Nyligen kom beskedet att Skolverket drar tillbaka sitt förslag att stryka den äldre historien ur kursplanen i historia för grundskolan. Förslaget möttes omedelbart av häftig kritik och har debatterats flitigt ur en mängd infallsvinklar. I ett gästinlägg på Humtankbloggen reflekterar Anna Blennow, docent i latin vid Göteborgs universitet om förslaget, debatten och antikens komplicerade roll i vår samtid.
Häromdagen var vi ute och åkte i närheten av Falköping, runforskaren Alessandro Palumbo, journalisten Tobias Svanelid och jag. Vi var på jakt efter några av de äldsta spåren av skriftkultur som finns bevarade i Västergötland: runmonument och latinska inskrifter från tidig medeltid. Och först på dagsschemat stod en särskild plats.
På kyrkogården i den lilla byn Åsle hittade jag för några år sedan ett av det medeltida Västergötlands märkligaste monument: gravstenen över Torborg, en kvinna som levde här på 1100-talet. Gravstenen var övervuxen av mossa och lavar, men när jag funnit de första spåren av bokstäver på dess vittrade yta fick den genom pastoratets försorg flytta inomhus och bli ordentligt rengjord. Och fram trädde fyra rader text på latin. Allt går inte längre att läsa, men genom några nyckelfraser kan vi ana vem kvinnan i graven var: moribus insignis, ”av lysande seder”, det vill säga av aristokratisk börd, och troligen har hon bidragit med en donation till kyrkan i Åsle, generose, ”på ett ädelt sätt”. På sista raden riktas en allvarlig appell till läsaren: ”Kom ihåg, att du också en dag ska bli till aska”.
Men denna anspelning på alltings förgänglighet var inte något som uppfanns i det medeltida Västergötland. Alltsedan antiken har liknande uppmaningar riktats till läsaren i grekiska och romerska gravinskrifter, gärna på versmåttet hexameter (vilket också texten på Torborgs gravsten använder). Siste, viator, et lege! ”Stanna, du resande, och läs!” ropar de antika stenarna. Orden ekar lika starkt till oss idag. Vi är ju också människor som en gång ska färdas hädan.
Jag minns tydligt en av mitt livs första historielektioner. I ett klassrum i Västra Ramlösa skola i Helsingborg sitter jag, ett noggrant och närsynt barn, och färglägger en bild av Skånes landskapsvapen, en röd grip med blå krona. Stolt betraktar jag mitt verk – stencilerat i samma form till alla i klassrummet, men ändå min egen skapelse.
”Hemortens historia” ingår fortfarande i läroplanen för årskurs 1–3. Genom grundskolan sker progressionen genom historien i allt vidare cirklar. Som en svag men märkbar jordbävning ska elevens historiska medvetande väcka liv i världar längre och längre bort på kartan. Som vågor ska det nå allt djupare i tiden och i förståelsen. Sverige, Norden, Europa. Vikingatid, medeltid, Östersjöriket Sverige, frihetstid och industrialisering. Revolutioner, imperialism och världskrig. Demokrati och globalisering.
Vad är egentligen avlägset och vad är nära? Vad kommer först och vad kommer sedan? Historien går inte alltid att dela in i avgränsade block. Den griper framför sig och bakom sig, och precis som vi människor är den ständigt upptagen med att förankra nuet i dåtid och framtid. Skeenden flätas samman. De historiska källorna berättar att såväl Julius Caesar (1:a årh. f.Kr.) som drottning Kristina (17:e årh. e.Kr.) drömmer om att efterlikna Alexander den Store (4:e årh. f.Kr.). När tyska trupper når Thermopyle i april år 1941 låter Hjalmar Gullberg i sin hyllningsdikt till Karin Boye, Död amazon, tid och rum upplösas: tyska, persiska och grekiska soldater sammanstrålar trots att tusentals år ligger dem emellan, och en mörkögd poet från Alingsås går dem till mötes trots att hundratals mil skiljer dem åt. Och vad är fjärran och nära när ursprung och tillhörigheter blir alltmer komplexa och föränderliga? Hjälten Akilles i blå täckjacka placeras på en parkbänk i förorten när Johannes Anyuru skriver samman det arkaiska Grekland och det segregerade Sverige år 2003 i diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya.
”Antiken stryks ur undervisningen”. Så löd rubrikerna på de första nyhetsnotiserna den där dagen i slutet av september om Skolverkets förslag att ta bort momentet ”Forna civilisationer, från förhistorisk tid till cirka 1700” ur läroplanen för högstadiet. Och de debattinlägg som omedelbart rasade in fokuserade just på antiken. Alla från höger till vänster, från akademiledamöter till folkbildare, var ense: antiken är den grund på vilken vårt samhälle vilar.
Ska eleverna berövas ett världsarv i form av antikens konst och litteratur? frågade sig Maria Schottenius (DN 26/9). Ska de tappa konkurrenskraft på arbetsmarknaden utan förståelse för juridiska system, samhällsbildning, ledarskap och demokrati? undrade Lars Strannegård (DN 2/10). Både Peter Englund (DN 28/9) och Ebba Busch Thor (Expressen 30/9) påpekade att den som inte förstår de historiska sammanhangen inte heller förstår sin samtid. Dick Harrison (SvD 27/9) radade upp perioder ur historien som tagit avstamp i antiken. Göran Greider beskrev metamorfosen då en så nära förbindelse med svunna världar upprättas genom poesi och berättelser att nuets verklighet plötsligt tycks främmande (Dala-Demokraten 30/9).
Och visst är den grekiska och romerska antiken – som sammantaget sträcker sig över mer eller mindre ett millennium – en epok som är så grundläggande för Västerlandets samhälle och kultur att ett helt högstadium inte räcker till för att inhämta komplexiteten i dess framsteg, bakslag, dumheter och genidrag. Antiken var faktiskt först med nästan allting. Den romerske diktaren Horatius skröt till exempel med att ha varit den förste att använda grekiska versmått – just det, grekiska. För Rom var såväl beträffande poesi som filosofi och politik ofta blott en kopia av sin granne Grekland. Och varje historisk period bygger på tidigare kulturer i ett oändligt nätverk av kontaktpunkter. Det är inte bara antiken som nu riskerar att strykas ur undervisningen, utan också övriga forna civilisationer, vilket lärare och forskare på Historiska institutionen vid Göteborgs universitet understrukit i debatten (SvD 2/10).
Men ärligt talat: hur mycket av det här hinner eleverna hämta in på det fåtal timmar som i nuläget är schemalagda i årskurs 7–9? Vad gör det egentligen för skillnad?
Om undervisning i äldre historia försvinner från grundskolan blir ingången till humanistiska studier på gymnasium och högskola så smal att de enda som hittar dit troligen har vägletts av närstående högutbildade vuxna. En betydligt tyngre uppgift beträffande grundläggande faktakunskaper kommer att förskjutas till gymnasium och högskola och på så sätt förstärka en redan negativ trend.
Men en viktig formulering i Skolverkets skrivelse har delvis kommit bort i debatten: ”Om regeringen inte beslutar i enlighet med Skolverkets förslag bedömer myndigheten att timplanen bör utökas.” Ja, tänk om denna mäktiga kör av protester kunde genljuda så långt som till ökad resurstilldelning för humanistisk utbildning i stort.
För Torborg i Åsle och hennes samtida var arvet från antiken en välbekant och nära realitet, trots att de levde i medeltidens Västergötland. Hon kanske inte själv behärskade latin, men visste tillräckligt för att förstå att det gav internationell status och historisk tyngd till hennes minnesvård. Någon i hennes omedelbara närhet kunde dikta på klassiskt latin. Och i grannbyn Broddetorp bodde Benedikt, som en gång rest till Rom – om det berättade han i runor på fornsvenska, ristade på ett annat, samtida monument.
Historien gestaltas ofta som den där fjärran platsen där främmande gestalter skymtar fram ur den töckniga dimman. Men historien är närmare än vi tror. Och vi är en del av den, liksom den är en del av oss.
Jag ringer kyrkvaktmästaren och meddelar att vi är klara. Dörren stängs om Torborgs gravsten. Men snart kommer den att ställas ut i ett nytt litet stenmuseum i Åsle, så att dess text kan fortsätta tala till varje ny besökare, idag och imorgon, precis som för nästan tusen år sedan.
Anna Blennow är docent och lektor i latin vid Göteborgs universitet
Not: Inslaget om Västergötlands medeltida inskrifter sänds i Vetenskapsradion Historia i
Sveriges Radio P1 den 15 oktober 2019.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Linus Salö 
Hanna Söderlund