Senare i vinter kommer forsknings- och innovationspropositionen, och Humtank kommer att bevaka händelserna noggrant – bland annat med ökat forskningspolitiskt fokus på Humtankar. I det här gästinlägget reflekterar Mats Benner och Thomas Kaiserfeld över kunskapsunderlaget bakom forskningspolitiska beslut och inriktningar.
Snart är det dags för forskningsproposition, forskningspolitikens egen julafton. Vad kan vi vänta? Gissningsvis blir det en kaskad av satsningar som ligger i tiden: AI, 6G, Dual use och annat. Slumpmässigheten i de senaste decenniernas forskningspropositionerna är slående. Saker bara kommer. Effekterna av satsningarna följs inte upp. Det behöver dock inte vara så dumt även för dem som inte simmar i samtidens flod. Till exempel fanns ett så kallat bildningslyft i förra propositionen med mer pengar till (förment) onyttiga ämnen. ”Ett instrumentellt synsätt med fokus på att hantera olika samhällsproblem får inte skymma att litteratur och bildning har en bredare och djupare betydelse som berikar samhället” hette det som motivering av 20 extra miljoner till humaniora.
Men vet man vad man – vem nu man är – vill? Ett exempel att man kanske inte vill veta så mycket om vad som händer med statens forskningspengar finner vi i statens egen expertmyndighet, Vetenskapsrådet och dess Forskningsbarometer. Denna barometer, som funnits sedan 2016, kollar läget för svensk forskning med avseende på resurser, publikationer, människor och samverkan. Det blir ganska matig läsning och en god bild av läget. Och därmed rimligen också användbar för den som utformar forskningspolitiken.
Det kommer dock signaler om att Vetenskapsrådets forskningsbarometer ska justeras. Skälet skulle vara att data som används för statistiken är missvisande och att den därför inte är något bra underlag för forskningspolitiska beslut. Det gäller särskilt citeringsanalyser som visar att svensk humaniora har bäst globalt citeringsgenomslag av alla våra forskningsområden. Alltså bättre än samtliga övriga inklusive klinisk medicin, hälsovetenskap, biologi etc. Detta trots att många av dessa badar i forskningsmedel jämfört med humanister.
För Vetenskapsrådet kan det uppfattas som besvärande. Det är nämligen en myndighet som varit central i vridningen av uppmärksamhet och resurser mot naturvetenskap, teknik och medicin. Intressant nog har faktiskt ingen av Vetenskapsrådets fyra generaldirektörer haft sin bakgrund inom om det ämnesområde som har flest forskare, lärare och studenter men minst resurser. Ja just det, humaniora och samhällsvetenskap.
Om nu regeringen eftersträvade så högt citeringsgenomslag som möjligt för varje utbetalad forskningskrona och som underlag för sina beslut använde den senaste forskningsbarometern skulle det leda till en rejäl omprövning av den forskningspolitiska inriktningen. I så fall skulle snart resurserna omfördelas mot humaniora och samhällsvetenskap. Men kanske det blir för svårt att följa sin egen analys.
Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.
Thomas Kaiserfeld, professor i Tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Anna Friberg 
Adam Hjorthén