När jag för några år sedan lämnade min tjänst som specialpedagog på en gymnasieskola med teknisk inriktning för att doktorera inom didaktik och flerspråkiga elevers litteracitetsutveckling blev jag tillfrågad av skolans rektor om jag inte kunde komma tillbaka och berätta för eleverna om hur det är att forska inom humaniora. Inte hur vardagen ter sig för en forskare, nej, hur det fungerar att forska i humanistiska ämnen. Först ville jag muntert tacka ja till erbjudandet, men efter ett tag började jag fundera. Vad innebär det egentligen att forska inom humaniora och hur skiljer sig den forskningen från andra forskningsområden? Finns det ens annan forskning som kan ta sig an den oerhört allsidiga och mångfacetterade varelsen människa? För mig som specialpedagog har jag ju alltid hela den komplexa människan i sin sociala och kulturella omgivning behövts tas hänsyn till. Att doktorera i ett humanistiskt ämne var således en självklarhet för mig som specialpedagog. Det för mig självklara blev dock plötsligt betraktat ur ett annat perspektiv, av en rektor som förespråkar teknologiska forskningsmetoder. Och jag blev tvungen att börja fundera om det överhuvudtaget finns andra fungerande sätt att ta sig an flerspråkiga elevers litteracitetsutveckling.
Professor Clas Nilholm brukar skilja på specialpedagogik som verksamhet och som forskningsområde. Som verksamhet beskriver han specialpedagogik som en gren av den vanliga pedagogiken, nämligen, när den inte räcker till. Den specialpedagogiska forskningen i sin tur undersöker villkor för delaktighet och lärande på olika nivåer. Samspelet mellan individen och miljön behandlas samt skydds- och riskfaktorer för elever i behov av särskilt stöd identifieras. Värdegrundsfrågor, inkludering liksom mänskliga rättigheter undersöks. Specialpedagogik i sig kanske inte ses som en självklart humanistisk inriktning, utan är snarare av tvärvetenskaplig karaktär, ett perspektiv som har vuxit fram ur neuropedagogiska och medicinska ansatser. Enligt professor Rolf Helldin, har dock på senare åren en förskjutning från en medicinsk sjukdomssyn till ett perspektiv av mänsklig variation ägd rum. Och inte sällan gränsar specialpedagogiska frågor till politiska filosofiska sammanhang.
I min forskning intresserar jag mig för hur flerspråkiga elevers litteracitetsutveckling stöttas och främjas i svensk grundskola. Lingvistik möter didaktik. Min forskning som förhoppningsvis förbättrar flerspråkiga elevers möjligheter till litteracitetsutveckling och som ökar medvetenhet för kulturella och språkliga heterogenitet kan inte bedrivas enbart med hjälp av tabeller och statistik. Otaliga nyanser och fenomen behöver ta plats och analyseras.
Och visst, ibland när jag sitter med mina kvalitativa analyser, reducerar data, tolkar olika fenomen och sliter håret för att allt framstår som så oerhört mångfacetterat undrar jag varför jag inte valde metoder som lett till entydigare svar, till kvantifierbara och generaliserbara resultat, och som mäter objektiva faktorer. Svart eller vitt. Sedan slår det mig att livets nyanser heller inte är svartvita. Vill vi på djupet förstå vissa fenomen behöver vi gräva kvalitativt. Jag kommer inte att gå in på forskningsmetodik i detta blogginlägg och det är heller inte det som fick mig att tveka om föredragserbjudandet. Nej, jag började på djupet fundera över varför humaniora är så viktig. För att få svar till det behöver jag återvända till min vardag som specialpedagog.
När jag som specialpedagog ombads analysera orsakerna till att vissa elever hamnar i skolsvårigheter behövde jag ibland vända många stenar för att hitta bakomliggande förklaringar till hinder i lärande och utveckling. Ur det specialpedagogiska perspektivet, som är kommunikativt och relationsinriktat, beaktas, enligt professor Ann Ahlberg, inte bara den sociala, den rumsliga och den historiska kontexten eleven befinner sig i. Nej, även strukturella och didaktiska aspekter behöver vägas in. Komplexa nätverk av aspekter, förklaringar och orsaker till att vissa elever befinner sig eller hamnar i skolsvårighet vävs samman. Pedagogiska, psykiska, sociologiska, medicinska och neurologiska förklaringar påverkar individen. Som om inte det räcker bidrar även samhälls- och organisationsaspekter, demokrati- och likvärdighetsaspekter, sociokulturella, kommunikativa, socioemotionella, kognitiva och fysiska aspekter. Det hade varit så oerhört skönt att bara kunna ge ett enkelt och tydligt svar på varför en elev behöver särskilt stöd, men allt som oftast bemötte jag liknande frågor med ett ”det beror på” eller ”berätta mer”.
När folk kastar ur sig enkla lösningar på komplicerade samhällsproblem blir jag alltid kritiskt lyhörd. Om det vore så enkelt, gjorde vi väl något åt dem, eller? Samtidigt förstår jag den mänskliga ivern att förklara och förenkla. Innan jag började jobba som specialpedagog och forska inom humaniora var världen verkligen lite enklare att greppa. Ju mer jag har lärt mig om människan desto svårare blir det att hitta enkla mönster och svar. Jag kanske inte skulle gå så lång att hålla med Sokrates och hans ”det enda som jag vet är att jag ingenting vet” helt, men om du ber en humanistisk forskare att förklara mänskliga fenomen och sammanhang lär du nog få ett rungande ”ur mitt perspektiv” eller ”utifrån mitt synsätt”. För mig är humaniora en ödmjuk vetenskap, ett försöka att greppa komplexa sammansatta fenomen och förklara dessa utifrån vissa vedertagna perspektiv.
Jag hälsade aldrig på skolan för att berätta om humanistisk forskning på grund av covid-19. Men skulle den teknikintresserade rektorn be mig igen att berätta om min tillvaro som doktorand skulle jag inte tveka längre. Humanistisk forskning må vara svårgreppad och mångfacetterad, men för mig är den just därför det självklara valet.
Christa Roux Sparreskog är adjunkt och doktorand i didaktik inriktad på flerspråkigas litteracitetsutveckling vid Mälardalens universitet.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna
Referenser:
Ahlberg, A. (2007). Specialpedagogik – Ett kunskapsområde i utveckling. I C. Nilholm, & E. Björck-Åkesson (Red.), Reflektioner kring specialpedagogik – sex professorer om forskningsområdet och forskningsfronterna (s. 66–84). Vetenskapsrådets rapportserie 5:2007. urn:nbn:se:hj:diva-3616
Ahlberg, A. (2013). Specialpedagogik i ideologi, teori och praktik- att bygga broar. Liber AB.
Helldin, R. (2002). Specialpedagogisk forskning – en kritisk granskning i ett omvärldsperspektiv. Skolverkets monografiserie.
Nilholm, C. (2007). Perspektiv på specialpedagogik. Studentlitteratur.