Nostalgi har i ett framstegsorienterat västerländskt sammanhang inte sällan betraktats som något sjukligt, som en kusin till melankolin. Som om det kontemplativa tillbakablickandet stod i en inneboende motsättning till varje form av praktiskt handlande. De flesta disciplinerna inom humaniora har på ett eller annat sätt en tillbakablickande karaktär. Är de humanistiska perspektiven då alls relevanta för att ta sig an samtidens utmaningar och bereda vägen för ett framtida samhälle som förhoppningsvis är mer hållbart? I det följande ska jag reflektera närmare över sambandet mellan innovation och retrospektion.
År 1915 målade den ryske avantgardistiske konstnären Kazimir Malevitj ”Svart kvadrat”. I konsthistorien har tavlan återkommande omnämnts som ”bildkonstens nollpunkt”. Med detta menar man inte bara att ”Svart kvadrat” banade väg för den moderna abstrakta konsten. Malevitj själv förklarade motivet så här: ”Det är från noll, i nollpunkten, som varats sanna rörelse börjar… Jag förvandlade mig själv i formernas nollpunkt och återvände från intigheten till skapandet”.
Det finns naturligtvis en ironi i att Malevitjs projekt att upplösa estetikens traditioner och kvalitetskriterier blev en omistlig del av konsthistorisk kanon. Men frågan är om Malevitj alls kunde ha skapat sitt verk om han saknat initierade kunskaper om konsthistorien?
Relationen mellan varat och intet, som aktualiseras i Malevitjs konst, svarar mot förhållandet mellan det förflutna och framtiden. Förflutenheter, liksom framtider, förekommer i plural. Till skillnad från det existerande nuet, är framtiden, genom själva blivandet, något som både finns och inte finns på samma gång. Men även det förflutna kan vara verkligt närvarande här och nu. Det går exempelvis att tolka om historiska oförrätter till möjligheter för politisk handling, som bl.a. Black Lives Matter-rörelsen visar.
Som den franske filosofen Jean-Paul Sartre har visat kännetecknas sann frihet, som alltså inte bara tillhör dagdrömmen eller fantasin, alltid av ett överskridande av motstånd.* Utan motstånd är människan inte fri. Den äkta friheten måste projiceras mot ett motstånd som den försöker överskrida. Fågeln som förbannar luftmotståndet för att den vill flyga snabbare, vet inte att den skulle falla till marken utan detta motstånd. Motståndet skapas genom våra intentioner och handlingar. Men det är samtidigt motståndet som påkallar och därmed möjliggör alla handlingar.
På samma sätt som med friheten förhåller det sig med kunskapen. Kunskap förutsätter alltid tidigare kunskap. Även om Einsteins moderna fysik motsäger Newton och Aristoteles på avgörande punkter kunde den inte tänkas fram utan referens till de senare. Humaniströrelsen i renässansens Italien under 1400- och 1500-talet hade en utpräglat tillbakablickande karaktär, vars vetenskapssyn skiljer sig från den innovationsdrivna forskning som bedrivs vid universiteten idag. Men, som idéhistorikern Sven-Eric Liedman betonar så krävs alltid gedigen medvetenhet om det förflutna för att göra prognoser. Petrarca, som myntade uttrycket ”tillbaka till källorna”, var väl medveten om att kunskap förutsätter kunskap. Han visste mycket om vad han letade efter långt innan han hade hittat det – och det är, i Liedmans ord, det paradoxalt enda tillförlitliga sättet att uppnå någon egentlig kunskap.
Kunskapen ligger alltså aldrig enbart framför oss. Det är talande nog ofta de mest förberedda som förmår höja blicken och tänka utanför ramarna.
Så kanske finns det ingen helt ny kunskap, ingen ny konst och ingen skapandets nollpunkt som Malevitj drömde om? För även den mest ursinniga kritik, provokativa installation eller banbrytande innovation, måste på något sätt ha ett fotfäste i traditionen, som man bekräftar, går i dialog med eller medvetet vänder sig emot.
I en kultur med en linjär tidsuppfattning är det lätt att glömma att det vid varje givet tillfälle sker flera saker samtidigt och att varje ögonblick rymmer sitt eget förflutna, sina egna betingelser, och sin egen möjliga framtid. Vi har, som man säger, alla åldrar i oss. Framtiden i singular är aldrig skriven i sten och är alltid i någon mån undflyende för våra planer.
De retrospektiva humanistiska perspektiven ger inte bara en förklaring till varför det har blivit som det har blivit, eller att allt borde vara som det alltid har varit. Som Liedman har lyft fram i ett annat sammanhang hänvisar historiska kunskaper framförallt till vad mänskligt liv kan vara, eller skulle kunna se ut. Vi får helt enkelt en idé om möjligheterna i tillvaron, om framtiden. Detta ger perspektiv på varför totalitära, fundamentalistiska och populistiska rörelser varit så måna om att reducera alla tolkningar av det förflutna till en enda. När IS försökte förinta förislamiska kulturarv (samt de minoritetsgrupper som bar upp dem) handlade det ytterst om att radera horisonten för alternativa framtidsmöjligheter, så att endast en väg utkristalliserades, den ”sanna” och ”rätta”. På motsvarande sätt förhåller det sig med kreativitet och nytänkande. Det är med hjälp av det förflutnas skiftande referensramar som vi kan öppna oss mot mångfalden av framtidens alla oförutsägbara möjligheter.
Den franske filosofen Gilles Deleuze menar att det är ett mänskligt villkor att vi inte kan starta något helt från början, utan alltid måste börja om. Vi är dömda att upprepa, att återuppfinna hjulet. Men vi kan inte heller helt gå bakåt. Saker kan inte ställas tillbaka i sin ursprungliga form, oavsett vad religiösa eller politiska fundamentalister försöker intala oss.
Men när vi upprepar så inträder det Deleeuze kallar för skillnad. Upprepningen tillför alltså något nytt. Reproduktion bidrar till produktion, och retrospektionen tar oss inte bara bakåt utan också framåt.
Kristian Petrov, docent i idéhistoria, ledamot av Humtank
* Stycket om friheten bygger på ett resonemang i Kristian Petrov (2017). ”Förståelse utan förförståelse?: Hermeneutisk-teoretiska reflektioner kring lärande och socialisation hos en grupp studieovana svenska universitetsstudenter, 2004–2006”, i Studentcentrerat lärande, bedömning och examination: Bidrag från universitetspedagogisk konferens 2016, Madelaine Johansson & Lena E. Johansson (red.). Karlstad: Universitetspedagogiska enheten, Karlstads universitet: 129–155.
http://kau.diva-portal.org/smash/get/diva2:1137068/FULLTEXT02.pdf
Gästskribent 
Christina Johansson