Jag skrev alldeles nyss om Imre Kertész. Men nu måste jag tyvärr skriva igen. Lars Gustafsson.
Av Jonas Ingvarsson
När jag var tonåring och radikal (pacifistisk) anarkist, talade någon om för mig att Lars Gustafsson minsann hade skrivit en briljant roman. Jag kollade runt lite. Herr Gustafsson var ju en vulgärliberlal dissident, ja, faktiskt – sägen sade att han lämnat Sverige för att han ogillade det samhälle som socialdemokratin skapat, och att han definierade sig som exilförfattare, bosatt i Austin, Texas.
Jag var alltså djupt skeptisk när jag började läsa Bernard Foys tredje rockad. Men oj. Det var knockout i första ronden. Som ung fjunig (och knappast ens) intellektuell med radikala böjelser, trodde jag nog att politiska preferenser var en fråga om intelligens, men herregud, herregud, när jag läste denna roman blev jag helt förförd, och förbryllad: hur kan någon som skriver så briljant, med sådan blick och sådan humor, tycka så olika som jag? Är alltså inte politik en intelligenssak (tänkte 19-åringen…)? Jag sträckläste sedan det mesta i hans produktion, och var fortsatt hänförd.
Bernard Foy var min första examen i den skola som lär ut intellektuell instabilitet. Senare har jag läst såväl nyare som äldre verk av Hr Gustafsson, och väldigt sällan blivit besviken. Hans poesi smickrar inte med rimflätning eller tunga metaforer utan med kantiga analogier och plötsliga bråddjup i bisatserna (»Världens skridskotystnad före Bach»), hans prosa lekfullt briljant (Tennisspelarna; Sigismund) och sorgset reflekterande (En biodlares död; Sorgemusik för frimurare); hans essäistik alltid lekfullt prövande. Att han ibland hade fel, eller påstod rena dumheter betydde mindre. Jag blev alltid utmanad och kände mig intelligent i hans textuella sällskap.
Min politiska tonårschock lärde mig att god konst, god litteratur, stora tankar, inte alltid kommer från de som delar mina ideologiska preferenser. Där såddes fröet till att kultur och humaniora inte handlar om bekräftelse, utan om det jag numera alltså hyllar som intellektuell instabilitet – att kulturen faktiskt utgör grundbulten i det existentiella livsvillkoret: en kultur som hävdar att du i varje ögonblick måste tänka själv. Få författare har lärt mig att tänka själv i så hög grad som Lars Gustafsson. Jag sörjer att denna antagligen ganska usla tennisspelare är borta.
Kertész. Gustafsson. Dubbelfel. Game set match.
Gästskribent 
Adam Hjorthén