På FN:s klimatkonferens 2021 pågår förhandlingar om utsläppsrätter, klimatkostnader och utfasning av fossila bränslen, men för att hejda jordens uppvärmning krävs mer. Manifestet ”Accelerating Climate Action through the Power of Arts, Culture and Heritage” pekar på att konst och kultur behövs för att effektivt bekämpa klimatkrisen. Men hur kan kultur och humanistisk kunskap om kultur blir en kriskompetens?
Precis som övriga samhället behöver konst, kultur och utbildning transformeras; det krävs hållbara och ekokritiska perspektiv, påpekar undertecknarna för manifestet. Men, vill vi tillägga, även humanistiska förhållningssätt blir avgörande i omställningen till ett hållbart samhälle. För handelshögskolans rektor Lars Strannegård är humaniora ett sätt framtidssäkra ekonomiska utbildningar, en ”fri levande relation till det okända”. Det här betyder mer än ord i ett söndagstal utan handlar för Strannegård om en kompetens att möta världen, att även kunna hantera det vi inte vet. En kompetens för det okända blir en viktig tillgång för att hantera klimatkrisen.
För att konst och kultur ska kunna bidra till omställningen behöver vi som humanister rikta uppmärksamhet bort från objekt och teorier och rikta blicken mot vårt sätt att producera kunskap. Från vår och våra kollegors forskning vill vi ge några exempel av vad som skulle kunna betecknas som humanistiska kriskompetenser.
Tvivel har inte riktigt någon plats när en värld i ett krisläge ropar efter snabba beslut. Tvivel har dåligt rykte i ett digitaliserat samhälle som vill mäta allt. Men förmåga till tvivel, att stanna upp, att tillåta sig perspektivbyte och att kunna hålla fler än en tanke i huvudet, är kanske något som behövs i pandemins globala kroniska kristillstånd och för att övervinna polariseringstendenser.
Att dra nya samband mellan olika kontexter, att se likhet mellan det som är olikt är en grundkompetens i all tolkning av kulturella föremål och fenomen, till exempel inom i litteraturvetenskaplig forskning. Att kunna peka ut samband utan att för den skull dra allt över en kam, att se förbindelser mellan olika ståndpunkter är ett sätt att öppna upp låsta positioner och att tänka nytt. Det behövs på fler områden än i en humanistisk seminariediskussion.
Konst strävar ofta mot att bryta med invanda förhållningssätt. När meningen med en text, en performance eller ett konstobjekt inte kan förstås omedelbart kan det skapa frustration. När Pedro Atã undersöker överraskningens roll i poesi framträder överraskningen och frustrationen av förväntningar inte som ett hinder som måste elimineras, istället får svikna förväntningar en kunskapsförmedlande roll. En förmåga att hantera det oväntade är en chans att revidera och öka sin kunskap. Det är viktigt att bibehålla även i ett samhälle som förväntar sig kontroll och förlitar sig på prognoser och modeller.
Ett möte med konst och kultur med komplexa, frustrerande föremål tränar en ambiguitetstolerans. Konst är ett mycket effektivt sätt att förmedla komplexa sammanhang. Konstundervisning kan användas för att träna att hantera det ambivalenta och flertydiga. Humanistisk kompetens handlar bland annat om att lära ut konstens språk av komplexitet, att översätta och träna människor i att stå ut med det motsägelsefulla komplexa, mångtydiga som uttrycker flera saker samtidigt.
Att se samband, att använda tvivel som motor, att bemöta det oväntade och uthärda och hantera mångtydighet löser inte några kriser. Men det gör att vi kan uthärda de motstridigheter som omställningen medför och bibehålla en handlingsförmåga tack vara en ökad ambiguitetsintolerans. Det är några humanistiska färdigheter vars potential behöver frigöras i hållbart samhälle. I ett möte med kulturella föremål kan människor träna just dessa egenskaper och träna en uthållighet som vi sedan behöver för att möta samhälleliga kriser, som kan vara mer svårgenomträngliga än James Joyces Ulysses, framkallar mer ambivalens än en pjäs av Elfriede Jelinek och inbegriper fler motsägelsefulla samband än Anthony Burgess A Clockwork Orange.
Beate Schirrmacher, medlem i Humtank och lektor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitet
Isak Hyltén-Cavallius, forskare i litteraturvetenskap vid Lunds universitet
Gästskribent 
Christina Johansson