I humanioras historia finns mycket att hämta. Klara Müller, doktorand vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö på KTH, rapporterar från en internationell konferens om humanioras historia som hölls i Lund andra veckan i oktober. Hon betonar i inlägget hur humanioras historia kan vara en källa till stolthet och argument för debatter om humanioras roll idag. Det var på så vis en slags offensiv humanioras historia som tog plats i Lund.
Härom veckan var det konferens i Lund och temat för tillställningen var humanioras historia. Det var den elfte upplagan av The Making of the Humanities, men första gången den hölls på svensk mark. Fältet humanioras historia kan alltså inte längre kallas för någon nykomling. Den första konferensen i serien hölls i Amsterdam år 2008 med fokus på komparativa studier av humanistiska discipliner. Sedan dess har fältet etablerats med ambitionen att utforska humanioras historia mer integrerat, snarare än med disciplinära historiker (som filologins historia, arkeologins, historiografi och så vidare) samt att frångå de nationella och eurocentriska kontexter som ofta präglat humanioras historieskrivning.
Konferensen präglades av Lunds starka miljö för kunskapshistoria, och anordnades bland annat av Lund Centre for the history of Knowledge, samt The Society for the History of Humanities. Konferenstemat “Shifting Cultures of Knowledge in the History of the Humanities” uppmanade till studier om relationerna mellan de breda kategorierna kunskap, vetenskap och humaniora. Särskilt betonades vikten av tvärvetenskapliga studier. Ett högst relevant tema, med andra ord, i synnerhet mot bakgrund av de frågor om humanistisk kunskap som väckts till följd av tvärvetenskapens intåg på alla möjliga institutioner för humaniora (och bortom de mer traditionella institutionella hemhörigheterna).
Arrangörerna hade bjudit in två keynote-talare. Helge Jordheim talade under titeln Adam and Eve, Moses, Three Pyramids, and a Manned Balloon: Shifting Times and Spaces of Knowledge in the Long 18th Century, och utgick från beskrivningar av den klassiska encyklopediska kunskapen som enhetlig eller ahistorisk. Jordheim argumenterade för att denna syn redan under 1700-talet utmanades av historiska och materiella förståelser av tid. Suzanne Marchands föreläsning fokuserade på det olika anseende som Herodotus och Thukydides hade hos historiker under 1800-talet, där Herodotus representerade en naiv och mindre ”vetenskaplig” historieskrivning jämfört med Thukydides. Trots Thukydides upphöjda anseende menade Marchand att Herodotus mer spekulativa angreppssätt gav upphov till historiska frågor som inte kunde besvaras inom ramen för de rådande normerna för historieskrivning. Sammantaget gav föreläsningarna perspektiv på de underliggande förutsättningarna – kontexter, temporaliteter, disciplinära normer och så vidare – som formar en viss tids kunskap.
En genomgång av programmets 70-tal presentationer visar på fältets bredd; dessa behandlade allt från hur humanister har brukat begreppet ”komplexitet” i olika discipliner, en samling exempel ur filologins historia, muntlig historia som metodologisk ingång för att studera digital humaniora, hur theaterwissenschaft växte fram som vetenskapligt fält, det tvärvetenskapliga samarbete som arkeologiska undersökningar av förhistoriska pålhus i 1860-talets Tyskland påkallade, samt till vad övergången till ’peer review’ har inneburit för humanistiska tidskrifter.
Att humanioras historia numera etablerats som ett relativt moget fält blev särskilt tydligt med de mer självreflexiva diskussionerna, som kanske inte hade hållits i lika hög grad om fältets vara eller icke-vara fortfarande var osäkert. Ett av ämnena för dessa diskussioner var undervisning. För visst, humanioras historia lockar numera rätt många forskare, men i ett rundabordssamtal lyftes perspektiv på fältets framtid inte bara som forskningsämne. Det verkar fortfarande vara lite oklart hur, om ens, kurser ska bedrivas och vilka dessa då skulle vara till för. Vilka är de studenter som ska lära sig om humanioras historia, och varför? Hur ser det ut bland de som undervisar i humanioras historia? Vad innehåller sådana kurser? Åsikterna gick – föga förvånande – isär. Huruvida det finns ett studentunderlag för kurser inom området humanioras historia och vilka typer av studenter som kunde tänkas vara intresserade av sådana skilde sig helt åt mellan länder och universitet; i Louisiana finns få möjligheter att locka studenter, men i Leiden tycktes det finnas ett mer stabilt studentunderlag. Vad som förenade inläggen var dock en pragmatisk idé om hur vi kan gå tillväga för att göra något så svårgripbart som humanioras historia mer tillgängligt, exempelvis genom att bygga upp kurser kring hur studenter har lärt sig universitetets kunskapspraktiker genom historiens gång. En sådan kurs vore särskilt relevant i samband med att studenter försöker komma till rätta under sin första termin på universitetet.
En återkommande diskussion under konferensen byggde vidare på Marchands bidrag till History of Humanities specialnummer om framtiden för humanioras historia. Marchand diskuterar relationen till fältets givna storasyskon och referenspunkt, vetenskapshistoria. Inom vetenskapshistoria finns en lång tradition av kritik av hur vetenskaplig kunskap har blivit till, det handlar helt enkelt om att poängtera hur de så förment objektiva vetenskaperna faktiskt också är subjektiva. Ett spetsigt formulerat tillägg var något hon återkom till både under diskussionen om undervisning såväl som i de avslutande kommentarerna, sammanfattat i hennes fråga: ”Should we deconstruct, or should we sing our own songs?”
Frågan bygger på hur motiveringarna till studieobjektet, humanioras historia, hos många inom fältet delvis skiljer från vad som vanligen vägleder vetenskapshistoriker. Därmed finns en önskan om att istället för att framförallt arbeta på att vidareutveckla och applicera den tradition av skärskådning som ofta drivit studier av naturvetenskap och teknisk kunskap, göra något annat – sjunga våra egna sånger, kanske, eller helt enkelt kartlägga humanioras verkningar och betydelser.
I den här diskussionen kände jag mig nog lite extra hemma som orienterad i den svenska forskningen om humanioras historia. Nagelfarande och påpekande av naturvetenskapernas underliggande subjektivitet är inte vad som inspirerat publikationer som Linus Salös Humanvetenskapernas verkningar, och inte heller de stora kartläggningar av humaniora i offentligheten som har skett med utgångspunkt i just Lunds kunskapshistoriska miljö av bland annat Johan Östling, Anton Jansson och Ragni Svensson.
Men, får man ens göra så, som historiker, blir inte det en teleologisk historieskrivning? När andra professioner skrivit sina egna historier har det tenderat att bli både teleologiskt och självförhärligande, helt enkelt okritiskt. Så varför skulle just humaniora-historiker vara berättigade att göra så, jämfört med andra?
Jag tror att humanister både kan, och bör, skriva sin historia på ett sätt som lyfter fram humanioras betydelser. Men inte bara för instrumentella syften, eller som ett slags släckningsarbete för att rädda sig ur den senaste krisen. Mycket kartläggande arbete verkar fortfarande kvarstå. Historiker har ännu inte i särskilt hög grad undersökt humanioras verkningar, ”impact” eller betydelsefullhet. Det tycks länge ha framstått som en icke-fråga, kanske allt för navelskådande för att förtjäna historikers uppmärksamhet.
Efter konferensen i Lund framstår det än mer som en inriktning som kan bidra till att bättre förstå hur världen kommit att se ut som den gör, däribland att humanistisk kunskap länge haft stor betydelse i att forma denna värld, både på gott och ont. I det uppdraget ryms också de negativa effekter humanistisk kunskap har haft, så som legitimerande i auktoritära regimer. Vi behöver utan tvekan bära med oss en ödmjukhet inför humanioras historia. Men där finns också en potentiell källa till både stolthet och nya argument om dess betydelser. Nog kan vi kosta på oss att ägna oss åt studier som visar på humanioras betydelsefullhet, men samtidigt bygga vidare på en tradition av kritisk granskning av våra metoder och tolkningar. Vi bör både sjunga våra egna sånger och dekonstruera dem. För problemet är, kanske, att om inte vi humanister hittar sätt att formulera varför det finns många anledningar att vara stolta över humanioras historia, verkningar, ja, betydelsefullhet, så har jag svårt att se vilket annat område som kommer göra det. Det var en därmed slags offensiv humanioras historia som jag tog med mig från konferensen i Lund.
Klara Müller, doktorand vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö på KTH.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Humtank