I områden där konkurrensen är stor och resurserna för snävt tilltagna är det vanligt att människor utför arbete till ingen eller otillräcklig ersättning med förhoppning om att det ska leda till ökade möjligheter för vidare anställning, befordran eller erkännande. Ett begrepp för att tala om detta fenomen är ”hope labour”. David Brax, senior utredare vid Nationella sekretariatet för genusforskning, resonerar här om hoppfullhet i akademiskt arbete som en viktig drivkraft men också som en potentiell källa för utnyttjande.
Begreppet ”hope labour” har de senaste åren etablerats för att fånga en typ av arbete som utförs utan eller med otillräcklig ersättning i hopp om att det kommer leda till bättre arbetsförhållanden längre fram. Begreppet tycks först ha använts för att beskriva typiska arbetsförhållande inom kultursektorn, men har börjat vinna erkännande också tillämpat inom akademin .
Som ung universitetslärare kommer du med stor sannolikhet att lägga ned mycket mer tid på att förbereda undervisning än vad du faktiskt får betalt för. Detta för att du vill att det ska bli bra, men också för att du vill visa att du är en person att räkna med, och hoppas att goda resultat och smickrande kursutvärderingar kommer leda till fler undervisningsuppdrag i framtiden. Givet den låga beviljandegraden från de större forskningsfinansiärerna kan förmodligen också mycket ansökningsskrivande sorteras in under samma rubrik. Hope labour utförs ofta i det tysta eftersom intrycket du vill ge är att det du levererar speglar din naturliga kapacitet och inte att arbetsinsatsen är ohållbar i längden.
Begreppet är användbart som rudimentärt diagnostiskt verktyg; som individer kan vi få syn på oss själva och vår arbetssituation, och som organisation kan det göra oss medvetna om dolda företeelser och mekanismer som innebär risker för överbelastning, utbrändhet och långdragna sjukskrivningar. Hoppfullt arbete är särskilt viktigt att hålla koll på i en situation där många går på tillfälliga eller på annat sätt osäkra anställningar, och där utarbetade medarbetare kan försvinna ut ur systemet utan att det uppmärksammas som problem. Om arbetssituationen för en stor del av medarbetarna är ansträngd skapar det också osäkerhet i systemet – ett system som bygger på obetalt extraarbete är sårbart.
En mer cynisk tolkning är att hope labour är ett medvetet eller oavsiktligt arrangemang som gör det förhållandevis enkelt för arbetsgivaren att bli av med personer utan att behöva säga upp dem, eller får dem att leverera mer än vad de skulle få uträttat under normal, betald, arbetstid. Ansvaret för de negativa konsekvenserna av detta extra arbete är lättare att ignorera än om det rört sig om uttalade arbetsuppgifter eller faktiska krav.
Hopp är i grunden en positiv känsla och det finns definitivt sämre drivkrafter. Men hopp är också fundamentalt relaterat till osäkerhet, till frånvaron av trygghet. Förekomsten av hope labour hör intimt samman med uppfattningen om akademiskt arbete som ett kall, något vi skulle utföra även om vi inte fick betalt. Att arbetet ofta drivs av genuint intresse är sannolikt varför vi fortsätter hoppas i en akademisk karriär, trots motgångar och indikationer på att vi inte duger. Det är ett problem av flera skäl:
Om hope labour systematiskt utnyttjas. Att folk jobbar över är inget större problem om de genuint vill jobba över. Problemet uppstår när akademiska verksamheter förlitar sig på obetalt arbete för att överhuvudtaget fungera. Risken för detta är särskilt stor inom ämnesområden med mindre resurser vilket en rapport från fackförbundet DIK visar är fallet för humaniora och samhällsvetenskap.
Om hoppet aldrig infrias. Om hoppet om bättre villkor aldrig infrias utförs det helt utan ersättning och är en form av utnyttjande. Detta riskerar att uppstå om tilldelningen av kursansvar, tjänster, forskningsmedel etc. sker på icke-transparanta sätt och människor inte korrekt kan bedöma vilka chanser de har.
Om fördelningen är skev. Vem har egentligen råd att leva på hoppet? Att kunna arbeta mer än vad man får betalt för är inte ett alternativ för alla, t.ex. för den som behöver en sekundär inkomst eller har ett omsorgsansvar. I den mån hope labour utförs för att få fördelar i en konkurrenssituation innebär detta en risk för systematisk snedfördelning vilket påverkar de erfarenheter och perspektiv som ryms inom akademin.
De senaste åren har en litterär genre som går under samlingsnamnet ”quit lit” vuxit fram. Denna beskriver erfarenheter av hur arbetsvillkoren inom akademin driver folk att lämna ett arbete de brunnit för. För många tycks den tidiga akademiska karriären vara en kapplöpning där målet är att nå en fast anställning innan man blir utbränd. Socialt är det ohållbart, och ekonomiskt är det åtminstone tveksamt att forskare och lärare arbetar på gränsen till utbrändhet eller lämnar, och att viktig forskning och undervisning inte blir av. Om akademin går runt på grund av gratisarbete måste detta betraktas som ett systemfel. Men vilka incitament har lärosätena och den stat som finansierar dem att motverka förekomsten av hope labour? Om lärosätena fungerar tack vare detta arbete, och medarbetarna kan motivera sin arbetsinsats med hopp om bättre villkor, vem tar ansvar för att kritiskt granska dess hållbarhet?
Begreppet hope labour kan fylla en funktion som analysverktyg för att få syn på och åtgärda problem vi lätt annars blundar för – inte minst inom humaniora.
David Brax, senior utredare vid Nationella sekretariatet för genusforskning.