Jag brukar hävda, och det ganska envist, att humanioras – och Humtanks – uppdrag är att uppmuntra intellektuell instabilitet. Jag kan inte komma på någon som gjort detta bättre än den ungerske författaren Imre Kertész, vars bortgång meddelades oss idag.
av JONAS INGVARSSON
Efter att Kertész fått nobelpriset 2002 delade man ut hans vittnesskildring Mannen utan öde i alla svenska gymnasieskolor. Det tror jag var ett stort misstag. Lärare som inte hade läst boken måste ha blivit mycket förvirrade – för Kertész mästerliga skildring av koncentrationslägret är ingen enkel sak. Jo, den är enkel att läsa, språket är kristallklart, händelseförloppet tydligt. Men undertonen, anslaget, blicken? Killen kommer till Auschwitz och konstaterar att det verkar finnas gott om ytor att spela fotboll på. Han noterar efter några veckor att grabben som sover bredvid honom slutar röra på sig, och tar då hans mat, tills vakterna plockar bort både den livlöse och dennes matranson. När han slutligen blir fri och återvänder till Budapest vägrar han bekräfta gaskamrarnas förekomst för en västerländsk journalist (hade han vetat så hade han ju varit död!?) och romanen avslutas med att han skäller ut sina judiska släktingar.
Vad var det han skrev egentligen? Kertész skildring av förföljelserna under andra världskriget är unik i sitt osentimentala och lågmält brutala anslag. Romanen Mannen utan öde är inget annat än en i sann mening absurd skildring som placerar Albert Camus antihjälte Mersault från Främlingen mitt i koncentrationslägrets helvete. Kertész roman innehåller flera rena parafraser på Camus existentiella klassiker, och parallellerna mellan de bägge texterna kan man ägna seminarier åt. Kombinationen av den nihilistiska blicken och det oerhörda lidandet skapar en emotionell dubbelbinding som man inte kan släppa ifrån sig. Vad innebär det att Albert Camus intar denna plats i vittneslitteraturen? En existentiell filosof som hävdar att vi måste föreställa oss Sisyfos lycklig? Vi kan inte fly meningslösheten, men måste försöka acceptera den som ett livsvillkor. Nu blir det besvärligt – ska vi acceptera koncentrationsläger och antisemitism? Självfallet inte. Men genom att inta den absurt distanserade positionen skapar Kertész en synnerligen levande betraktelse över dödens laboratorium.
Men romanen kom inte ut utan motstånd – många ansåg att man inte kunde skildra förintelsen på detta sätt. Det tog tid att få ut boken. Och Kertész skrev den kafkaartade romanen Fiasko, som handlar om en författare som skrivit ett manus om förintelsen som ingen vill ge ut. Kertész återkommande förmåga att kliva ut ur upplevelsen och skildra den utifrån i all sin absurditet ger hans texter en synnerligen säregen och tidlös allmänmänsklighet. Så skapas klassisk litteratur. Så skapas intellektuell instabilitet.
Gästskribent 
Humtank