Tio år efter svininfluensan har vi en ny pandemi. Britta Lundgren professor emerita i etnologi diskuterar coronaviruset och Covid19 i relation till ett tidigare forskningsprojekt. Vilka verkligheter är vi nu beredda att se och vilka kan ges förståelse- och förklaringsvärde? Här har humanistisk forskning mycket att bidra med.
Mer än någonsin befinner vi människor här på jorden oss i en antingen/eller situation: om vi inte fattar varandras händer, kommer vi att begravas tillsammans. (Bauman, 2018, s 138)
Zygmunt Baumans slutord i boken Retrotopia kan läsas i ett melankoliskt eller nostalgiskt stämningsläge – ack den tid när vi kunde prata om att fatta varandras händer, inte bara som en bild för samhällelig solidaritet, utan också som konkret beröring. När vi utan att tänka kunde hälsa på varandra med handslag, krama varandra, sitta nära på bussar och barer eller beröra ledstänger, dörrhandtag eller affärernas betalningsapparater utan att använda handskar.
Nu är tiden annorlunda med en skenande utveckling av smittspridning, dödsfallsstatistik, börsfall, konkurser och olika befarade eller reella bristtillstånd av varor och tjänster.
Pandemier och epidemier blixtbelyser samhällets funktioner och kulturens yttringar. Plötsligt ser vi sådant vi inte tänkte på förut. Vilken kapacitet har toapapperstillverkare egentligen? När finns jäst i butiken? Kommer vin att kunna importeras från Italien till sommarens grillbufféer? Och blir det överhuvudtaget någon gemensam grillning och när?
De ovanstående frågorna är lättsamma till sin natur. Svårare är att handskas med frågor kring sjukvården, personlig assistans och hemtjänst, antalet respiratorer, mängden skyddsdräkter och oron för sig själv och anhöriga – eller rasism samt politisk och ekonomisk ojämlikhet. De sistnämnda aktualiseras exempelvis i de hatiska uttrycken om svensk-somaliers överrepresentation bland dödsfallen.
Svårare är också förändringarna av det sociala och kulturella kitt som skapar struktur och ordning. Såväl årets som livets högtider får en annorlunda inramning och utformning. Påskresan ställs in, Första Maj-tågen likaså. När vi alla, oavsett kulturell tillhörighet, slutit upp tillsammans till dop, bröllop och begravningar ställs de nu in eller utförs med olika distanseringstekniker. Svårare är också att se det offentliga livet på gator och torg, i affärer, barer och restauranger tyna bort och följa företagares rop på bistånd. Åratals arbete går till spillo på några veckor.
Rekommendationerna om att skydda ”70-plussare” ” och andra riskgrupper, karantän och förbud mot sammankomster syftar till att utestänga själva smittan, att inte släppa in den där människor uppehåller sig, eller att inte sprida den vidare – med en epidemiologisk term – containment. Men vi ser också en osedvanlig mängd kreativa uttryck för solidaritet och social sammanhållning. Det är den andra verkningsfulla och tydliga mekanismen, som alltid blir synlig under pandemier – compassion – och som interagerar med mekanismen containment. Uttrycken för medkänsla och solidaritet är många. I trappuppgångar och butiker hänger lappar om att hjälpa de gamla med att handla eller övriga ärenden, det applåderas från balkonger för sjukvårds- och hemtjänstpersonal. Och tusentals frivilliga anmäler sig för att praktiskt delta i vård och omsorg.
Vi lär oss hela tiden. Även statsepidemiologen Anders Tegnell uttrycker detta gång på gång, dag efter dag. Detta virus är nytt, det är en helt ny sjukdom, vi lär oss bit för bit. Vi som inte är epidemiologiskt eller infektionsmedicinskt skolade lär oss också. Förutom de åberopade beteendena lär vi oss nya ord och metaforer. Vi pratar om flockimmunitet, svänger oss med reproduktionstal och vi tillämpar ”platta kurvan” i allt fler sammanhang.
I det följande ska jag kort ta upp lärdomar från ett tidigare forskningsprojekt om svininfluensapandemin. Tidigt visste jag att jag behövde bredda min egen humanistiska kunskap om jag skulle kunna delta i ett vetenskapligt samtal om pandemin och få trovärdighet i mitt skrivande. Jag bestämde mig för att bevista och även aktivt delta i många ovana konferenssammanhang. Den första var en mångdisciplinär konferens om infektionsepidemiologi i Edinburgh. Konferensen belyste min egen okunskap, men också vad jag upplevde som kunskapsluckor hos de övriga disciplinerna. Jag skrev en kort text i Kulturella Perspektiv 2013 med rubriken ”En pandemis vetenskapliga verkligheter”. Syftet var att diskutera Annemarie Mols begrepp om iscensättande av olika verkligheter. Hennes exempel handlar om hur delprofessioner inom vården av och till interagerar med andra professioner för att lösa ett problem i ett komplext helhetsperspektiv. Hon kallar detta för switching (Mol 2002:124).
I det efterföljande arbetet under forskningsprojektet kunde jag testa Mols begrepp. Det handlade om intervjuer med myndighetspersoner, beslutsfattare, patientkategorier och sjukvårdspersonal. Tillsammans med Nordiska museet skapade jag också en frågelista om förkylning och influensa. Svaren som inkom skapade ett stort material och dess teman är nu återigen aktuella.
Vilken roll spelar de ritualiserade beteendena i samband med insjuknande? Har man en ”vanlig förkylning”, ”bara influensa” eller den nya coronasmittan? Frågelistsvaren berättade om att förkylningslägret kunde upplevas som en, visserligen skamfylld, men ändå respit från vardagen. Nu är den ersatt med ett obligatorium, ofta ovälkommet och ångestskapande. Det egna immunförsvaret och den föreställda motståndskraften kan inte diskuteras på samma sätt som tidigare, eftersom det är ett nytt virus. Visserligen flödar självhjälpsgenren som vanligt av tips om kollodialt silver och diverse andra hälsodekokter, men för de flesta har budskapet gått in – vi har ingen immunitet i befolkningen. Förändrade kroppsbeteenden i relation till rum och plats har jag redan berört.
Under och efter forskningsprojektet om svininfluensapandemin har jag genomfört många offentliga föreläsningar. En fråga har alltid rört vad som kommer att hända nästa gång vi får en pandemi. Svininfluensans dilemma kring vaccination och biverkningen narkolepsi ersätts av andra dilemman. Redan nu diskuteras frågor om förändrad prioritering av intensivvårdspatienter och om ”boten är värre än soten”, det vill säga är fokuseringen på människors liv och hälsa i relation till sjukdomen Covid19 rimlig i förhållande till samhälleliga olyckor i form av ekonomisk depression och arbetslöshet. Frågor om tillit till experter och hur mellanmänsklig solidaritet ska få plats diskuteras varje dag. Mina slutfrågor riktade till framtiden från artikeln i Kulturella Perspektiv kvarstår:
Hur kommer vi som medmänniskor, politiker eller experter att resonera nästa gång? Frågan är självklart etisk, men den är också praktisk, ekonomisk, politisk, medicinsk, social, existentiell och framför allt – liknande dilemman kommer att upprepa sig. Vilka verkligheter är vi då beredda att förstå och vilka vill vi ge förståelse- eller förklaringsvärde? Överskridande kulturforskning och överskridande medicinsk forskning – har här något mycket viktigt att bidra med.
Britta Lundgren, professor emerita i etnologi vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet.
Referenser
Bauman, Zygmunt. 2017. Retrotopia. Göteborg: Daidalos.
Lundgren, Britta. 2013. En pandemis vetenskapliga verkligheter. Kulturella Perspektiv, nr 1, 2013, s. 21-24.
Mol, Annemarie, 2002. The Body Multiple: Ontology in Medical Practice. Duke University Press.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Linus Salö 
Hanna Söderlund 
Kristofer Hansson