Humaniora står sig stark i offentligheten 

Det senaste decenniet har sett ett antal övergripande framställningar av humanioras historia i Sverige. Bland dem kan nämnas Anders Ekströms och Sverker Sörlins Alltings mått (2012) och antologin Till vilken nytta? (2013), redigerad av Tomas Forser och Thomas Karlsohn. År 2020 disputerade Hampus Östh Gustafsson på avhandlingen Folkhemmets styvbarn och våren 2022 gav Johan Östling, Anton Jansson och Ragni Svensson Stringberg ut Humanister i offentligheten, om vilken Anton Jansson nyligen skrev ett blogginlägg. Att läsa just de två senare böckerna parallellt kan ge nya perspektiv på humaniora i 1900-talets Sverige.

I sin avhandling visar Östh Gustafsson hur humanioras legitimitet i välfärdssamhället utmanades redan tidigt i folkhemsepoken. I en tid av kunskapspolitiska ideal om rationell planering och demokratiska jämlikhetskrav var det svårt för de humanistiska ämnena att hävda sina konkreta bidrag till det progressiva välfärdsprojektet. Med tiden, konstaterar författaren, utvecklades en krisdiskurs som humaniora än idag inte helt har lyckats frigöra sig från. Samtidigt, om man läser Östling, Jansson och Svensson Stringberg, blomstrade humaniora i det offentliga livet. I boken, som har tillkommit inom ramen för Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet, studerar författarna humanistiska aktörer och arenor under 1960- och 1970-talen. I sex olika empiriska kapitel diskuteras fenomen som folkbildning i den tidiga televisionen, exemplifierat av Fråga Lund, pocketbokens genombrott och Svenska Dagbladets Under strecket. Vidare studeras tre olika deloffentligheter, från kristen humanism till arbetarrörelsens studieförbund och vänsterns bokcaféer. Det visar sig att humanister befann sig mitt i välfärdssamhällets kultur och politik, medier och bokmarknad, i radio och på tv. Genom att läsa Folkhemmets styvbarn och Humanister i offentligheten parallellt blir det tydligt att det som var vetenskapligt och politisk gångbart inte alltid var identiskt med vad som var populärt eller angeläget för befolkningen i stort. Det här tror jag har bäring för humaniora även efter 1970-talet. Också i tider av kris och nedskärningar inom akademin så har humaniora varit fortsatt populärt och uppskattat av många utanför högskolevärlden.

Mitt eget forskningsämne, antikens kultur och samhällsliv, är ett exempel på detta. Det fick sitt långa och lätt otympliga namn under 1960-talet för att signalera en större samtidsrelevans än det tidigare namnet klassisk fornkunskap och antikens historia. Den klassiska bildningen hade svårt att hävda sig i den tidens kunskapspolitiska strömningar, blev styvmoderligt behandlat om man så vill, samtidigt som professorn i latin, Gerhard Bendz gjorde stor succé i Fråga Lund, böcker om antik filosofi gavs ut i pocketformat och studiecirklar arrangerades om det antika Grekland. Genom att läsa både Folkhemmets styvbarn och Humanister i offentligheten blir det tydligt att det aldrig existerar enbart en monolitisk ordning. Snarare uppenbarar sig en paradox. Östh Gustafsson visar i sin avhandling hur ett antal humanister med början under 1970-talet bejakade sin marginalisering för att därigenom kunna odla en kritisk roll. I Humanister i offentligheten visar författarna att denna krisberättelse kunde etableras just på grund av att humanister var så närvarande och välförankrade i olika delar av offentligheten. De hade tillgång till kultursidor, radioprogram och boklådor som kunde utnyttjas för dessa syften, och en ny kollektiv identitet växte fram.

Diskussionen om humaniora i offentligheten är relevant än idag. Även om de kunskapspolitiska tongångarna är annorlunda nu och humaniora står starkt (trots vissa lokala nedläggningshot) så premieras fortfarande den praktiska och mätbara nyttan på ett sätt som inte alltid är gynnsamt för humaniora. Genom att uppvärdera (eller rent av mäta?) deltagande i det offentliga samtalet – om det så är i form av debattartiklar, expertutlåtanden, studiecirklar, föredrag eller poddar – så skulle humaniora framstå som ett ännu starkare forskningsfält. Humtank hade i våras glädjen att besöka Humanomics i Köpenhamn som har visat att de danska forskare som har tätast kontakt med alla typer av parter utanför universitetet är humanister och samhällsvetare.[1] Kanske är det dags för oss att ta reda på hur det ser ut i Sverige?

Lovisa Brännstedt är forskare i antikens kultur och samhällsliv, ledamot av Humtank och ingår i Centrum för kunskapshistorias vetenskapliga råd. 

[1] Johansson, L. G., Budtz Pedersen, D. & Stjernfelt, F. 2018. Humanistiske universitetsforskeres vidensformidling og videnssamarbejde. Humanomics Research Centre, Institut for Kommunikation, Aalborg Universitet.