År 2024 har Humtank funnits i tio år och utgjort ett samarbete mellan svenska lärosäten med uppdraget att stärka humanioras roll såväl inom som utanför de akademiska institutionerna. Som ett led i jubileumsfirandet publiceras en serie av blogginlägg där vi blickar både bakåt mot tankesmedjans tillkomst, och framåt mot humanioras betydelse under kommande decennium. I följande inlägg reflekterar Jonas Harvard och Fanny Forsberg Lundell, Humtanks första språkrör, kring några av de utmaningar som återstår.
När vi, som medlemmar i och språkrör för den första kohorten humtankare, ser tillbaka med tio års perspektiv i ryggen konstaterar vi med glädje att våra efterträdare har brutit ny mark och testat nya grepp i arbetet med att stärka humanioras position i akademin och samhället. Samtidigt finns några saker, framförallt i själva debatten om humaniora, som fortfarande känns oklara, oförlösta. Och så ska det väl vara, men det är ändå frustrerande. En knepig fråga, som upptog en stor del av våra gemensamma diskussioner under Humtanks första år, rör relationen mellan olika tidshorisonter. Kanske kan dessa förklara varför det kan uppfattas som svårt att kommunicera värdet av humanistisk forskning? Å ena sidan finns grundforskningens gedigna och tålamodskrävande skala, å den andra samtidsdebattens behov av snabba, snärtiga och dagsaktuella inlägg. Konflikten är ganska uppenbar: Det snabba får inte bli trivialt och klickvänligt, men de långsamma forskningsbidragen får heller inte lämnas i skuggorna i väntan på det Stora genombrottet. Den perfekta balansen mellan lång och kort, snabb och långsam, är svårfångad. Otåliga och saktmodiga personer trivs inte alltid tillsammans.
En rimlig orsak till motståndet mot det snabba samtalet är humanisters av tradition kluvna relation till kommunikationens villkor i mediesamhället. Visserligen hör Frankfurtskolan och Neil Postmans kritik av massmedierna som fördummningsfabriker till de mer gulnade sidorna i kulturteorins textböcker. Men man behöver inte direkt tjata för att en humanist ska ondgöra sig över “kommodifieringen av medieinnehåll i åsikts-ekonomin”. Forskare ska, för att säga det rakt ut, inte behöva ägna dagarna åt att producera “content” till olika plattformar. Men borde inte humanister vara som klippta och skurna just för offentliga framträdanden, kulturellt skolade och språkligt skickliga som de ju ofta är? Vad är det då som skaver?
Vår spaning är att det handlar om tidsperspektivet, om humanisternas hemliga dröm om att presentera resultat som står sig över långa tider. Kanske skriva den där doktorsavhandlingen som om trettio år fortfarande ses som en klassiker. Kan det vara den drömmen som gör det så svårt att svara rakt och enkelt när en nyfiken journalist knackar på dörren och frågar “Jaha, kan du säga kort varför din forskning är viktig och intressant?”. När Humtank anlitade en PR-byrå för att nå ut, blev det en stor nyhet i universitetslärarnas tidning. Inte ska väl humanister beblanda sig med åsiktsmarknadens domptörer?
En insikt som har kommit smygande under dessa år är att spänningen mellan lång och kort humaniora, snabb och långsam, dessutom skiljer sig åt beroende på om vi talar om humanioras teoribildningar eller om de empiriska delarna, det vill säga källor och data.
Den teoretiska sidan kan vara extra utmanande att rättvisande paketera i det offentliga samtalet – som lätt blir det korta och snabba perspektivet. Det är med välgrundad stolthet som humanister pekar på de viktiga begrepp som rört sig från forskningen in i samhällsdebatten. Men när teorierna ska översättas till snabb humaniora, röra sig in mot samhällsdebattens centrum, glesnar ofta sammanhanget ut. I värsta fall förenklas och vulgariseras teorierna till “slagordshumaniora”. En viktig del av teoribildning inom forskning är processen där argument ställs mot argument. Idéer som kan vara djärva, halvfärdiga och till och med undermåliga nagelfars i kritiska samtal och i seminarierum. Om takten skruvas upp så att både hel- och halvfärdiga begrepp och modeller snabbt ska ut i omlopp, finns risk att de slutar användas analytiskt. De övertas av aktörer utanför forskningen, förlöjligas eller blir till politiska slagord.
På pappret är empirin enklare att hantera. Devisen “forskning visar” används i regel för tydliga empiriska resultat. Det är också tacksamt att kommunicera empiriska exempel, goda berättelser från materialet. Men där finns risken att humaniora framstår som anekdotisk. Den stereotypa bilden av humanister är att de bedriver kvalitativa studier, med en vetenskaplig räckvidd som stannar vid de insamlade citaten. För att dessa resultat ska göras rättvisa behövs utrymme för att helheten ska följa med och nyanserna utvecklas. Att omvandla 300 sidor resonemang till två pratminus i en artikel är en svår konst
Frågan är samtidigt var den humanistiska forskningsfronten är på väg – är möjligen den kvalitativa traditionens dominans över? Går vi mot större och större databaser och material inom humaniora? Ett alldeles färskt exempel på kommer från en nederländsk forskargrupp inom lingvistik, som dragit nytta av det faktum att EF Education genomför samma test i engelska över hela världen. Det innebär att de kunnat inkludera hela 2 miljoner deltagare i samma studie och därmed undersöka bakgrundsspråkens roll för språkinlärning i en skala vi inte skådat tidigare. Det är möjligt att denna kvantitativt inriktade humaniora kommer att kunna kombinera empiriska resultat med teoretiska resonemang i offentligheten på nya och verkningsfulla sätt.
Vi kan inte veta idag vilken kunskap som behövs om 20 år och kloka forskningsministrar håller med om att den långsiktiga och förutsättningslösa grundforskningen fyller på i vetandets blodomlopp. Som engelskprofessorn Wendy Moffat påpekat bedriver humanister ”the long game” genom att studera spännvidden i den mänskliga kulturens uttryck. Men det är värt att fundera över hur de långa perspektiven kan kombineras med de korta. Humtanks tioåriga historia är ett fint exempel på hur detta långsiktiga arbete kan kombineras med rappa inspel här och nu!
Fanny Forsberg Lundell, professor i franska vid Stockholms universitet samt tidigare medlem och språkrör för Humtank.
Jonas Harvard, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet samt tidigare medlem och språkrör för Humtank.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribenternas egna.
Linus Salö 
Hanna Söderlund 
Kristofer Hansson