Mitt i debatten om nedmonteringen av kommunalt kulturstöd i Norrköpings kommun påminns jag om ett tyskt talesätt: ”Ist das hier Kunst – oder kann das weg?” ”Är detta konst – eller kan det [tas] bort?” Talesättet syftar på flera verkliga händelser när skulpturer som inte kändes igen som konst oavsiktligt städades undan. Det används ofta skämtsamt för att ironisera över att inte all kultur infriar allmänna föreställningar, att den inte nöjer sig med att vara vacker eller underhållande. I Sverige 2023 får dock talesättet en allvarlig och existentiell klang då kommunstyrelsen i Norrköping ser kultur som en vara bland andra, som några kan betala för men som inte alla måste ha tillgång till. “Behöver vi kultur – eller kan den tas bort?”
Kulturarbetare, forskare och lärare inom humanvetenskaperna vet om kulturens värde. Men när känslan av både ekonomisk och ekologisk kris leder tanken till att kultur är en lyx som man kan vara utan, behöver vi motivera varför kultur, en kultur som är tillgänglig för alla, är en grundförutsättning för ett öppet och demokratiskt samhälle. “Kultur behövs för en levande stad och för demokratin” skriver Stefan Jonsson och hävdar att Norrköpings ”fantasilösa kulturpolitk [är] rentav destruktiv”. Ett samhälle utan kultur må spara in några budgetposter men det blir ”fattigt på ett annat sätt” säger Isabel Cruz Liljegren, eftersom kultur är ”fundamentalt kopplat till vår själsliga och intellektuella utveckling”.
Men vad beror denna koppling på? När jag som intermedial litteraturvetare forskar på hur konstnärer använder sig av medier på ett annat sätt än vardagskommunikation, riktar denna forskning också fokus på vad vi använder litteratur, konst, musik, spel till – vad vi behöver kultur för. Här framstår konst som en kommunikationsform för komplexa och motstridiga sammanhang. En pjäs kan gestalta samtidens osynliga men stora samhällskonflikter genom hur karaktärer på scen agerar mot och talar med varandra. Romanens mångstämmighet förmedlar komplexa sammanhang och motstridiga perspektiv. Ett musikstycke har förmågan att förbinda inbördes motsättningar samtidigt som ljudvågor rent fysiskt skapar förbindelse, beröring och välbefinnande.
På så sätt blir kultur en arena, en verkstad, där nya tankar föds. Tankar som konfronterar oss med andra perspektiv och ibland provocerar oss till häftiga reaktioner mot invanda föreställningar. Kultur erbjuder ett rum och en tid där individen och ett samhälle kan se sig själva i spegeln, där några av de mest komplexa frågorna kan utforskas och besvaras på ett mer kreativt sätt än i den politiska debatten.
Mötet med kultur gör det möjligt för oss att intressera oss för komplexa och motstridiga sammanhang, det som vi i vardagen, i den offentliga debatten och i den akuta krishanteringen har mycket svårare att hantera. Under press och i hotfulla situationer strävar vi visserligen efter entydiga och enkla svar samt tydliga direktiv. Men dessa är svåra att nå när man ska förhålla sig till flera komplexa kriser som rör klimat, hälsa, ekonomi och säkerhet. I sin essä Förlusten av mångfald – när världen görs enfaldig uppmärksammar Thomas Bauer konst och kultur som viktiga motvikter i det moderna samhällets strävan efter entydighet och kontroll. Forskare inom humaniora, pedagogik och samhällsvetenskap undersöker sambandet mellan ambiguitet och kultur i samhället, och hur en träning i att möta konst och kultur främjar förmågan att hantera tvetydighet och mångfald generellt, en kompetens som är grundläggande för ett demokratiskt samhälle.
Är det konst – eller kan det tas bort? Om ett samhälle ska vara kapabelt att möta ekologiska, politiska och ekonomiska kriser på ett annat sätt än genom polarisering eller ensidiga narrativ är svaret: Vi har inte råd att vara utan den.
Beate Shirrmacher, intermedial litteraturvetare vid Linnéuniversitetet och medlem i Humtank.