”Historia är ett både humanistiskt och samhällsvetenskapligt ämne som behandlar individens villkor och samhällets förändringar över tid”.
Med den formuleringen inleds det förslag till ny ämnesplan för gymnasiet som Skolverket presenterade för regeringen tidigare i höst. Definitionen torde varken överraska eller uppröra någon. Historia har ofta beskrivits som en disciplin med två huvudsakliga kunskapsanspråk: Dels en existens- och livstolkande strävan att söka förstå och skildra människors tidigare tillvaro, och dels en explorativt analytisk ambition att förklara komplexa samhällssystem och genomgripande förändringsprocesser. Att Skolverket ännu en gång inleder med att konstatera just detta, framstår med andra ord som rimligt. När jag läser vidare i det aktuella dokumentet blir besvikelsen emellertid allt större: Var finns det humanistiska perspektivet i det historieämne som morgondagens gymnasieelever förväntas möta?
På en övergripande nivå består de nya förslagen till ämnesplaner av tre delar. Varje del kan sägas svara mot en fråga: Varför skall dagens gymnasister läsa historia (ämnets syfte)? Vad ska behandlas i historieundervisningen (centralt innehåll)? Hur ska elevernas kunskaper i historia värderas (betygskriterier)? För egen del stannar jag upp redan vid syftesdelens första mening. Denna passage är den enda i det sjusidiga dokumentet där ordet bildning nämns. Begreppet tycks dock inte syfta på en klassisk meningsmättad humanistisk förståelse av något som fritt och förutsättningslöst växer fram i någons personliga möte med ett kunskapsinnehåll. Det historiska kunskapsinnehållet framträder snarare som en slags råvara, främst ämnad för att öva eleverna i att hantera historiska begrepp och förklaringsmodeller, värdera historiska källor, samt för att analysera andra människors historiebruk.
I styrdokumentens andra del anges visserligen det s.k. centrala innehållet för var och en av ämnets olika ”nivåer” (det som tidigare benämnts kurser). Det innehåll som skrivs fram i det obligatoriska historieämnet har emellertid inte bara en tydlig slagsida mot tiden närmast vår egen; det kläs också i en tydligt samhällsvetenskapligt färgad språkdräkt. På motsvarande sätt som i syftesdelen, där läroplansförfattarna återkommande knyter utvecklandet av en referensram till begreppen ”samhällsförändring” och ”förändringsprocesser”, så är det centrala innehållet i den gymnasiegemensamma nivån företrädelsevis inriktad mot strukturella processer och samhällsvetenskapliga begrepp och modeller. Teman som industrialisering och demokratisering förväntas behandlas med avseende på resursfördelning och genus. Nationella minoriteter ska beröras, men med utgångspunkt i det svenska samhällets exkludering och inkludering av desamma. ”Centrala globala förändringsprocesser och händelser” ska belysas, men med betoning på ”jordbrukets utveckling, teknisk utveckling, förändrat resursutnyttjande, migration, kolonialism och frigörelse, folkmord, konflikter och internationellt samarbete”.
De teman som listas i det centrala innehållet är givetvis både ytterst relevanta och möjliga att belysa i en humanistisk idétradition. När eleverna förväntas vända sig om och rikta blicken mot det förflutna tycks det emellertid inte vara i termer av en fördjupad och vidgad förståelse. I det centrala innehållets senare punkter upprepas istället tanken om att historiska kunskaper i första hand utgår från erövrandet av ett på förhand givet ämnesspråk och ett anmodat sätt att tänka. I linje med engelskspråkig historiedidaktik framhålls hur undervisningen genomgående skall ägnas åt att lära eleverna använda historiska begrepp som orsak-verkan, kontinuitet-förändring samt aktör-struktur. Borta är däremot 1990-talets uttalade ambition att de historiska berättelserna i skolan skulle kunna bidra till solidaritet, tolerans och medkänsla inför andra.
Ämnesinnehållets nedtonade betydelse blir om möjligt än mer påtagligt i förslagets tredje och avslutande del: ”Betygskriterier”. Liksom i övriga skolämnen är detta avsnitt betydligt kortare än tidigare. Kriterierna för betygen E, C och A anges genom fyra punkter, vilka har sin motsvarighet i den redan nämnda sammanfattningen av ämnets syfte:
- Eleven visar godtagbara/goda/mycket goda kunskaper omförändringsprocesser, händelser och aktörer under olika tidsperioder utifrån olika tolkningar.
- Eleven för enkla/utvecklade/välutvecklade resonemang om det historiska innehållet utifrån historiska begrepp och förklaringsmodeller.
- Eleven ställer frågor till historiska källor och för enkla/utvecklade/välutvecklade resonemang om källornas användbarhet utifrån historisk metod
- Eleven för enkla/utvecklade/välutvecklade resonemang om hur historia kan brukas i olika sammanhang och för olika syften
I punkt efter punkt framträder här ett historieämne som tycks vila på ett ben. Tidigare generationer av människor uppmärksammas endast med det analytiskt distanserade begreppet ”aktörer”. Kunskaperna om historia, ”det historiska innehållet”, förväntas bara värderas och bedömas om det görs ”utifrån” ett antal på förhand givna analytiska begrepp och modeller. Historiska källor tycks i första hand utgöra ett slags medel för att resonera källkritiskt och för att uppöva vetenskaplig metod. Till och med den potentiellt meningsmättade frågan om historiebruk, reduceras till en analytiskt distanserad kompetens.
Historia som vi känner det, är sedan länge ett ämne som vilar på flera akademiska discipliner och vetenskapstraditioner. Som jag ser det är detta också en av ämnets styrkor. När vi ägnar oss åt historia försöker vi förstå och skildra sådant som inte längre är. Det vi vill veta något om är med nödvändighet del av en förflutenhet som vi aldrig kan återvända till. I vårt utforskande av denna förlupenhet ser jag gärna att vi använder oss av både samhälls- och naturvetenskapliga perspektiv, begrepp och metod. Såsom den politiska tänkaren Hanna Arendt upprepat, rymmer skildringarna av våra föregångares umbäranden, framgångar, samarbete, motsättningar, framsteg, förtryck, lidande och glädje, emellertid också en värdefull möjlighet att som medmänniska besöka den historiskt andre. Med ett humanistiskt perspektiv på historia, och med ett större utrymme för inlevelse, empati och det estetiskt sinnliga, kan vi kanske till och med vidga vår förståelse av vad det kan innebära att vara människa. Har vi i vår samtid verkligen råd att bortse från en sådan möjlighet?
Anders Persson, medlem i Humtank, universitetslektor i historia vid Högskolan i Dalarna och ordförande i Historielärarnas förening.
Gästskribent 
Kristofer Hansson