I likhet med de flesta samhällsområden blir den högre utbildningen i Sverige alltmer detaljreglerad. Det må leda till transparens, mätbarhet och likvärdighet, men gör det också allt svårare att försvara humanioras traditionella undervisningsformer. Sedan gjorde de omtalade chatbotarna sin entré. Skulle de möjligen kunna leda till en renässans för de undervisningsformer som var på väg ut?
Är den omdiskuterade chatboten ChatGPT dåliga nyheter för humanvetenskaperna? Ja, kanske. För hur ska man hädanefter kunna veta om en student har skrivit en uppsats, eller lämnat över uppgiften till någon form av digital textgenerator? Kanske måste man acceptera utvecklingen, för jag antar att vicerektorn för utbildning vid Göteborgs universitet, Pauli Kortteinen, har rätt: ”AI-tekniken är här för att stanna och den kommer bara fortsätta utvecklas. Fokus måste ligga på hur vi använder oss av AI i undervisning och examinationer, och inte fokusera på fusk”.
Själv tror jag att svensk humaniora har större problem än nya chatbotar, det är bara det att de inte är lika fantasieggande. Jag tänker bland annat på den tilltagande detaljregleringen av all högre utbildning. Även om rutinerna skiljer sig åt mellan lärosätena så måste allt numera formuleras i förväg, ofta långt i förväg: inte bara kursinnehåll och litteraturlistor, utan också examinationsformer, lärandemål, betygskriterier, och så vidare. Allt ska vara transparent.
Problemet med regleringsivern är inte bara att den leder till mer jobb, utan också att den formar både undervisningens innehåll och form. Framförallt leder det, menar jag, till mindre dynamiska utbildningar, eftersom varje ändring i upplägg eller innehåll ställer till problem, i synnerhet om kursen ingår i ett program.
Att förklara det här är inte så lätt. Jag minns en ämnesöverskridande diskussion där jag försökte föra fram mitt ämnes (litteraturvetenskap) starka aversion mot nya direktiv om undervisningsmoduler. Hädanefter skulle varje enskilt inslag i undervisningen, varje ”modul”, examineras, poängsättas, och rapporteras in i Ladok. Det underliga var att representanter från andra ämnen alls inte verkade förstå vår frustration.
Kanske är problemet specifikt humanistiskt. Kurser i litteraturvetenskap går i regel ut på att läsa och sedan diskutera litteratur. Under lärarens överseende försöker man, under en månads tid, förstå olika texter – på retorisk detaljnivå, i förhållande till litteraturhistorien eller med utgångspunkt i olika teoretiska skolor. Att få studenterna att utvecklas, att göra dem till alltmer kreativa, kritiska och känsliga läsare, kräver en kombination av föreläsningar och seminariediskussioner, där de förra gärna glider över i de senare. Vad man läser kan gärna variera: om en utbildning ska hållas uppdaterad måste litteraturlistorna vara öppna för nyheter och förändringar.
Men den sortens upplägg blir allt svårare att upprätthålla. För hur betygsätter man ett enskilt seminarium utan att omvandla det till ett läxförhör? Och vad svarar man den student som undrar vad som krävs för att få ett A eller VG? Att det inte går att formulera i några generella termer? Men det är just vad riktlinjerna kräver. Regelverket stöder studentens önskan om ett konkret svar, inte lärarens undvikande av det mätbara.
Naturligtvis kan man som enskilt ämne eller enskild lärare kämpa emot denna nyliberala styrning, men i längden brukar system sätta sig, riktlinjer internaliseras, praktiken anpassas till kartan, oftast snabbare än man tror. Ytterst är det vad vi är skyldiga att göra – i någon bemärkelse är det myndighetsutövning vi ägnar oss åt. Och det finns så klart fördelar med den här utvecklingen. Framför allt är det bra att studenterna har ett hum om vad kurser innehåller i förväg. Och givetvis ska all undervisning och bedömning vara rättvis och likvärdig.
Men följden är också, tror jag, kurser som blir alltmer förutsägbara, undervisning som blir alltmer schematisk, seminarier som ersätts av föreläsningar, litteraturlistor som är föråldrade, examinationsformer som först och främst är kvantifierbara. Eftersom målet inte längre är förståelse, upptäckter, nyfikenhet och bildning, utan att undervisningen ska stämma överens med det som står i styrdokumenten. Och det som står där måste kunna kokas ner till ett antal lärandemål, som i sin tur måste kunna graderas.
Men det är där de nya chatbotarna kommer in i bilden: är inte denna transparens, detta tydlighetsideal, denna atomisering, all denna mätbarhet, idealisk för AI? Mata in värdena i datorn, och ut kommer det önskade resultatet. Har vi inte därmed fått precis det som systemet efterfrågar? Är inte ChatGPT-texterna bara ytterligare ett steg i en större utveckling där all subjektiv förmåga blir obsolet? Varför inte bara omfamna Chat-GPT som ännu ett digitalt hjälpmedel som gör livet enklare?
Om man nu tycker att det är ett problem, om man vill hitta ett sätt att göra chatbotarna värdelösa, så kunde man börja med att uppvärdera de instanser som NPM-regleringen tenderar att underkänna – det subjektiva omdömet, expertkunskapen, seminariets kollektiva intelligens – och de kunskapsformer som inte går att mäta: stil, flexibilitet, nyfikenhet, spontanitet, etc. Eller med ett ord: humaniora.
– Men vad krävs för ett VG?
– Tja, det avgör läraren.
Sven Anders Johansson, medlem i Humtank och professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet.
Gästskribent 
Kristofer Hansson