Debatten om regeringens planer på att införa medborgarskapsprov har varit livlig. Eftersom universiteten är statliga myndigheter ska de lyda regeringens direktiv, heter det. Men vad innebär det att lyda? Och hur är det egentligen med myndighetsformen?
Då och då sägs det att universiteten är statliga myndigheter. Påståendet är nästan alltid en del av en tillrättavisning: från universitetsledningar eller universitetsjurister som vill inskärpa vissa rutiner, eller från politiker som vill implementera en viss ideologi. I bägge fallen handlar det alltså om ett slags lydnad, där de olydiga är universitetsinstitutionerna eller enskilda akademiker som ska rätta sig i ledet.
Det mest aktuella exemplet på denna logik är kontroversen angående regeringens vilja att införa medborgarskapsprov. Universiteten har varit måttligt intresserade av uppdraget, vilket föranledde en syrlig kommentar från migrationsminister Johan Forssell: ”Det är regeringen som styr landet och våra universitet är statliga myndigheter som lyder under oss.”
Forssell har fått svar på tal, av Expressens kulturchef Victor Malm bland annat, och sista ordet är knappast sagt. (I skrivande stund kommer nyheten om en KU-anmälan riktad mot Forssell.) Den omfattande diskussionen beror förmodligen på att frågan är mångbottnad. I viss mån är den ideologisk: är medborgarskapsprov en bra idé eller inte? I viss mån är den praktisk: hur skulle sådana prov alls fungera? Kan de skapas så snabbt som regeringen vill? I viss mån är den juridisk eller organisatorisk, ja kanske även semantisk.
Det finns anledning att reflektera lite över de senare aspekterna: lydnadsbegreppet och myndighetsformen. Svenska Akademiens Ordlista urskiljer tre betydelsenyanser hos verbet ”lyda”:
- rätta sig efter, vara lydig: lyda order
- höra till, sortera under
- ha viss lydelse, vara avfattad, låta; lyda på, uppgå till, gälla
Det var alltså den andra innebörden Forssell aktualiserade (”våra universitet […] lyder under oss”), men finessen är ju att den första innebörden – lyd order! – följer med på köpet. Att universiteten ska lyda säger sig självt, eftersom de är myndigheter. Det räcker att påminna dem om det.
Fast är de verkligen myndigheter? En som har fördjupat sig i frågan – vars svar hela tiden tas för givet – är Shirin Ahlbäck Öberg, professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Och ja, även hon konstaterar att universiteten de facto har sorterats in under verksamhetsformen ”förvaltningsmyndighet”. Kruxet är att detta gjordes som en del av Regeringsformen 1974, utan vare sig konsekvensanalys eller politisk diskussion. ”Det har således aldrig fattats något principbeslut om att universiteten ska bli statliga förvaltningsmyndigheter” konstaterar Ahlbäck Öberg.
Förändringen av verksamhetsformen innebar därför att tidigare etablerade universitetsstatuter och stadgar förbisågs, vilket öppnade en fundamental konflikt, eller ambivalens, i universitetens nuvarande status: å ena sidan är universiteten satta att bedriva fri forskning och högre utbildning inom en ordning där det kollegiala styret är grunden: det är akademikerna själva som bestämmer vilken forskning som ska bedrivas, vilka som ska anställas, hur utbildningarna ska utformas, osv. Å andra sidan är universiteten alltså numera statliga myndigheter bland andra, med det lydnadsförhållande som följer av det.
Ahlbäck Öberg pekar på att det dessutom finns en tendens att myndighetsformen och lydnadslogiken mer och mer hotar att ta över. Följden är att ”den självständighetskrävande akademiska verksamheten vid våra universitet och högskolor utan en principiell och öppen diskussion har tillåtits glida in i ett lydnadsförhållande under statsmakten, och där den politiska och byråkratiska förståelsen för den reella innebörden av vad en fri akademi är successivt överskuggats av denna institutionella svaghet.” När Forssell säger att universiteten ”lyder under oss” är det en perfekt illustration av denna tendens.
Men intressant nog råder det ingen självklar enighet i frågan, ens inom regeringen. Så sent som i juni pekade den förre utbildningsministern, Johan Pehrsson, på konflikten mellan den akademiska friheten och myndighetsformen. I den senaste forskningspropositionen står det också att dagens myndighetsform ska utredas. Men eftersom både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är emot en förändring lär dock inget hända.
Det kan man naturligtvis beklaga, men kanske är detta ett fall där man kan se ett halvfullt glas, snarare än ett halvtomt. Att varken Göteborgs eller Stockholms universitet har gått med på att skapa de prov som regeringen har beställt visar att det trots allt går att säga emot. Att lyda under är ännu inte samma sak som att lyda, även om migrationsministern verkar tro det. Universitetens ambivalenta status erbjuder alltså en viss frihet eller, om man så vill, en möjlighet att anamma den tredje innebörden av lydnads-begreppet, den som ligger närmare begreppets etymologiska ursprung: att ljuda, att låta.
Att lyda kan, med en formulering ur SAOB, vara att ”ge (ett klart) ljud från sig, tona, klinga, ljuda”. De högre lärosätena ljuder under och bortom regeringens politiska vilja. Fria från regeringsmakten är de inte, men identiska med den är de heller inte. Kanske är det helt enkelt upp till akademikerna själva att inom sin verksamhetsform förverkliga den akademiska friheten, när administratörer och politiker inte förstår vad den ska vara bra för. För den formen har trots allt en mycket längre historia, och mycket djupare implikationer, än verksamhetsformen ”statlig myndighet”.
Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet och medlem i Humtank
Humtank 
Gästskribent