Bland de många debatter som förs inom vetenskapssamfundet och inom utbildningssektorn är striden om den fysiska boken en av de mer svårfångade. Det kan tyckas att man där åberopar samma fakta för att komma fram till likartade resultat, men att detta ändå leder till att två helt skilda riktlinjer pekas ut. Ett exempel är reaktionerna när den av Gustav Fridolin ledda så kallade Läromedelsutredningen (SOU 2021:70) slutligen lades fram i höstas. I ett inlägg på DN debatt går drygt tjugotalet prominenta forskare inom pedagogik och informationsteknik till attack under rubriken ”Fridolin backar in i framtiden om digitala läromedel” (DN, 2021-12-16).
Utredningen hade legat länge i stöpsleven och slutsatserna byggde på ett omfattande material, såväl forskning inom området som intervjuer med lärare. Förutom att understryka behovet av en likvärdig tillgång på högkvalitativa läromedel i skolan innehåller utredningen ett tydligt försvar av den tryckta boken. Man vill försäkra sig om användningen av både tryckta och digitala läromedel. Märkvärdigt nog är det också vad forskarna i uppropet i DN vill göra gällande: ”Forskningen visar att både tryckta och digitala läromedel behövs”, skriver man. Så vari ligger i så fall konflikten?
Jo, problemet är att de tryckta böckernas tillskyndare åberopar forskning som säger att läsning av digitala texter inte alltid är lika bra eller bättre än att läsa tryckta böcker, att något kan gå förlorat via de digitala kanalerna, att det finns forskning som visar att överblicken över stora textmängder inte är lika lätt att åstadkomma med hjälp av digitala medier. Det innebär inte att man i Läromedelsutredningen förnekar att de digitala kanalerna har sina fördelar. Det är snarare så att man vill försvara den tryckta bokens alltmer marginaliserade plats i klassrummen, bland annat genom förslaget att elevers tillgång till både tryckta och digitala läromedel ska skrivas in i skollagen. Det är alltså detta försvar av det tryckta läromedlen som upprör forskarna inom mediekommunikation och pedagogik. Utifrån en sådan demarkationslinje kan man få intrycket av att debatten förs mellan dem som anser att tryckta böcker har sina fördelar och de digitala medierna sina och dem som menar att det inte finns några skillnader mellan tryckt och digital media.
Det är en intressant tanke detta, att formen inte skulle spela någon roll. Men är det verkligen så enkelt? Är det verkligen så att vissa forskare anser att information inte påverkas av de kanaler genom vilka den distribueras? Tittar man närmare på de underliggande argument som får forskare inom pedagogik och informationsteknik att reagera så häftigt visar det sig att det är själva det faktum att man anser att den tryckta boken behöver skyddas som är problemet. Snarare förs debatten således mellan dem som vill försvara den tryckta bokens ställning och dem som mer ensidigt vill satsa på digitalisering och modern informationsteknik. Många sköna forskningsslantar har satsats på digitala forskningsområden, inte minst inom pedagogik med inriktning mot digitala medier, och områdena måste naturligtvis försvaras. För lärare och andra som arbetar med utbildning är det snarare den tryckta boken som måste försvaras. Läromedel har som helhet behandlats styvmoderligt i svensk skola sedan Statens institut för läromedel (SIL) lades ned 1991, delvis på grund av rådande forskningspolitiska satsningar på erfarenhetspedagogik och informationsteknik. ”I en alltmer digitaliserad skola kämpar tryckta läroböcker i motvind”, skriver man i senaste numret av Lärarförbundet tidskrift Läraren (nr 02-2022). ”Men frågar man lärarna vill de flesta använda böcker i undervisningen.”
Det råder knappast några tvivel om att forskning på området kan visa att trycka böcker har sina fördelar och digitala läromedel sina, men eftersom den tryckta boken nu i mer än två decennier helt har fått stå tillbaka för digitaliseringsprocesser har det många gånger inte varit tillräckligt intressant att åberopa forskningsfakta som stödjer vikten av den tryckte boken. Som i så många andra sammanhang är det ekonomin som styr, både när det gäller forskningssatsningar, och – kanske än mer krasst – när det gäller kommunernas skolbudgetar. Att det blir billigare att köpa in digitala licenser som kan användas med samma kostnad i tjugo skolor i stället för att köpa in tjugo klassuppsättningar av tryckta böcker säger sig självt, men det har knappast något med pedagogiska överväganden att göra. Svaren på i vilka sammanhang som den tryckta boken eller den digitala boken passar bäst måste alltså noga preciseras utifrån rådande forskning, till exempel humanistisk läsarorienterad forskning, och inte göras till slagträ i en debatt som ytterst handlar om akademiskt eller utbildningsstrategiskt kapital.
Peter Degerman är docent i litteraturvetenskap och ledamot av Humtank.