Genom olika former av digitalisering har en allt större mängd intressanta källtexter blivit mycket mer lättillgängliga. Men vem kan läsa dem? Lena Roos, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, diskuterar om man i kommande forskning bättre kan utnyttja såväl tekniska möjligheter som språkfärdigheter som många ungdomar för med sig hemifrån.
Min Käthe är med barn igen. Hälsa Spengler och tacka honom för fröerna han skickade. Alla har grott förutom melonerna och pumporna, även om dessa växer i andra trädgårdar.
Brev från Martin Luther till vännen Wenzel Link, 15 maj 1527.
Härom sommaren ägnade jag dagar åt att ligga med datorn på magen och läsa Martin Luthers brev. Vissa till furstar och andra makthavare men de flesta till hustrun eller vännerna. Breven är inte särskilt teologiskt tunga. I stället skriver Luther om det vardagliga livet: om att han har grävt en brunn och anlagt en trädgård, om brist på pengar, om hälsoproblem eller om att han är så orolig för vännen Philipp Melanchton som är så deprimerad efter att hans barn dött i pesten.
Anledningen till att jag kan ligga på soffan och läsa Lutherbrev är att hela Luthers produktion i standardutgåvan Weimarer Ausgabe numera finns inscannad och fritt tillgänglig över nätet. Ja, det vill säga om man kan tillräckligt med latin och kan traggla sig igenom 1500-tals tyskan eftersom breven pendlar mellan de båda språken, beroende på adressaten. Och hur många kan det 2024? Enligt en artikel i Skolvärlden är det allt färre som läser tyska ju högre upp man kommer i utbildningsvärlden. 2018 var det 17 procent i grundskolan (mot 42 procent 20 år tidigare) och tre procent i gymnasiet. På högskolan ännu färre.
Så samtidigt som allt fler intressanta källtexter är mer tillgängliga än någonsin så är de samtidigt otillgängligare än någonsin, som en fil som man inte kan öppna för att man har fel version av programmet. Enorma resurser har satsats på att digitalisera material som kan ses som en del av mänsklighetens gemensamma kulturarv, men frågan är om det verkligen är fler som kan läsa dem, eller om det bara är bekvämare för det fåtal som kan dechiffrera dem.
Nu tänker jag INTE övergå till att beklaga mig över den kulturskymning det är att ungdomar inte prioriterar att lära sig klassiska och moderna språk. Snarare skulle jag vilja reflektera över hur vi skulle kunna göra dessa texter ÄNNU mer tillgängliga. Ett intressant sätt är de försök som nu genomförs med att använda HTR (Handwritten Text Recognition) för att maskinellt digitalisera handskrifter och därmed göra dem tillgängliga bortom den begränsade grupp forskare som behärskar handskriftläsning. Detta möjliggör förstås också sökningar i stora textmängder.
Kanske skulle man kunna använda de allt mer raffinerade automatiska översättningsverktygen för att även kunna tillhandahålla översättningar av viktiga texter. Givetvis skulle översättningarna även kräva manuell bearbetning, precis som den maskinella handskriftsinläsningen, men det skulle ändå bli ett mindre arbete än att översätta varje stavelse manuellt, ett arbete som dessutom inte har setts som särskilt meriterande i den akademiska världen.
Det finns också en annan sida av det här med språkkunskaper. 2023 var enligt SCB cirka 20 procent av Sveriges befolkning födda utomlands. Lägg till det alla som är födda i Sverige men har vuxit upp med ett annat modersmål jämte svenskan. Vilket språkkapital finns det inte där? När jag själv växte upp på 1960- och 70-talet med två utlandsfödda föräldrar var det viktigt att man bara skulle tala svenska med barnen för att de inte skulle bli ”halvspråkiga”. Nu vet vi bättre, att barn kan lära sig både två och tre språk samtidigt. Men hur vårdar vi detta kapital? När jag på 1980-talet sommararbetade som guide hade vi alltid svårt att rekrytera guider som talade finska respektive spanska, trots att det måste ha funnits tusentals ungdomar med dessa hemspråk i Stockholmstrakten, ungdomar som gått i svensk skola och säkert hade lika goda kunskaper i svenska, engelska och kanske även andra språk som ungdomar med helsvensk bakgrund. Men det verkade vara en klassfråga. Vad har hänt med det språkkapitalet?
På senare år har vi i vårt ämne (religionsvetenskap) alltmer börjat fråga våra studenter om de har språk som de kan dra nytta av, till exempel i samband med uppsatsskrivande. En rikedom av värdefulla kunskaper uppdagas då, inte minst eftersom vår högskola huvudsakligen rekryterar från södra Stockholmsområdet och många av våra studenter har familjebakgrund utanför Sverige. För många verkar det vara första gången som någon påtalar detta som en fördel för studier och arbetsliv.
Språk öppnar många filer som är låsta för andra. Så hur gick det då för Martin Luther och hans pumpor och meloner? Jodå, några veckor senare skrev han tillbaka till sin vän att nu hade även hans frön börjat gro. Det skulle bli mat till den växande familjen.
Lena Roos, professor i religionsvetenskap.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.