Evelina Bäck, masterstudent i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet, skriver om sina erfarenheter från årets Bokmässa. Trots en mörk tid, både sett till årstiden och politiken, är hennes högtidliga och romantiska känsla för Bokmässan som en inspirerande ljuspunkt fortfarande intakt.
Så har ännu en sista helg i september kommit och gått. Sedan jag gick i lågstadiet har Bokmässan varit en älskad tradition. En högtid då jag tillsammans med min mor färdats till Göteborg. Ett startskott för hösten och ett ypperligt tillfälle att bunkra upp böcker inför de mörka månaderna. När jag kliver in på mässan känner jag en liknande värme, nostalgi och högtidskänsla som på julafton. Cyniska twittrare och krönikörer som enkom beskriver Bokmässan som en fest för ”kultureliten” och kändisar framstår därför som Grinchen. Upptagenheten med kultureliten distraherar från Bokmässans många förtjänster.
Under de första tio åren brydde jag mig inte ett skvatt om vilka människor som befann sig på mässan. Visserligen gjorde Grynet ett starkt intryck under en mässa i mellanstadiet, men att upptäcka böcker var mitt främsta fokus. Här kunde jag både komplettera mina mest älskade bokserier med den senaste volymen och hitta böcker jag aldrig hade hört talas om. Bläddra i de senaste nyheterna i det underbara barnområdet och i spännande äldre volymer i antikvariehyllorna. Att vandra runt bland alla montrar skapade en känsla av att världen var stor, mångfacetterad och fylld av smarta och kufiga människor. När mitt skrivintresse väcktes i mellanstadiet blev mässan ett rikt uppslag av alla olika sorters skrivande människor och de många former skrivande kan ta; från olika genrers av romaner och poesi till Amnestys aktioner och protestlistor på globala torget och seriealbumen i Galagos monter.
Med åren har samtalen blivit allt viktigare, särskilt i år då min studentbudget tyvärr inte tillät införskaffandet av den sedvanliga boktraven. Tack vare Bokmässans förmånliga studentbiljett, 205 kr för entré och seminariekort, så fylldes både fredag och lördag snabbt upp av en mängd olika samtal och seminarier:
Samtal om Att skriva sig genom livet med Elis Monteverde Burrau och Agneta Pleijel väckte skrivlusten. Liksom samtalet Om andligt skrivande med Sami Said och Judith Kiros, vars diktsamling Det röda är det gränslösa som utgår från den medeltida anakoreten Julian av Norwich tvingade mig att bryta mitt köpförbud.
Som aspirerande akademiker blev jag mindre inspirerad, men samtidigt inte överraskad av samtal om villkor för akademiker så som Hot och trakasserier mot och inom akademin med David Brax och Åsa Arping och Demokratins skymning och den akademiska friheten med Åsa Wikforss och Peter Pagin.
Kände både frustration och visst hopp under politiska djupdykningar och diskussioner så som Om bildning som vägen ur social orättvisa med Sverker Sörlin, Nicolas Lunabba och Marlen Eskander och Hur löser vi bostadskrisen? med Martin Hofverberg, Jan Jörnmark, Markus Kallifatides och Fredrik Kopsch.
Mer inspirerad blev jag av att höra mina lärare på Göteborgs universitet berätta om sina nya spännande projekt. Anna Blennow berättade om sitt arbete med Ingvar Björkessons arkiv i Antiken på svenska – Björkeson som kanon med Niklas Haga och Erik Cullhed. Pia Lundqvist berättade om sitt arbete som redaktör för en ny antologi i Göteborgs judiska 1800-tal en okänd historia med Jens Carlesson Magalhães.
Fick även olika uppslag och perspektiv av ämnen som tangerar mina intressen som masterstudent i antikens kultur och samhällsliv, med fokus på kvinnors berättelser och liv, religion och prostitution. Så som Antika dödahavsrullar och medeltida kodexar – hebreiska bibelns dramatiska bokhistoria med Natalie Lantz och Om muslimsk feminism och liberalism med Sarah Delshad och Fredrik Segerfeldt. Från världsledande till skrattretande – om svensk prostitutionspolitik med Helena Björk diskuterade hennes nya reportagebok, mitt enda planerade inköp.
När lördagen började lida mot sitt slut kände jag en viss lättnad över att inget terrordåd hade ägt rum. Terror är ännu inte något jag bekymrar mig över i offentligheten. Jag myser obrydd runt i Göteborg med lurar i öronen, trots polisens uppmaningar att vara på alerten. Men efter att terrorhotet höjts som följd av brännandet av just en bok framstod Bokmässan som den perfekta måltavlan. En kompakt massa av människor och kändisar, symboler och böcker. Terrorhotet gjorde sig påmint redan i entrén där man för första gången blev visiterad och under mässan såg jag fler ordningsvakter, uniformerade poliser och även dialogpoliser än något tidigare år.
Jag lämnade mässan trött men upplyft och med en stor värme för den långa kön av barn till IJustWantToBeCool, de störiga klungorna av gymnasister krönta med Storytel-kronor, gulliga tanter och ja, även kultureliten. På många sätt blir jag uppfylld på samma sätt som masterstudent som jag blev som lågstadieelev. Mässan är nu också ett rikt uppslag av forskande människor och de olika former som utforskandet av det förflutna kan ta; hur samarbeten kan producera nyskapande antologier, hur det förflutna kan presenteras både intellektuellt stimulerande och personligt rörande, hur äldre texter kan återupplivas genom arkeologiska utgrävningar, metodiska översättningar och poetiska tolkningar. Trots att jag gick förbi tre polisbussar på väg till spårvagnen är min högtidliga och romantiska känsla för Bokmässan som en inspirerande ljuspunkt i en mörk tid intakt.
Evelina Bäck, masterstudent i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.