David Brax: Vad kan filosofin uträtta i diskussionen om akademisk frihet?

Akademisk frihet diskuteras över allt i högskolevärlden för tillfället. Men vad är egentligen akademisk frihet, och hur kan vi ha en meningsfull diskussion om det? David Brax, filosof och utredare vid nationella sekretariatet för genusforskning, frågar sig vad filosofin kan bidra med och konstaterar att den kan ställa klargörande frågor.

 Akademisk frihet har visat sig vara ett idealt begrepp att väva en diskussion om högre utbildning och forskning kring. Det kan handla om nästan vad som helst och är ett snudd på neutralt begrepp som alla tycks överens om. Akademisk frihet är viktigt eftersom utan det vore det inte forskning vi sysslade med. Men är vi verkligen överens?

Högskoledebatten har senaste tiden handlat nästan uteslutande om lärosätenas styrelseform. Som Shirin Ahlbäck Öhman påpekat saknar den akademiska friheten i Sverige ”skyddsräcken” i förhållande till staten. En (ännu) mer klåfingring regering skulle enkelt kunna förändra förutsättningarna och styra högskolan i en politiskt godtyckligt önskad riktning. Statlig styrning är det forskare betraktar som det främsta hotet mot den akademiska friheten, enligt den undersökning som Universitetskanslerämbetet publicerade förra året.

Ett antal impopulära beslut under vår förre utbildningsminister aktualiserade frågan och utvecklingen i USA sedan Trump blev president har ytterligare påmint om hur sårbar akademin är. I det senare fallet drivs dock påverkan genom kontrollen av federala forskningsmedel. Och det är nog ingen som tror att en ändring av styrelseform i Sverige skulle göra lärosätena oberoende av statliga forskningsmedel. När staten finansierar via forskningsråden snarare än genom ökat basanslag, och dessutom främst via riktade utlysningar och utvalda områden, styr detta förutsättningarna för forskning. Utrymmet för nyfikenhetsdriven och fri forskning krymper när den ständigt måste passera olika bedömningsprocesser.

Hur kan en filosof bidra i det här sammanhanget? Främst, tror jag, genom att ställa ett antal klargörande frågor. Exempelvis: Det verkar som regeringen kan påverka hur fri forskningen är genom att styra medlen eller belägga lärosätena med uppdrag som tar upp de anställdas tid. Samtidigt: det faktum att regeringen har detta i sina händer kan tolkas som att vi inte är fria alls, oavsett vad regeringen gör med sin makt. Denna fråga, som är direkt relevant för vilken styrelseform som gynnar akademisk frihet, kan bara avgöras om vi vet vilken form av frihet det är vi pratar om.

Filosofiska perspektiv kan också bidra genom att undersöka vilka aspekter på den akademiska friheten som saknas i den offentliga debatten, och i styr- och policydokument. Enligt en vanlig definition har vi akademisk frihet när vårt handlingsutrymme bara begränsas av strikt vetenskapliga hänsyn. Men i verkligheten styrs vi av omständigheter som tillgång till forskningsmedel, tid, och diverse politiska faktorer på fakultet- och disciplin-nivå. Många av dessa begränsningar är inte kompletta hinder, utan snarare tröghet, trösklar eller motstånd i systemet. Vår nyfikenhetsdrivna aktivitet begränsas av hänsyn till vad som går att publicera eller få finansiering för. Det är inte direkt censur som drabbar oss, det är villkor som får oss att anpassa och kompromissa för att navigera våra ofta osäkra akademiska karriärer, där risken att slås ut är ständigt överhängande.

En faktor som konstant underskattas när akademisk frihet diskuteras är arbetsvillkor och -miljö. Resursbrist, osäkra anställningar och den ständiga jakten på forskningsmedel motiveras politiskt av att konkurrens är nödvändig för akademisk kvalitet. Tanken är att konkurrens om tjänster och medel gynnar kvaliteten. Samtidigt är det troligt att detta leder forskare till etablerade forskningsinriktningar för att öka sina chanser. Är det verkligen den sortens hänsyn vi bör använda vår akademiska frihet till att navigera?

Konkurrens kan förstås som en forskningspolitisk fälla. Eftersom processen är inomvetenskaplig kan politiker argumentera för att nedskärningar är förenliga med att värna akademisk frihet – för en minskande population fast anställda. Är detta ett rimligt sätt att värna den akademiska friheten? Igen, detta är en fråga som bara kan avgöras om vi är överens om vad vi pratar om. 

 Filosofin behandlar också normativa frågor. Varför är akademiskt frihet bra? Är det för att få fram så mycket, rik, djup forskning som möjligt, eller för att öka chanserna för samhällsnyttiga resultat? Även om den akademiska friheten ytterst motiveras av nytta så tycks förutsättningarna för denna nytta vara att det pågår mycket forskning, även sådan som inte genererar resultat. Vi vet inte på förhand vad som behövs för att ge resultat. Viss forskning som inte är designad för att generera nyttiga resultat är viktig för att det bidrar till ett forskningsklimat där forskning som är ”nyttig” i smal bemärkelse kan utföras.  

Värnandet av akademisk frihet måste göras med transparens gällande vilka åtaganden detta i praktiken innebär. För detta behöver vi bättre definitioner, större precision och klarare motiv i debatten om akademisk frihet. Det är inte upp till filosofer att avgöra vad akademisk frihet är, eller varför det är värt att skydda. Men vi kan bistå med att klargöra vilka alternativen är.

Nyligen gavs ett utredningsuppdrag om att stärka den individuella akademiska friheten. Direktiven till detta är förbluffande snäva och fokuserar nästan bara på regelverket och ingenting alls på eventuella strukturella problem. Vad forskare behöver göra parallellt med denna utredning är att fördjupa, förtydliga och problematisera vad akademisk frihet är och bör vara  – det vill säga att göra precis det som humanister gör bäst.

David Brax, filosof och utredare vid nationella sekretariatet för genusforskning

Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.