Högläsning, samtal om litteratur och intresse för berättelser betonas i den reviderade läroplanen för förskolan som träder i kraft i nästa vecka. Men humanistiska ämnen behövs inte bara för deras ämnesdidaktik i förskollärarutbildningen, menar Humtanks Lina Samuelsson, lektor i litteraturvetenskap vid Mälardalens högskola.
Varför skulle blivande förskollärare läsa litteraturvetenskap? Det var min egen första tanke när jag som doktorand tillfrågades om att hålla en kurs på förskollärarprogrammet. Förskolan var en främmande värld som jag fram till dess aldrig tänkt på. Jag hade inte barn, jag kände knappt ett förskolebarn och hade inte ens själv gått i förskola. Men ville jag dryga ut min anställning fram till disputation med mer undervisning så var det detta som erbjöds.
Annorlunda är det idag. De senaste sex åren har undervisning i litteraturvetenskap på förskollärarprogrammet och på grundlärarprogrammet mot förskoleklass till årskurs 3 utgjort större delen av min tjänst som lektor. Den här texten kommer följaktligen att handla om just varför det är så viktigt med humanistiska ämnen på lärarutbildningarna riktade mot arbete med yngre barn.
Jag är inte ensam, på många av lärarutbildningarna inriktade mot yngre barn runt om i landet är humanister verksamma. Vi ger kurser i språk, barnkultur, litteratur och ibland även i ämnen som estetik, historia och filosofi, men omfattningen varierar mellan lärosätena. I examensmålen för förskollärare anges ”ämneskunskaper, inbegripet kännedom om aktuellt forsknings- och utvecklingsarbete, som krävs för yrkesutövningen”, men det preciseras inte vilka ämnen det rör sig om. I förhållande till förskolans läroplan kan ett lärosäte därför resonera ungefär som jag gjorde som doktorand, nämligen att litteraturvetenskap – eller för den delen andra humanistiska ämnen – inte hör dit.
Granskar man de 20 förskollärarprogrammen i Sverige så varierar mängden litteraturvetenskap i utbildningarna mycket. I vissa program ges hela kurser inriktade på litteratur, i andra är det moment inom kurser i barns läs- och skrivutveckling och i vissa fall är litteraturvetenskapliga moment inte alls explicit synliga i kursplanerna.
Till viss del tror jag att litteraturvetenskapens ibland undanskymda roll i programmen paradoxalt nog kan bero på att litteraturläsning redan spelar en så etablerad roll på förskolan, tillsammans med andra estetiska uttrycksformer som bild, musik, dans och teater. Dess språk- och personlighetsutvecklande betydelse, kombinerad med omsorgsaspekten i till exempel högläsningssituationen, har helt enkelt tagits för given. Redan i den moderna förskolans föregångare, de Kindergartens som efter tysk modell inrättades vid sekelskiftet 1900, var högläsning en återkommande aktivitet.
Men idag är detta inte längre lika självklart. På samma sätt som intresset för litteratur och kultur generellt dalat, märks samma utveckling i förskolan. Jag har studenter som berättar om praktikplatser där det knappt finns några böcker tillgängliga för barnen, att lässtunderna rationaliseras bort (de tar för mycket tid, barnen är ändå inte intresserade) och att boksamtal aldrig förekommer (för svårt att få till med stora barngrupper). För att stävja ett sådant förhållningssätt måste litteraturens betydelse i sin egen rätt – inte som utfyllnadstid, som sövningsmedel eller för att lugna en stökig barngrupp – också få ordentligt med utrymme i lärarutbildningen.
Det finns en del som tyder på att litteraturen också kommer att få det. I den reviderade läroplan som träder i kraft i nästa vecka, Lpf18, finns det en ny formulering om att ”[b]arnen ska erbjudas en stimulerande miljö där de får förutsättningar att utveckla sitt språk genom att lyssna till högläsning och samtala om litteratur och andra texter” och att ett mål är att barnen ska utveckla sin ”fantasi och föreställningsförmåga” och ett ”intresse för berättelser, bilder och texter i olika medier, såväl digitala som andra, samt sin förmåga att använda sig av, tolka, ifrågasätta och samtala om dessa”. De senaste åren har också flera läsfrämjande satsningar på kommunal och statlig nivå gjorts på förskolan med bokgåvor, uppbyggnad av förskolebibliotek och lärarfortbildningar som Läslyftet.
Men för att litteraturläsning inte bara ska bli ett tillfälligt projekt, ett tema under en termin som sedan prioriteras bort, behöver synen på litteratur och kulturs betydelse stärkas i grunden. Då räcker det inte med att lära ut metodik om boksamtal och högläsning eller hur man skapar stimulerande läsmiljöer, utan man behöver också ge studenterna en djupare förståelse för litteraturens särart, villkor och betydelse.
På flera lärosäten, däribland mitt eget, läser förskollärarstudenter barnlitteraturhistoria och analyserar barnlitteratur. Oftast möter jag studenter som längtat efter de här momenten. De brinner för barnlitteratur, blir nostalgiska av att möta gamla favoriter och talar sig varma för hur viktig läsning är. Men de kan också överraskas av hur svår och komplex barnlitteraturen faktiskt är när de läser den på djupet, oroas över att det inte finns några enkla, givna svar på den didaktiska frågan om vad man ska läsa, och förvånas över att skönlitteratur är en konstnärlig produkt som inte alls behöver vara läroplansanpassad eller följa förskolans värdegrund. Och det är just då jag tror att de humanistiska ämneskunskaperna och förhållningssätten behövs som mest.
Humanistiska kunskaper handlar om att vidga sinnet, att röra om i huvudet, att ifrågasätta det givna. Humanistiska kunskaper handlar om att ställa frågor som inte har ett givet svar. Skönlitterär läsning är inte faktainriktad. Den kräver något annat av studenterna än vad de annars är vana vid; förmågan att både formulera egna tankar om ett verk och samtidigt förhålla sig rättvist till någon annan (källtexten) eftersom läsning av litteratur är vad Umberto Eco kallar en övning i ”trohet mot och respekt för tolkningsfrihet”. Det kan vara svårt men är ofta också stimulerande, hisnande, och ögonöppnande. I en ganska instrumentell utbildningsform med betygsmatriser, lärandemål och detaljerade studiehandledningar kan just sådana värden lätt glömmas bort, men de är också centrala delar i en utbildning, inte minst för den som ska arbeta med människor, och, som läroplanen säger, ”överföra och utveckla ett kulturarv”.
Många av de generiska färdigheter som en humanistisk utbildning främjar, så som språkfärdighet, kritisk tänkande, interkulturell kompetens och kreativitet, har gjort att inslag av humaniora, som till exempel litteraturvetenskap, prövats i läkarutbildningar och juristprogram. Men humanistiska ämnen behöver också synliggöras och stärkas i de utbildningar där de redan finns, så som förskollärarprogrammet.
Idag är jag inte bara övertygad om att litteraturvetenskapen behövs på förskolan, utan även att andra humanistiska ämnen borde ha en given plats här. Därför bör vi humanister inte bara vara delaktiga i lärarutbildningarna mot yngre barn med olika inhopp utan också aktiva och engagerade i programutveckling, forskning och debatt. Det är ju trots allt här vi kan lägga grunden för humanioras betydelse hos den kommande generationen.
Lina Samuelsson, lektor i litteraturvetenskap, Mälardalens högskola
Linus Salö 
Gästskribent 
Hanna Söderlund