Essä, konstlaboratorium, digital publicering. Det finns många sätt för humaniora att nå ut i dag. Men vilka effekter får nya samverkansformer och kanaler för kommunikation på humanioras frågeställningar och självbild? Den diskussionen har bara börjat.
Den övergripande frågan för Humtanks paneldebatt på Nordiska museet i går kväll – når humaniora ut? – kan nog sägas ha besvarats jakande. Samtidigt har offentligheten förändrats påtagligt bara under de senaste tjugo åren. Tidigare var de stora dagstidningarnas kultursidor självklara arenor för humanister.
”När jag var kulturchef i tidningsbranschen var kulturcheferna för de sex största tidningarna disputerade humanister. I dag har samtliga hämtats från journalistiken. Det var ingen garanti för att humaniora fick plats, men förutsättningarna var bättre”, berättade litteraturvetaren och kritikern Ingrid Elam, som sedan 2012 är dekan för konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet. Hon är för övrigt själv tämligen unik i det att hon som disputerad litteraturvetare en gång lämnade akademin för tidningsvärlden men senare kom att återrekryteras som chef.
I panelen fanns också Humtanks Jonas Ingvarsson. Han adresserade i sitt inledande inspel vikten av att lyfta fram forskarens spridning av kunskap utanför akademin som just en tredje uppgift, vid sidan av undervisning och forskning. Det sker inte i dag, åtminstone inte med konsekvens. Forskningskommunikation ses snarare som en del av samverkan.
En viktig förutsättning i sammanhanget nämndes av Astrid Söderbergh-Widding, rektor för Stockholms universitet och professor i filmvetenskap: ”Problemet är att det finns tre uppgifter men två penningpåsar. Det är ett strukturellt problem.” Men hon framhävde också egna erfarenheter från arbetet med tjänstetillsättningar där just samverkan givits tungt meritvärde.
Vad finns det då för möjligheter och förebilder i dag? Jonas Ingvarsson pläderade för att humaniora och humanister i högre grad borde låta sig inspireras av hur konstnärer arbetar: ”Se på Anna Odell och andra som gör konst av sociala interaktioner – de kan lära oss i humaniorasektorn att nå ut bättre.”
Ett intressant exempel på ett i någon mening gränsöverskridande projekt är konstlaboratoriet , med Stockholms universitet och Magasin III som huvudmän. Här möts konst och vetenskap, och mötena i sig genererar nya frågor, nya sätt att ta sig an vetenskapliga, konstnärliga och samhälleliga utmaningar – och är uttryck för just samverkan.
En annan viktig kanal för humaniora är museisektorn, vilket särskilt lyftes fram av panelens fjärde medlem, Nordiska museets chef Sanne Houby-Nielsen, som också är disputerad arkeolog. Men förhållandet mellan grundforskning och museiutställningar är på inget vis enkelt: ”Man kan inte göra en utställning direkt på en avhandling, det är mer komplext – och det är utmaningen som gör det roligt. Men vi kan inte göra publikdragande utställningar om de inte är grundade i forskning”, förklarade Houby-Nielsen.
I samtalet lyftes också essän fram som genre och kunskapsform, liksom de möjligheter som öppnar sig i och med digital publicering. Här har vi med all sannolikhet ännu inte förmått utnyttja potentialen. Och när kanalerna för kommunikation och publiceringsmönster ändras – å ena sidan nyskapande kunskapsformer, å den andra hårt mallade, referentgranskade tidskriftsartiklar – infinner sig frågan hur själva forskningsfrågorna förändras.
Humaniora i dag utmärks av pluralism, konstaterade debattens moderator Anna Sofia Rossholm i en avrundande kommentar. Men hur påverkas humanioras syn på undersökningsobjekt och kunskapsbildning när kanaler och former för kommunikation och publicering förändras? Har monografin, länge humanioras kungsgenre, alls en framtid, och i så fall i vilken form? Vilka blir effekterna för humanioras självbild och roll? Den diskussionen har bara börjat.
Linus Salö 
Hanna Söderlund 
Anna Friberg