Humanister förefaller vara en yrkesgrupp som tvivlar mer än andra. Jag möter ofta kollegor bland forskare, men också inom andra sektorer, som museivärlden eller kulturbranschen, som regelbundet grips av tvivel eller ifrågasätter sina val, sina slutsatser eller tankar. Visst har väl alla människor stunder av ovisshet och dubier, men av någon anledning verkar sådana stunder komma ovanligt ofta för de som jobbar med det mänskliga kulturarvet. Man talar ofta om att humanister sysslar med ”kritiskt tänkande”, något som kanske också inbegriper tvivel i någon mening, men vad jag talar om är oviljan eller oförmågan att vara absolut bergsäker på sin sak. Den typen av tvivel är ofta plågsamt för den som har det, men det kan också vändas till något positivt. Om det finns något som humaniora kan inympa i samhället förutom sina specifika ämneskunskaper så är det just tvivel.
Tvivlet är som mest hotat i stunder då olika fronter i debatter känner att de måste stå på sig och vara övertygade om sin sak för att vinna. Men den som är obenägen att ifrågasätta sin egen ståndpunkt, eller att tänka om när man möts av nya fakta, kommer i slutändan bara att bli en tyrann. Det spelar ingen roll om det är en tyrann över ett land, över ett företag, över en skolklass, ett politiskt parti eller en familj – tyranner finns det överallt, och de har alla det gemensamt att de är benhårt säkra på sin sak.
Tvivlet är dessvärre också det som gör att offentliga röster som har ovissheten, tvekan och blygsamheten inbäddade i sina budskap ibland har svårt att göra sig hörda. Inom den politiska eller mediala debatten finns det sällan utrymme för att pröva eller ifrågasätta sina åsikter. Det som sägs ska vara kort och koncist och man ska peka med hela handen, som en partiledare i en tv-debatt. När man läser debattartiklar, i synnerhet de skrivna av våra mest kända debattörer, är det sällan som tvivlen eller nyanserna får komma fram i texterna. Den som någon gång varit i kontakt med en redaktör eller utgivare av böcker, tidningar eller tv-program vet hur de lever under trycket att budskap måste vara korta, snabba och lätta att förstå. Helst ska innebörden framgå direkt, redan i rubriken eller ingressen. Men de gånger det dyker upp filmer, böcker eller tv-program som vågar frångå detta är de inte sällan framgångsrika.
Det är inte svårt att förstå varför medielogiken inte främjar tvivel eller mångtydighet. Jag kan själv ha ganska dåligt tålamod med tråkmånsar. Och det måste kanske finnas arenor där tvivlet yttras och arenor där det får stå tillbaka, men många debatter och samhällsfrågor idag hade kanske mått bra av att parterna tog ett steg tillbaka och ifrågasatte sina egna ståndpunkter. Politiken kan tyckas vara tvivlets raka motsats, men det behöver det inte vara. Grubblande och tvivlande politiker har det funnits många genom historien, och de framstår inte sällan som mer trovärdiga och, motsägelsefullt nog, som mer självsäkra eftersom de vågar ifrågasätta sina egna åsikter. Den som vågar ha tvivel har i grunden en trygghet och en värdighet som är svår att stå emot.
Långt ifrån alla humanister har självtvivel. Jag skulle kunna räkna upp ganska många professorer som åtminstone utåt ger uttryck åt självsäkerhet och arrogans. Man kan komma ganska långt inom de flesta hierarkier med självsäkerhet och arrogans. Men den sanna humanisten vet ju att det finns annat i livet än att klättra upp i hierarkier. Och de flesta som klättrar högt har en benägenhet att förr eller senare falla ner. Det finns hetsiga debatter inom de humanistiska vetenskaperna. Även om de bedrivs i specialiserade tidskrifter med artiklar som har utrymme för fler nyanser än en debattartikel på några rader i Expressen så kräver de en viss övertygelse från sin skribent. Som ung forskare kunde jag lätt ryckas med i sådana debatter och ganska snart tappa greppet om tvivlet. Det finns få saker som är så lätta att tappa som tvivlet. Men man måste lära sig att hålla fast vid det, och det är kanske den svåraste – men också viktigaste – lektionen man som forskare bör lära sig.
Fysikern Richard Feynman påstod att det finns tre grundpelare i en forskares tänkande: okunskap, osäkerhet och tvivel. ”När en forskare inte vet lösningen på ett problem är han okunnig. När han har en föraning om vad resultatet ska bli är han osäker. Och när han är ganska säker på vad resultatet kommer att bli har han en hel del tvivel. (…) Vetenskaplig kunskap är en uppsättning påståenden av varierande säkerhetsgrad – några väldigt osäkra, några nästan säkra, inga absolut säkra.”[1]
Vad jag har sagt om tvivel kan med andra ord appliceras på alla former av vetenskap, inte bara den humanistiska. Men det är kanske hos humanioran som det verkliga ansvaret ligger att försöka odla och förmedla tvivlet som en grundläggande förutsättning för mänskligt tänkande. Naturligtvis måste alla ha sina övertygelser, eller åtminstone principer, men de blir ihåliga om inte tvivlet får spela en roll. I källkritiken som vi numera försöker införliva i skolundervisningen, i konstens ifrågasättande av förgivettaganden, i diktens öppna och ovissa sentenser, i historiens exempel på alternativa tankebanor och i det mänskliga kulturlivets gränslösa variationer. Den variation och mångfald som humanioran visar upp kan inte injaga något annat än ödmjukhet, tolerans och tvivel inför det egna vägvalets riktighet.
De här sakerna är inga nyheter. Tvärtom, faktiskt. Men det är saker som tål att upprepas, och som kanske behöver upprepas just i vår tid. Många bevingade ord har myntats utifrån exakt samma budskap, inklusive Tage Danielssons som fått bli rubrik för den här texten. Men i min mening är det kanske Bertrand Russell som har uttryckt det tydligast: ”En av de mest plågsamma aspekter av vår tid är att de som har en övertygelse är dumma och de som har insikt och fantasi är fyllda med tvivel och obeslutsamhet.”
Eller för att parafrasera komikern Tommy Cooper: ”Jag brukade ha tvivel, men nu är jag inte så säker längre.”
Peter K. Andersson är lektor i historia vid Örebro universitet och medlem av Humtank.
[1] Detta är en direkt översättning av Feynmans citat, där forskaren genomgående benämns ”han”.
Gästskribent 
Christina Johansson