Nationella säkerhetsfrågor har klättrat allt högre upp på agendan inom svensk högre utbildning. Betydande satsningar görs sedan 2024 på projektet Campus totalförsvar. Humaniora har en naturlig plats inom denna satsning, men det medför både risker och möjligheter som behöver hanteras.
Rysslands invasion av Ukraina och Donald Trumps återkomst till presidentmakten i USA, mindre än ett år in i Sveriges medlemskap i Nato, har skakat om svensk politik och tvingat fram nya frågor om svensk kris- och krigsberedskap. Dessa frågor berör högskolesektorn, och så även humaniora. Det är därför viktigt att humanister engagerar sig och bidrar till att påverka denna utveckling.
Som del av Sveriges pågående upprustning och beredskapsplanering har regeringen och svenska lärosäten beslutat att satsa resurser på projektet ”Campus totalförsvar”. Som namnet indikerar är detta en satsning tänkt att utgöra en del av den nationella krisberedskapen och det civila försvaret. Förutom universitet och högskolor omfattar det andra myndigheter, organisationer och företag. Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, handlar det civila beredskapssystemet om ”förmågan att förebygga och hantera fredstida krissituationer, krigsfara och ytterst krig”.
Campus totalförsvar startades 2024 som ett samarbete mellan Försvarshögskolan, Örebro universitet och Luleå tekniska universitet med initialt etableringsstöd på 6 miljoner kronor från KK-stiftelsen. De ansvariga för satsningen har framhållit olika skäl till varför Campus totalförsvar behövs: att högskolesektorn behöver vägledning i händelse av krig, att kompetensförsörjning krävs såväl i krigssituation som för samhällets långsiktiga resiliens, samt att forskning och utbildning utgör en symbol för samhällets hopp och framtidstro.
För totalförsvaret utgör lärosätena med andra ord en resurs. Detta har även regeringen noterat. I budgetpropositionen för 2025 föreslår regeringen att 10 miljoner ”permanent tillförs” till Försvarshögskolan för att ”kompetensförsörja totalförsvaret”. I 2024 års forskningspropositionen avsätts ytterligare 7 miljoner per år på förstärkning av den specifika satsningen Campus totalförsvar. Vissa lärosäten har följt i samma fotspår. Lunds universitet satsade nyligen 37 miljoner för skapandet av ett centrum för beredskap och resiliens (Centre for Preparedness and Resilience, LUPREP).
Campus totalförsvar har sitt administrativa säte vid Försvarshögskolan, och utgörs primärt av en nylanserad digital plattform som samlar information om utbildning, forskning och samverkan med relevans för totalförsvaret. Forskningsverksamheten är fokuserad på stöd till forskningsnätverk, vilka i en pilotfas utgörs av tematikerna AI och robotik, rymd och Arktis, samt styrning, ledning och samverkan i kris och krig. Hemsidan har också en katalog över befintliga totalförsvarsrelevanta kurser på de 35 lärosäten som idag är delaktiga i samarbetet. Enligt hemsidan är målsättningen att ”skapa ett nationellt utbildningsutbud som är lättillgängligt och inkluderar alla relevanta beredskapssektorer”, vilka ska ”bidra till att förse totalförsvaret med den kunskap och kompetens som krävs för att möta både dagens och morgondagens säkerhetsutmaningar.” Man ser också framför sig skapandet av uppdragsutbildningar, där plattformen fungerar som en länk mellan avnämare och lärosäten.
Vilken roll spelar då humaniora inom denna satsning? Svaret, skulle man kunna säga, är oklart. Organisatoriskt är inblandningen svag. I Campus totalförsvars styrgrupp finns idag ingen företrädare från någon humanistisk disciplin. När programmet utvecklas och konsolideras bör detta ändras, eftersom det humanistiska vetenskapsområdet framstår som centralt för satsningen.
Inom forskning framhåller Campus totalförsvar exempelvis att ett ”område som identifierats som särskilt viktigt att utveckla kompetens inom är kultur i kris och krig”. Inget av de tre befintliga forskningsnätverken fokuserar idag på detta, så man får anta att ett sådant – rimligtvis humanistiskt betonat – nätverk är stundande. Inom utbildning lyfts ett antal områden fram, där särskilt ”språk, kultur och kommunikation” föga förvånande inbegriper ett antal kurser som ges inom ämnen som historia, språkvetenskap och litteraturvetenskap. Andra områden, som ”psykologiskt försvar och informationspåverkan” och ”internationell säkerhet och samarbete”, innehåller (ännu) inga humanistiska kurser, trots att historiska, filosofiska eller kulturella perspektiv är centrala i studiet av exempelvis desinformation och internationella relationer. Här finns en stark utvecklingspotential, som dock inte kommer realiseras av sig självt. Här krävs agerande från humanistiska företrädare på våra lärosäten.
Frågan behöver dock ställas hur humanisters delaktighet i det svenska totalförsvaret bör se ut. Här finns nog ett behov av självreflekterande samtal. Det finns otaliga exempel, från såväl det förflutna som vår samtid, på att historia, konst och litteratur är potenta redskap i händerna på de som vill skapa nationell sammanhållning och gemenskap, men att de kan också mobiliseras för att tränga ute de påstått obekväma och oönskade i samhället, såsom minoriteter och oppositionella. För att detta inte ska ske i Sverige måste Campus totalförsvar kombineras med en stark akademisk frihet.
Samtidigt öppnar satsningarna på totalförsvaret för intressanta möjligheter för humaniora när det gäller kompetensförsörjning genom forskning och utbildning. Detta har tydliggjorts av kriget i Ukraina. Det går inte att fullt ut förstå kriget genom analyser av truppförflyttningar och militärkapacitet. För att begripa varför Ryssland anföll Ukraina, och därmed också Ukrainas villkor för fred, behövs kunskaper och kompetens inom historia, språk och kultur. På motsvarande sätt behöver en kris- och krigsberedskap i Sverige vila på en stark interkulturell kompetens, på färdigheter i språk, och en bred förmåga till källkritik och kritiskt tänkande.
Kanske finns det också oanade möjligheter för det växande fokuset på totalförsvar inom högskolesektorn. Få föreställde sig att en konsekvens av Sveriges Nato-medlemskap skulle bli ett ökat tryck på att rusta upp järnvägsnätet. Och vem vet, kanske resulterar politikens och lärosätenas satsningar på det civila totalförsvaret i ett ökat tryck på behovet av forskning och utbildning inom språk, kultur och historia?
Adam Hjorthén, docent i historia och lektor i nordamerikastudier vid Uppsala universitet samt medlem i, och verksamhetsledare för, Humtank.
Bild: Försvarsstabens fältbibliotek, FVM.145916. Flygvapenmuseum. Licens: CC-BY (bild beskuren i nederkant).
Henrik Andersson 
Gästskribent 
Hanna Enefalk