Som universitets- och högskolelärare har vi i regel en tydlig föreställning om vad som är värdefullt för våra studenter att lära sig. Men hur bra är vi egentligen på att skriva fram värdet med våra utbildningar? Humtanks Katherina Dodou reflekterar över hur kursplaneformuleringar regelbundet osynliggör det humanistiska perspektivets bidrag och över potentialen i att framhålla humanioras samhällsuppdrag i sådana dokument.
De senaste åren har jag tillbringat en del tid åt analyser av akademiska kursplaner i mitt ämne: först engelskämnets utbildningar på grundnivå och avancerad nivå nationellt och sedan ämnets kursplaner i grund- och ämneslärarutbildningarna nationellt.
Kursplaner är ett särskilt innehållsrikt studiematerial för den som intresserar sig för högre utbildning. Dessa juridiskt bindande dokument formas inom särskilda samhälleliga och institutionella ramar och anpassar sig till ramarna på olika sätt. Samtidigt avgränsar de ett studieobjekt och projicerar en bild av det akademiska ämnets identitet. De utgör ett tillfälle att formulera en rationalitet för utbildningens innehåll och struktur och en möjlighet att beskriva vad som anses meningsfullt och nödvändigt för studenter i ämnet att lära sig.
I det avseendet definierar kursplaner ett uppdrag.
För ämnet engelska inbegriper studierna bland annat kunskaper om litteratur och utvecklingen av litteraturvetenskapliga förmågor. På vilka sätt de anses vara värdefulla för svenska studenter i engelska lyfts däremot sällan fram. I lärandemål på grundnivå betonar man exempelvis regelbundet att studenterna ska kunna läsa litterära texter och formulera tolkningar av desamma, bland annat med utgångspunkt i diverse teoribildningar. De ska också kunna relatera litteraturen till ett historiskt eller kulturellt sammanhang. Emellanåt framhåller innehållsbeskrivningarna även att litteraturstudierna behandlar intellektuella och samhälleliga frågor.
För den invigda avslöjar sådana formuleringar en hel del. De pekar på antaganden om litteraturens och litteraturstudiers värde, inbegripet deras potential att utveckla studenters kognitiva förmågor. Här inräknas bland annat en förmåga att föreställa sig vad det kan innebära att leva under andra villkor, en noggrann och nyanserad läsförmåga och en förmåga att resonera och argumentera. Till antagandena hör också litteraturens och litteraturstudiernas kapacitet att fungera som en ingång till, och som en form av vägledning i, en rad samhälleliga, etiska, politiska och intellektuella frågor. Även om dessa har sin utgångspunkt i och främst avser engelskspråkiga kulturer har frågorna i regel också bäring på andra områden.
Lärandemålen vittnar vidare om en ambition att lära studenter vad det innebär att tänka kontextuellt: att tolka – och granska – ett litterärt verk i relation till andra utsagor, händelser, texter och föreställningar. Tankesättet innebär i förlängningen ett förhållningssätt gentemot kommunikativa handlingar och kulturföremål av andra slag och betonar det sammanhangsskapande.
Målen tyder därtill på viljan att introducera studenter, via teoribildningar, till framförallt moderna tanketraditioner som påverkat litteraturvetenskapen och som även format humaniora och samhällsvetenskaperna i stort. Därmed framträder också ambitionen att tillgängliggöra en intellektuell horisont med potentialen att hjälpa studenterna att förstå och förhålla sig till en rad tankemönster som gör sig kända i samhällsdebatter, politik, nyhetsmedia och populärkultur.
Det är slående hur sällan kursplaner i engelska är explicita med sina ambitioner. Det är inte orimligt att påstå att kursplaneformuleringarna regelmässigt osynliggör det humanistiska perspektivets bidrag och värde. Den som kommer till kursplanerna som en novis, oavsett om denna är en presumtiv student, en kollega från ett annat vetenskapsområde, en administratör eller en utomakademisk aktör, får knappast en tydlig bild av varför det kan vara meningsfullt att exempelvis kunna tolka ett litterärt verk på engelska.
Förvisso är akademiska kursplaner knappast de flesta människornas förstaval av lektyr och deras primära källa för kungöranden av humanioras värde.
Ändå vill jag uppehålla mig vid ämnens självbeskrivningar och potentialen i att betrakta kursplaner, studiehandledningar och annat undervisningsmaterial, jämte ämneshemsidor, som arenor för att närmare beskriva ämnesområdens bidrag och ambitioner.
Kanske kan en sådan praktik leda till att en och annan presumtiv student som tar del av skrivningar på hemsidor och i kursplaner bli intresserad av utbildningen. Kanske kan våra genomgångar i samband med kursstart och våra hänvisningar till dokumenten under kursens gång göra så att en befintlig student får syn på något hon tidigare inte insett om sitt studieområde. Kanske kan hon rentav få ett språk för att beskriva för sig själv och för andra vad värdet med hennes humaniorautbildning är. Just detta har Humtank uppmärksammat som en nyckel för en utvidgad samhällsroll för humanister i en av våra senaste rapporter (Den ljusnande framtid: Om arbetslivsanknytning i humanistisk utbildning).
Och vi då? Vi skulle få tillfälle att lyfta blicken från det snäva perspektivet på de ämnesspecifika förmågor och specialiserade kunskaper som kan förbereda studenter på fördjupade ämnesstudier. Vi skulle ha anledning att genomföra den intellektuella övningen att formulera värdet med högre utbildning i vårt ämne. Kanske skulle det för några av oss innebära startskottet för det långsiktiga retoriska arbetet med att lyfta fram vad med vårt humanistiska ämne och med utbildningen vi anordnar som är samhällsviktigt.
Katherina Dodou, lektor i engelska vid Högskolan Dalarna.
Gästskribent 
Kristofer Hansson