I Sigfrid Siwertz bildningsroman Jonas och draken(1928) får vi följa Jonas von Dankvarts studieår i det tidiga 1900-talets akademiska Uppsala. En av hans studiekamrater bär namnet Vergelin. När huvudkaraktären så småningom disputerar ställer sig Vergelin kritisk till den inriktning som vederbörandes avhandling har tagit och framför offentligt en ”frän, arg begreppskritik”. Trots detta får Jonas högsta betyg på sitt försvar, medan Vergelin drar sig undan utan att ens behaga dyka upp vid disputationsmiddagen. Till sin stora förtret misslyckas Vergelin när han senare söker en professur i teoretisk filosofi – och under 1900-talets första hälft kan man lugnt konstatera att aspirerande humanister sällan lade locket på när de ställdes inför dylika besvikelser. En flyktväg uppenbarar sig emellertid så att Vergelin kan söka jobb som korrekturläsare på en tidning i Stockholm; han hade ”gjort sig alldeles omöjlig i Uppsala genom sina uttalanden om filosofiska fakulteten och hela konsistoriet”.
Någon alternativ karriär i Stockholms tidningsvärld blev det emellertid inte tal om, för en morgon i mars lät tidningarna istället meddela ”att docenten vid Uppsala universitet, Hans Efraim Vergelin, av några skidåkande pojkar blivit funnen sittande död på en sten i Geijersdalen. Han var halvt insnöad och hans ansikte var täckt med rimfrost”. Omkring den döde hade man ”funnit papper efter ett tiotal veronalpulver”.
Episoden lånar sig väl som illustration till de starka känslor som är behäftade med unga akademikers vedermödor. Siwerts roman om Jonas var löst baserad på den svenske humanisten och litteraturkritikern John Landquists liv och karriär, där Vergelin har setts som en spegling av Karl Hedvall (1873–1918) – en idag bortglömd filosof, men som en gång i tiden sågs som en av den berömda Uppsalafilosofins grundpelare vid sidan av Axel Hägerström och Adolf Phalén.
Historien om Vergelins död är nästan lite för bra (eller hemsk) för att vara sann. Och det är den inte heller. Jonas och Draken är och förblir just en roman. Men alla har inte läst den så.
I boken Från Hägerström till Hedenius (1984) som behandlar den svenska filosofins historia skrev idéhistorikern Svante Nordin om Karl Hedvall. Han citerade då filosofen Anders Wedbergs artikel från Svenskt biografiskt lexikon där det uppges att Hedvall besviken lämnade universitetet, blev korrekturläsare och tog sitt liv. Jag var själv på vippen att återge Wedbergs beskrivning i en artikel om svenska humanisters karriärvägar längre tillbaka i historien. Tack vare Nordin slapp jag göra detta. Tio år efter sin filosofihistoriska bok skrev Nordin nämligen självrannsakande och öppet – och därigenom lovvärt – om sitt misstag i en artikel i Personhistorisk tidskrift. Efter att hans bok recenserats i Göteborgs-Posten hade Hedvalls son hört av sig: ”Han framhöll med emfas att de uppgifter om hans fars död, som jag återgivit, var felaktiga. Karl Hedvall hade dött i Göteborg, inte i Uppsala.” Han hade därtill inte alls begått självmord, utan avlidit till följd av sjukdom. Som Nordin konstaterar hade Wedberg därmed tagit alltför tydligt fasta på likheten mellan den fiktiva och verkliga filosofen: ”i Svenskt biografiskt lexikon hade Vergelins död blivit Hedvalls”. Nordin slår också fast att uppgiften om att Hedvall med stor besvikelse skulle ha lämnat universitet och blivit korrekturläsare i Stockholm inte heller stämmer, utan hör hemma i romanens värld. Hedvall verkar istället ha varit tillförordnad professor vid Göteborgs högskola fram till sin död.
Detta förväxlingsstycke är i sig en sedelärande historia som påminner dagens historieforskare om att inte glömma bort våra källkritiska kardinaldygder. Men allra mest intressant i sammanhanget är nog ändå själva den impuls som Anders Wedberg inte lyckades tygla: att överdriva besvikelsemotivet i levnadsteckningen. Eftervärldens mytbildningar kring akademiska misslyckanden och förväntningar på svindlande känslor av bitterhet även i det förflutna är i sig talande, och vore väl värda ett mer systematiskt studium då de kan lära oss åtskilligt om vår egen tillvaro i en universitetsvärld där det allt som oftast talas om nedskärningar, mördande konkurrens och prekära ställningar. Unga forskare och lärare som tappar koncepten och kollapsar till följd av motgångar längs deras tilltänka väg mot en så kallad erstaunliche Karriere har blivit ett återkommande motiv även i populärkulturella sammanhang. Martin Engbergs roman En enastående karriär (2018) om en doktorand i litteraturvetenskap – som också bär namnet Jonas – är ett träffsäkert och underhållande exempel. På bokomslaget syns en man ligga utsträckt på golvet, under ett övergivet skrivbord.
Varje akademisk karriär kan naturligtvis inte leda fram till en professur. Likväl har denna determinerande förväntan länge präglat akademins självförståelse.
I avhandlingen Mot lärdomens topp (2018) undersöker utbildningssociologen Tobias Dalberg disputerade humanisters och samhällsvetares sociala ursprung, utbildning och yrkesbanor under 1900-talets första hälft. Han visar att humaniora hade många avnämare i samhället. De allra flesta absorberades av skolväsendet och de lärda verken. Men stabiliteten i detta system kom under efterkrigstiden att rubbas med expansionen och reformeringen av det svenska utbildningssystemet, inte minst då kravet på doktorsgrad för läroverkslektorat avskaffades 1952 liksom med uppkomsten av separata lärarutbildningar. Det mesta tyder på att humanisters utomakademiska karriärbanor sedan dess blivit mindre tydliga. Trots att alumnundersökningar visar att många humanistiskt utbildade idag står sig väl på arbetsmarknaden tycks det föreligga en oro för vad deras karriärbanor utanför universiteten i praktiken kan innebära. Kanske har detta bidragit till att göra förhoppningarna om framgångsrika forskarkarriärer vid universiteten ännu mera laddade? Samtidigt är det idag, efter 90-talets förändring av forskarutbildningens finansiering, på ett sätt svårare att klamra sig fast inom akademin. Och andelen av den svenska befolkningen som doktorerar har på senare år minskat.
I ett pågående forskningsprojekt vid Lunds universitet (”Den humanistiska diasporan: Humanisters migration och kunskapscirkulation i Sverige, 1876–1926”, Crafoordska stiftelsen) undersöker jag tillsammans med Isak Hammar humanisters karriärvägar ännu längre tillbaka i tid än vad Dalberg gör. Vi inkluderar även det sena 1800-talet, men intresserar oss framför allt för en särskild kategori av humanister, nämligen docenter som så småningom lämnade universiteten. Precis som i Karl Hedvalls fall utgör detta rimligen den grupp som allra tydligast drabbades av en känslomässig utsatthet just genom att ha investerat så mycken möda och många år av sina liv i en akademisk bana, men utan att någonsin bli professorer. Om Dalberg undersöker hela vägen upp till lärdomens topp undersöker vi i högre upplösning dem som tycktes fastna längs sin vandring uppför skärseldsberget.
Så vad blev det då av dem istället? Ja, kanske inte korrekturläsare först och främst. Som förväntat kan vi istället konstatera att en klar majoritet, nära tre fjärdedelar, av de humanistiska docenterna som lämnade universiteten var verksamma inom skolväsendet, oftast som läroverkslärare. Ungefär 20–30 procent sökte sig också vidare till de lärda verken respektive politiska och publicistiska verksamheter. En liten del slutade också sina dagar inom kyrkans hägn. Bortom dessa mer aggregerade statistiska mönster finner vi det emellertid mest intressant att utforska hur dessa humanister fortsatte att verka utifrån sin expertis och bidra till olika epistemiska diskurser via alternativa plattformar i samhället. Professorer hade inget monopol på det lärda ordet. Istället utgjorde just läroverken och de lärda verken oumbärliga institutioner för en mer mångfacetterad kunskapsekologi.
Detta blir också tydligt i ett annat projekt jag nyligen utfört (finansierat av Kungl. Vitterhetsakademien och Riksantikvarieämbetet) om den humanistiska forskningsfinansieringens historia. Där har jag undersökt den Humanistiska fonden som inrättades på initiativ av kronprins Gustaf (VI) Adolf och riksantikvarie Sigurd Curman år 1929. Under tre decennier bidrog fonden till att stödja många olika typer av forskningsrelaterade aktiviteter inom humaniora. Vad som är slående när man läser listorna på dem som sökte medel är att långt ifrån alla hade någon given koppling till universiteten. Alltifrån folkskollärare och hembygdssällskap till domprostar och grevinnor ansökte om projektbidrag. Det vittnar om hur den humanistiska vetenskapen i Sverige i äldre tider inte kan förstås som ett strikt akademiskt fenomen, utan som ett större ekosystem som numera är svårare att se till följd av 1900-talets professionalisering och universitetsexpansion.
Även om vi idag alltmer förknippar humanistisk kunskapsproduktion med universitetsbaserade verksamheter kan vi låta ovanstående insikter påminna oss om humanisters betydelse i det bredare samhället. För trots att universiteten i viss mån har kommit att monopolisera den humanistiska forskningen, så cirkulerar mängder av humanistisk kunskap på alla möjliga håll och humanioras betydelser är – så som bland annat Humtank nyligen bidragit till att uppmärksamma – ofta större än vi anar. De som genomgått humanistiska studier av olika slag måste därför övertygas om värdet av sina kunskaper och kompetenser som humanister, även om man sannolikt praktiserar dem under helt andra yrkesmässiga etiketter.
Jag minns att jag en gång hamnade i en diskussion med en professor inom mitt ämne om vem som egentligen kan kalla sig idéhistoriker efter att en debattör i en tidningsartikel hade använt titeln med utgångspunkt i sin masterexamen. Professorn uttalade närmast reflexmässigt att det var de som hade en doktorsexamen som legitimt kunde använda sig av titeln, men hen bytte snabbt ståndpunkt efter att jag påpekat att vi gjorde oss själva en björntjänst om vi enbart lät koppla beteckningen (som inte är skyddad) till ämnets högsta examen. Många humanistiska utbildningar som saknat tydliga programbaserade strukturer lider redan som det är av en svag självbild. Att ha en humanistisk examen likställs sällan vid att träda in i en specifik profession. Vi borde inte förvärra detta genom att inte uppmuntra dem som har genomgått fleråriga humaniorautbildningar att kalla sig historiker, konstvetare och så vidare. Jag har svårt att se att personer med olika former av ekonomisk eller teknisk studiebakgrund inte skulle beteckna sig själva ekonomer och ingenjörer med gott självförtroende.
Samtidigt bör vi också motstå frestelsen att stirra oss blinda på just professionsetiketter. Den breda beteckningen humanist är till exempel inte alltid den mest rättvisande eller strategiska benämningen eftersom det inbegriper många ämnesidentiteter som buntas ihop – och detta i kontrast till andra övergripande kategorier såsom samhällsvetare och naturvetare, vilket historiskt sett inte tycks ha skett till humanioras fördel. Vad som istället borde stimuleras är en mer öppen syn och förväntan på vilka bidrag som är möjliga att göra i samhället och på arbetsmarknaden.
Humanister utgör en brokig skara, och deras karriärvägar är sällan raka. John Landquist, det vill säga förlagan till Siwerts roman, är själv ett av de mest klassiska exemplen. Den akademiska banan som filosof var för hans del stängd. Men efter många år som kritiker och redaktör uppenbarade sig på 30-talet istället en möjlighet att återvända till universitetet genom en professur i pedagogik och psykologi i Lund. Denna typ av karriärväg hör knappast till vanligheterna idag, och man kan önska att fler möjligheter att röra sig mellan universiteten och andra samhällssektorer uppmuntrades, kanske särskilt för humanioras del.
Hur som helst bör vi mota bort förväntningar om ett 1:1-förhållande mellan utbildning och yrkeskarriär. Inte minst av den enkla anledningen att det inte finns någon garanti för att de jobb som syns mest attraktiva när vi börjar studera skulle vara desamma när vi femtio år senare går i pension. Universiteten må vara unikt långlivade institutioner, men även de förändras, precis som samhället vi lever i. Kanske kan den enkla insikten verka som ett botemedel mot all besvikelse och bitterhet som – då som nu – tycks gå hand i hand med forskarbanan, och som ibland projiceras med de mest spektakulära förtecken även på fall där humanister trots allt verkar ha stretat på under helt normala omständigheter. Som när karriären förde dem till Göteborg och inte Geijersdalen.
Och korrekturläsare behövs de också.
Hampus Östh Gustafsson, forskare vid Institutionen för idéhistoria, Uppsala universitet och Historiska institutionen, Lunds universitet.
Vidare läsning
Brännstedt, Lovisa, Linus Salö & Kim Silow-Kallenberg (red.), Humanioras betydelser – en idéskrift, Humtank, 2024.
Dalberg, Tobias, Mot lärdomens topp: Svenska humanisters och samhällsvetares ursprung, utbildning och yrkesbana under 1900-talets första hälft, Uppsala, 2018.
Forsgren, Peter, ”’Jag har ju sagt dig, att jag är en fri man’: Om Sigfrid Siwertz Jonas och draken som bildningsroman” i Anna Forssberg & Per-Olof Mattsson (red.), Sigfrid Siwertz: En författares uppgång och fall, Karlstad, 2017, s. 173–205.
Hammar, Isak, Humanistisk kunskap och kompetens: En rapport om alumners nytta av studier i humaniora och teologi, Lund, 2021.
Nordin, Svante, ”Ett personhistoriskt förväxlingsstycke”, Personhistorisk tidskrift, 1, 1994, s. 44–46.
Siwertz, Sigfrid, Jonas och draken, Stockholm, 1928.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Adam Hjorthén 
Linus Salö