När Humtank firade tioårsjubileum med en dag av diskussioner och anföranden i Stockholm den 20 september bjöd vi i förväg in Jesper Olsson, professor i litteraturvetenskap och f d Humtankmedlem, att skriva en mindre rapport om det som sades. Här är resultatet.
Åren går, tio hittills, vilket ingen läsare av bloggen missat. Men Humtank består. Liksom de frågor som genomkorsar humanioras öppna fält. Även om de förskjuts och skiftar något.
Den 20 september jubilerade smedjan, följdriktigt, med en räcka av miniföreläsningar och paneler, tal och mingel på Kulturhuset i Stockholm. På många sätt en passande plats av konst och teater, folk och böcker och olika språk – flankerade av de uppmärksamma tystnaderna kring de orubbliga schackbrädena – samtidigt som husets genomskinliga fasader öppnas mot staden och Sergels agora.
Inte för att arvet från antiken var något som ständigt skulle åberopas och snitsla de tankebanor som drogs upp. Men Isak Hammars anspelning på Ciceros studia humanitatis i eftermiddagens första anförande, efter själva introduktionen, satte ändå fingret på en fråga som alltid återkommer och måste formuleras, och bearbetas, om igen. Hur navigera mellan bildning som praktikens ideal och ropen på kunskapens nytta?
Programmet för dagen bestod av två stora block. Det första rymde fem anföranden, baserade på bidrag ur den jubileumsskrift som just utkommit, följt av ett samtal mellan anförarna samt inspel från publiken (det var såvitt jag kunde se fullsatt i Foajé 3). Hammar var alltså först ut och lyfte frågan om vad som egentligen menas med humaniora, om begreppets skiftande innebörder såväl som praktikens reella variation, vilken både är en styrka och en utmaning – just när, om inte nyttan, så betydelsen och värdet ska förmedlas till olika mottagare.
Förmedlingsproblemet fick i Elias Mellanders bidrag en konkret inramning av den akuta och välbekanta och högst begripliga frågan om vad man blir om man pluggar historia eller filosofi eller, som i hans fall, etnologi. Och han hade ett svar. Inte till den bekymrade studenten, primärt, men till de som tillfrågas: vi måste ”bredda vår vokabulär”. I stället för att tala om utbildningens relevans för arbetet, bör vi begrunda hur arbetet ger utrymme för de kunskaper som utbildningen genererat.
En sådan förskjutning av perspektivet påminner om att varken utbildningar eller arbetsmarknad är oföränderliga storheter och att frågor om nytta och värde inte restlöst låter sig fixeras och kvantifieras i kalkyler. Ett liknande memento levererade Klara Müller när hon diskuterade de kvalitetskulturer som odlas inom humaniora och som består av en räcka praktiker (läsning inte minst!), där kritisk granskning, omdöme och tolkning slipas.
Den språkliga kunskapen stod i fokus även för Charlotta Seiler Bryllas föreläsning och inte minst då den metaspråkliga kompetens som ger verktyg för att analysera hur språk och diskurser formar ett samhälle – hennes exempel var Viktor Klemperers omistliga genomlysning av tredje rikets språk.
I det sista föredraget kastade David Thurfjell sonika loss från nyttofrågan för att i stället – via ett intimt möte med gräset rödven – zooma in på humanioras ”intrinsikala värde” i termer av ”meningserfarenheter”. Det var uppiggande och skulle ge energi åt den följande diskussionen, som pendlade mellan frågan om humanioras legitimeringsbehov i skiftande sammanhang och frågan om vad vi (ett större vi) egentligen ska sträva efter (det goda samhället och livet). En förlösande kommentar från publiken var att de två perspektiven knappast är oförenliga.
Efter en sorlande fikapaus följde sedan eftermiddagens andra block: ett panelsamtal med Jenny Björkman, Lars Strannegård och Åsa Lindeborg lett av Sven Anders Johansson under rubriken ”Humaniora i samhället”. Det blev en livaktig diskussion, som sträckte sig från optimistiska framåtblickar och förhoppningar till kritiska utblickar och mindre underbyggda yttranden. Spännvidden etablerades redan av svaren på moderatorns första fråga till panelen om de tycker att humaniora fyller den samhälleliga funktion den borde göra: Ja, nej och nja.
Att sammanfatta alla turer går inte. Men några nedslag låter sig göras. En sak som tidigt turnerades var huruvida humaniora värderas tillräckligt högt i ”ingenjörslandet”. Det rådde viss enighet att mer finns att göra. Men också högre svansföring bland humanister efterlystes, liksom större ansvarstagande på lärosätena i förhållande till studenter och doktorander. Att karriärplanering och liknande moment sedan flera år ingår också inom humaniorautbildningar framkom inte riktigt.
En annan viktig punkt rörde frågan om klass och breddad rekrytering, och att det senare förutsätter att frågor om anställningsbarhet lyfts. För det är trots allt så, att de som läst humaniora får jobb, de finns överallt på arbetsmarknaden, även om de inte jobbar som ”humanister”. Och dessutom, som Jenny Björkman påminde om: humaniora lockar blivande studenter. Det upplevs, föga förvånande, som meningsfullt, viktigt och kul att lära sig saker om andra kulturer, om film och litteratur, om dödens idéhistoria och teknikens framtider ur historiskt perspektiv (för att bara plocka ett par kurser ur ett digert samtida och samhällsavgörande utbud).
Som väntat, mot bakgrund av en nylig utredning, kom även frågan om akademisk frihet att lyftas i termer av politisk styrning, forskares självcensur och projektifiering. Lika väntat, givet offentlighetens omvandlingar idag, rörde sig samtalet mot frågor om digitalisering och kvantifiering, kultursidors klickstatistik och bokens tillstånd. Uppiggande – än en gång – var Strannegårds inpass om vikten av att tänka bortom den ekonomistiska logiken och betona andra värden i anslutning till kunskapens former och delande liksom hans prognos om ett ökat humaniorabehov bortom AI.
Och hade jag fått önska något mer av de perspektivrika inspelen under eftermiddagen, vore det kanske just att frågan om hur en digital ekologi har påverkat och komplicerat kunskapens praktiker hade utvecklats litet mer: hur själva kunskapsbegreppet omvandlas, hur det påverkar forskningens och utbildningens villkor vad gäller allt från sätten att tänka och arbeta till cirkulation och värdering (det senaste är ju akut, som varje tentakonstruktör vet).
Här aktualiseras också kritiska frågor om hur forskning och akademiska kunskapspraktiker organiseras, om inter- och post-disciplinaritet, om samarbeten på tvären inom och utom akademien, om humanioras objekt och gränser – begrepp som post-humaniora och en större humaniora, som för tiotalet år sedan var i svang, lyste också i stort med sin frånvaro (men kom att beröras av Sverker Sörlin i hans tacktal till Humtankpriset.
Oftare var det, som redan påpekats, fältets identitet som strategiskt redskap och hur denna skulle hanteras mot bakgrund av en mångfald av ämnen, teorier, metoder som sköts i förgrunden. Vilket inte är konstigt. Det var och är och lär fortsätta vara en drivkraft, själva humtanken, i Humtank.
Att sådana strategiska överväganden och en mobilisering av fältets betydelse behövs är också givet – om man ser till de brutala nedskärningarna på olika håll i världen, men också om man ser till den beklämmande grunda och snäva syn på (inte bara humanvetenskaplig) kunskap och universitet som inrikespolitiker med jämna mellanrum ger luft åt. Att en sådan inställning är direkt destruktiv för samhälle och planet behöver man knappast påminna om. Och är det inte just här som humaniora och andra fält som tålmodigt jobbar med att fördjupa och vidga sätten att förstå, förklara och förundras – eller som Sörlin framhöll: att knyta kunskapen till både ansvar och en återförtrollning av världen – spelar en roll?
Så därför är det bara hurra åt jubilaren och önska den ett fortsatt hårt arbete längs de banor som har stakats ut (fler lär följa, inte minst i korsvägar med andra discipliner och fält). För detta arbete gör, utan tvekan, skillnad.
Jesper Olsson, professor i litteraturvetenskap och tidigare medlem i Humtank.
Humtank