Umanista – pedagogisk utveckling för lärare i humaniora

Bild: Traveler

Hur ser förutsättningarna ut för universitetslärares pedagogiska utveckling? Har vi lärare möjlighet att lära av varandra? På humanistiska fakulteten vid Umeå universitet pågår ett nyligen startat pedagogiskt utvecklingsprojekt, Umanista. Målet är att skapa en flexibel, öppen, kontinuerlig och kollegial form av högskolepedagogisk kompetensutveckling.

Umanista kom till som en respons på problemet att många universitetslärare inte känner att de har tid att ägna sig åt pedagogisk utveckling. Navet utgörs av en blogg som drivs av mig, idéhistorikern Jenny Eklöf, och mediavetaren Erik Lindenius, båda två forskare och lärare inom humaniora. Samtidigt är bloggen inte begränsad till frågor som bara rör de humanistiska ämnena, utan är öppen för alla, även utanför Umeå universitet.

I nuläget saknas inte möjligheter för lärare att gå kurser eller delta i olika pedagogiska verkstäder och seminarier, men uppslutningen blir ofta låg. Som tidigare pedagogiskt ansvarig slog det mig många gånger hur ofta lärare uttrycker ett behov av att få ägna sig åt pedagogisk utveckling, men hur få som verkligen tar tillvara de tillfällen som erbjuds. Tidsbrist – inte ointresse – ligger ofta bakom. Kanske ligger också delar av problemet i själva formerna för kompetensutvecklingen. Varför arrangeras nästan alla tillfällen för kompetensutveckling på campus? Varför måste du som lärare ofta avsätta flera timmar på ”bästa arbetstid” för att kunna delta? Varför finns det sällan vettig dokumentation, så att du kan ta igen tillfället i efterhand, när det passar dig? Varför finns inga självklara sätt för lärare att själva dela med sig av sina erfarenheter, reflektioner, lärdomar, tips och resurser? Varför “slösar” vi därigenom med våra resurser, samt uppfinner hjulet på nytt var och en på vår egen kammare? Trots att det länge sett ut så här, erbjuds pedagogisk kompetensutveckling ofta i samma form som alltid, år efter år. Det är lite som i Abraham H. Maslows berömda sentens, som i fri översättning lyder:

Om allt du har är en hammare, ser varje problem ut som en spik.

Genom egen erfarenhet av att undervisa studenter på distans, en studentgrupp som är relativt stor inom de humanistiska utbildningarna, vet vi att just flexibiliteten i dessa kurser är en förutsättning för att människor som yrkesarbetar, är föräldralediga, etc., ska kunna studera.  Steget är inte långt till att tänka sig att denna flexibilitet även borde kunna erbjudas universitetslärare, som också brottas med frågan om hur de ska kunna hitta smidiga sätt att odla sitt eget lärande vid sidan av ordinarie arbetsuppgifter. Jag har själv lärt mig oerhört mycket genom att följa ta del av pedagogiska resurser som amerikanska och europeiska universitetslärare delat med sig av genom bloggar och andra sociala medier, i min egen takt och när jag själv haft tid.

I de senaste årens diskussioner om pedagogisk kvalitet, inte minst inom de humanistiska disciplinerna, har varnande röster höjts för att lärare håller på att duka under av ökad administration, tidsbrist, resursbrist och mäthysteri. Det finns en viktig lärdom att dra från dessa diskussioner, nämligen att lärares arbetssituation och arbetsmiljö på ett väldigt konkret och tydligt sätt påverkar studenternas lärande, att dessa frågor inte är frikopplade från varandra. En lärare som arbetar inom en organisation som inte sätter värde på undervisning eller ignorerar att den är underfinansierad, har svårare att känna engagemang för sitt uppdrag, vilket påverkar interaktionen med studenterna. Men istället för att vi sluter oss, var och en i sin egen bubbla av kursplansrevideringar, schemaläggningar, uppgiftsbedömningar och självvärderingar finns en otrolig och outnyttjad potential i att vi i stället tillsammans, och för att vi bryr oss om kvaliteten i undervisningen av de humanistiska ämnena, väljer att se oss som varandras resurser.

Vår slutsats är att det är angeläget och meningsfullt att försöka få till stånd fler och annorlunda fora för humanistiskt pedagogiskt samarbete, kommunikation, erfarenhetsutbyte och reflektion. Inte genom att göra samma saker som vi alltid gjort, utan genom att se om det finns andra sätt att arbeta med pedagogisk utveckling. Umanista-projektet bygger på idén om öppenhet och kollegialitet; att vi på en öppet tillgänglig blogg kan dela med oss av våra insikter, kunskaper, reflektioner och erfarenheter, och därigenom lära av varandra. Det återstår att se hur det går, kanske landar allt i vackra ord? Materialet vi publicerar är i huvudsak i form av korta texter, filmer och poddinslag. Lärare (och studenter) kan söka fram det innehåll de är mest intresserade av, när de själva behöver det. Allt finns kvar och kan återanvändas så länge som bloggen finns kvar. Men förutom att den öppna lärmiljön möjliggör ett mer flexibelt lärande bidrar den också till att synliggöra undervisningsfrågorna bättre, samt tillhandahålla en ”scen” på vilken lärares arbete kan tillåtas framträda.

BILD: Rob Laughter

En scen kan behövas, för till skillnad från vad som gäller inom forskningen har undervisningen inom högskolan en sorts ”stängd” karaktär. Forskare som gör undersökningar förutsätts dokumentera, berätta om och öppet tillsammans med kollegor kunna diskutera såväl forskningsprocessen som dess resultat, exempelvis vid högre seminarier och konferenser. Få arbetar så systematiskt med sin undervisningspraktik att det resulterar i publicerade artiklar eller rapporter, och därför behövs enklare former för dokumentation och delning av erfarenheter. En lärare kan arbeta år efter år utan att medarbetare har inblick i hur läraren tänker och gör, medan det inom forskningen är helt självklart att kunskapsspridning, kollegial granskning och publicering är en förutsättning för både individuell meritering och vetenskapliga framsteg. Situationen inom undervisningen är problematiskt på flera plan. Ett problem är att lärare känner sig isolerade, osedda och ensamma. Ett annat är att lärdomar som görs inte kommer andra till del. Ett tredje problem är att bristen på dokumentation av lärares undervisningsstrategier försvårar deras meriteringsmöjligheter. Och slutligen är ett fjärde problem att den stängda karaktären bidrar till att göra den pedagogiska verksamheten osynlig, något som påverkar områdets status överlag.

Låt oss återigen jämföra med forskningsverksamheten. Den vetenskapliga öppenheten är en förutsättning för forskningens synliggörande på universitetet och utanför. När vi som forskare gör betydelsefulla insatser av olika slag – det kan vara att vi söker och beviljas stora forskningsanslag, att vi medverkar som experter i statliga utredningar, att vi tilldelas prestigefyllda vetenskapliga pris, att vi publicerar oss i inflytelserika tidskrifter, att vi medverkar i olika mediala och populärvetenskapliga sammanhang eller till att nya patent skapas och forskningsresultat kommersialiseras, gör vi det som ett led i att våra kunskaper är publika och att de värdesätts och erkänns. Ett synliggörande av det pedagogiska arbetet inom högre utbildning förutsätter därför att de pedagogiska kunskaperna görs tillgängliga och öppna. Den skillnad i status som ännu så länge finns mellan forskning och undervisning hänger på ett intrikat sätt ihop med detta.

Jenny Eklöf är projektledare för Umanista, docent i idéhistoria med inriktning mot teknik- och vetenskapsstudier vid Umeå universitet. Hon tilldelades humanistiska fakultetens pedagogiska pris 2019 och utnämndes nyligen till excellent lärare vid lärosätet. 

Umanista-bloggen hittar ni på  www.umanista.se

Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.