jag tänkte på populismens och faktaresistensens framväxt och den demokratikris som hotar också här hemma hos oss, inte minst i en lågt utbildad region som Gävleborg. Jag tänkte på det jag själv ägnar nästan hela min tid åt professionellt – digitaliseringens konsekvenser – och hur det genomgripande påverkar all mellanmänsklig kommunikation och alla maktförhållanden i samhället. Och jag tänkte på alla studenter som genom åren sökt sin röst i våra skrivkurser och som nu använder denna sin röst i den demokratiska offentligheten på olika sätt.
Prorektor och rektor svarade båda snabbt på min fråga: Nej. Några demokratiska konsekvensanalyser hade inte gjorts.
Man kanske ändå, på något pragmatiskt sätt, skulle kunna leva med nedläggningarna om det vore så att de bortvalda utbildningarna hade problem. Men så är inte fallet. I alla fall inte för de utbildningsprogram jag som utbildningsledare har direkt insyn i: Kommunikationsprogrammet levererar överskott till högskolan, vi har nyss granskats med utfallet ”hög kvalitet” och fyller platserna. En utveckling av utbildningen i en fördjupad digital riktning är intensifierad och behovet av professionell digital kommunikationskompetens finns på arbetsmarknaden framöver.
Så det är inte pengar eller kvalitet som är problemet, inte för oss och sannolikt heller inte för andra utbildningsprogram på nedläggningslistan. Programmen ska bort för att de inte matchar högskoleledningens egen framtidsstrategi, som i korthet går ut på att här och nu lägga ned tio procent av det nuvarande programutbudet för att storsatsa på några av de kvarvarande utvalda utbildningarna och forskningsfälten. Målet är att skapa – som det nyligen skrivits in som ett av två övergripande verksamhetsmål för Högskolan i Gävle – ”internationell lyskraft”.
Frågan är bara om det verkligen är så här man skapar en sådan lyskraft: nedläggning av humaniora och en barskrapning av samhällsvetenskap. Är det verkligen så man blir internationellt relevant 2022 och framåt? Tanken framstår snarast som provinsiell. Det är sällan man ser sådan argumentation numera; man ser allt oftare också tekniker och ekonomer uttrycka behovet av humanioraperspektiv på forskning och utbildning för det ska bli riktigt bra. Finns det till exempel en enda brännande samhällsutmaning som inte inbegriper avgörande frågor gällande kommunikation, medialisering och nya villkor för demokratiska fundament som yttrande- och pressfrihet? Titta på kriget som just brutit ut. Och då har jag inte ens nämnt klimatkrisen.
Regeringen ser naturligtvis hur viktiga de här frågorna är. Demokratin står på spel. I ett beslut så sent som 2019 gavs därför Statens medieråd uppdraget att snabbt förstärka arbetet för ökad medie- och informationskunnighet på bred front i samhället. Digitaliseringen beskrivs just som ”omvälvande” och, för att direkt citera beslutet, ”får konsekvenser för hur demokratin fungerar i grunden”. Statens medieråd räknar i sin tur med högskolornas och universitetens engagemang i frågan, inte minst i satsningar på ökade inslag av medie- och informationskunnighet i lärarutbildningarna.
Men rektorn på Högskolan i Gävle tänker annorlunda. Hon väljer så här långt att stå fast vid analysen: Vi behöver inte det där. Vi klarar oss utan. Vi lägger ned. Regionen Gävleborg behöver inte forskning och utbildning i medie- och kommunikationsfrågor. De unga i trakten får flytta härifrån om det är sådant de vill hålla på med.
Men kanske att rektor Ylva Fältholm kan överraska inför det definitiva beslutet i juni. Internt på högskolan pågår en konsekvensanalys av nedläggningsplanerna som kommer att ge henne bra argument för en korrigering av kursen. Och en parallell demokratisk konsekvensanalys bröt till sist ut inför öppen ridå: en mediestorm har sedan årsskiftet rasat kring nyheten om de planerade nedläggningarna. Bara på ett par månader har ett 40-tal nyhetsartiklar och kritiska inlägg skrivits, av kulturredaktörer, ledarskribenter, forskare, författare, kritiska studenter, engagerade medborgare och ledande regionpolitiker. En protestlista med över 430 påskrifter har överlämnats till rektor, en lista med både studenter, politiker och flera tunga kulturprofiler på. Regionens kraftiga försvar för humanioras fortsatta närvaro på den egna högskolan är unikt och frågan börjar medialt växa till en riksangelägenhet.
Så rektor står inför ett besvärligt val i vår. Jag hoppas att hon ska ta intryck av den livliga debatten och göra det svåraste en ledare kan: lyssna, tänka om och ändra en fastslagen strategi. Står hon däremot fast vid nedläggning måste Gävleborgs alla niondeklassare inför gymnasievalet redan i höst få ny information. Den skulle då kunna lyda ungefär så här: ”Tänk på att om du läser humaniora, estetik, kommunikation eller samhällsvetenskap måste du nog ställa in dig på att flytta härifrån efter gymnasiet. Vi har här valt bort utbildningsvägarna vidare för dig. Vi beklagar, men du bidrar helt enkelt inte till någon internationell lyskraft.”
Jan Sjölund är adjunkt i Svenska språket och utbildningsledare för Kommunikationsprogrammet på Högskolan i Gävle
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Anna Friberg 
Adam Hjorthén