Det är något som skaver. Jag lyssnar på forskare från innovationscentret Accenture The Dock som talar om metaverse, framtidens internet, en vision om ett parallellt universum, det som Mark Zuckerberg talat om och prisat för dess ändlösa nya möjligheter när Facebook bytte namn till Meta.
Forskarna från The Dock talar visserligen om utmaningarna som teknikutvecklare, formgivare och humanister behöver lösa tillsammans. Vad gör den virtuella vardagen med jaget? Vem upprätthåller den virtuella sociala ordningen? Hur stor blir faran att förväxla virtuella med fysiska upplevelser? Det är inte lätt att prata om VR:s möjligheter utan att samtidigt känna lite mediepanik. Först under diskussionens gång börjar jag inse att det inte är något Matrix som hotar att ersätta vår verklighet. Precis som ”cyberspace” idag, är ”metaverse” snarare en metafor som används för att uttrycka den upplevelse som framtidens många virtuella rum kommer att ge. Praktiken däremot, menar forskarna från Human Science Lab, kommer att gå mycket mer i AR:s (”augmented reality”) tecken, som i Pokémon Go. Varför används då inte just det populära spelet mer för att förklara vad metaverse kan komma att bli?
Det är det metaforiska talet om en alternativ verklighet som skaver i mig. Bilden av en virtuell inflyttningsklar värld står i vägen för en diskussion om vad det innebär på riktigt när det digitala integreras alltmer i vår fysiska vardag. Det är då ingen skruvad vision, det kan ju till och med vara önskvärt att hitta ett bättre gränssnitt än skärm och tangentbord. Från mitt intermediala forskningsperspektiv som mediejämförande litteraturvetare, väcks ytterligare frågor som känns viktigare än frågan vilken hårfärg jag ska välja till dagens virtuella arbetsmöte. Frågor som: Vad betyder det ifall framtidens internet designas efter en metafor som ska sälja in upplevelsen istället för att ta ansvar för teknologins konsekvenser? Hur designar man övergången mellan digitala och fysiska upplevelser på ett sätt som inte skadar jaget?
I min forskning arbetar jag med dagens förväxlingar mellan fakticitet och autenticitet som samhället kämpar med. Vi kan se idag att mer information inte automatiskt leder till mer kunskap – spridningen av desinformation och konspirationsteorier tyder på ett enormt behov av sammanhängande förklaringar. Då förefaller det vanskligt att endast lita på självreglering. För om samtidens samhälle enligt forskare har drabbats av information disorder – kommer framtidens samhälle då att behöva hantera identity disorder?
Spridningen av digitalt hat och hot indikerar också att nya friheter kommer att leda till nya gränslösa beteendemönster till dess att nya lagar och normer har utformats. Samtidigt ser vi tydligt att det som skrivs på nätet påverkar handlingar i den fysiska världen. Så vilka konsekvenser får det för vår fysiska värld, när människor tydligen triggas till gränsöverskridanden i de virtuella världarna, som exempelvis att kasta digitala kor på andra?
Dagens sociala medieplattformars algoritmer främjar negativa emotioner. De genererar interaktion, data och därmed pengar. Kommer framtidens internet, med dess starka virtuella upplevelser, att användas för att göra ekonomiskt vinst? Ifall ett flertal virtuella upplevelser likt sociala medier idag designas för att vara beroendeframkallande, då kommer vi kanske att få ett Matrix i verkligheten som många inte vill lämna?
Det är stora frågor och komplexa sammanhang. Att tänka sig framtidens metaverse som ett slags komplext datorspel förefaller då nästan för enkelt. Men om vi nöjer oss med förenklade men skeva berättelser skapas inte kunskap utan desinformation, en sammanhängande men felaktig fiktion som förenklar det komplexa och svåra.
Att ställa mer precisa frågor ger istället mer hjälpsamma svar. Ifall den stora utmaningen är att det digitala och fysiska kommer att integreras, då kan språk- och samhällsvetare använda multimodal teori för att kartlägga, analysera och designa hållbara multimodala nätverk mellan analoga, fysiologiska och digitala semiotiska resurser. Och om metaverse mer liknar augmented reality, då kommer vår framtida digi-fysiska verklighet snarare kanske likna det som Henry Jenkins beskrev som transmediala världar?
Jenkins syftade på hur berättaruniversum som det som Harry Potter-berättelserna utspelar sig i kan växa och utvecklas dynamiskt tvärs över medier. Romaner, filmer, spel, fanfiction, spin-offs, merchandise, museer – alla förmedlar olika versioner och utvecklar olika aspekter och ger olika ingångar till samma magiska värld, men hålls ändå ihop av en viss kärna. Att använda en alltför sammanhängande metaberättelse blir för förenklande. Istället bör övergångarna hållas synliga. I litteratur-, film- och spelvetares forskning om transmediala berättarvärldar skulle det i så fall finnas kunskap om hur en framtida transmedial vardag ska kunna hanteras, där olika rum möjliggör olika identiteter.
Intermediala och multimodala teorier har utvecklats inom humanistiska ämnen för att undersöka konst, fiktion och människans språk. I Almedalen i somras beskrev jag intermedialitet och multimodalitet som en ny humanistisk medie- och kommunikationsvetenskap. Det kan vara en resurs som behövs för att förstå dagens – och framtidens – internet.
Beate Schirrmacher, intermedial litteraturvetare vid Linnéuniversitetet, och medlem i Humtank.