Är schimpansen Linda sörjbar?

Humaniora handlar traditionellt om människor och det mänskliga, men även djur har betydelse för mänskligt liv och mänskliga relationer. Dödandet av schimpanserna vid Furuviks djurpark och de reaktioner händelsen väckte ger anledning till reflektion över vilka som kan inkluderas i ett Vi tillsammans med oss människor. Kan även apor vara sörjbara och hur är det med andra slags djur? Vilka konsekvenser får svaren på dessa frågor för humanistiska kunskapssökanden? 

Precis innan jul var jag på en fest där vi ägnade lång tid åt att fundera över varför en av schimpanserna som skjutits vid djurparken i Furuvik hade fått namnet Linda. Det kändes oapigt på något vis. Mer som en klasskompis i lågstadiets medelklassområde än en schimpans. Tramsigt? Definitivt. Men samtidigt en ingång till att fundera över relationen mellan det mänskliga och det icke-mänskliga, eller djuriga som etnologen Michell Zethson har kallat det.

Lisa Magnusson (DN, 16/12-22) konstaterar att det är ”groteskt” hur händelsen med schimpanserna har skötts och menar att alla som besöker djurparker är en del av problemet. Hon sätter också in händelsen i ett sammanhang av andra förrymda eller rymningsbenägna djur i närtid: kungskobran och ugglorna på Skansen, vargarna vid Kolmården. Att Magnusson inte stannar vid aporna i sitt resonemang utan inkluderar djur med fjädrar och fjäll samt de som går på fyra ben är intressant. Vår mänskliga empati tycks sällan klara av att göra utsträckningar till varelser som är alltför olika oss. Att schimpanser – vår närmaste släkting – räknas med är kanske inte så långsökt. Vad är det då som avgör vilka vi inkluderar i vårt Vi?  Inom forskningen finns det ett tydligt humanfokus i själva ordet humaniora, ett fokus på människan och det mänskliga. Så hur långt kan det mänskliga sträcka ut sig och vad kan därmed humaniora inkludera när den rör sig i posthumanistisk riktning?

Det finns många som har funderat över hur vi människor förhåller oss till djur och över våra relationer till icke-mänskliga varelser som befolkar våra liv. Inom mitt eget ämne etnologi gavs till exempel antologin Djur. Berörande möten och kulturella smärtpunkter ut år 2018 med bidrag om allt ifrån barns rädslor för djur och offentliga akvarier till köttkonsumtion (red. Simon Ekström & Lars Kaijser). Antologin får nog ses som ett tecken i tiden och den har också sällskap av en rad andra etnologiska verk som alla har fokus på djurens kulturella betydelse. Jag tänker till exempel på Elin Lundquist avhandling Flyktiga möten. Fågelskådning, epistemisk gemenskap och icke-mänsklig karisma (2018) i vilken inte bara mänskliga subjekt utan även fåglar ses som aktörer. 

Går vi utanför etnologin är listan ännu längre. I svensk kontext har till exempel litteraturvetaren Amelie Björck gjort intressanta studier av relationer mellan människor och djur. I boken Zooësis (Glänta, 2019) är det lantbruksdjuren i konst och litteratur som står i fokus. Björck undersöker ”hur djur framträder och tolkas i människokulturen” och reflekterar ”kring vilka de etiska följderna blir i förhandlingen om djurens nu och framtid” (s. 12).

Även internationellt finns intressant forskning som ofta sorteras i fälten Human-Animal Studies (HAS) och Critical Animal Studies (CAS). Förenklat presenterar HAS ofta mindre radikala perspektiv än den forskning som sorterar under CAS. I HAS-fältet är människor och det mänskliga fortfarande i centrum medan CAS-forskningen intar en mer uttalat djurrättslig position och inte nödvändigtvis ser människan som mest central.

Det ökade humanistiska intresset för det som kan sammanfattas som det posthumanistiska problematiserar humanioras kärna. Det är spännande att fundera över vad det innebär för de humanistiska ämnena och för de kunskapsanspråk som vi som verkar inom dessa ämnen gör och kan göra. För vem producerar vi kunskap? Om vem eller vilka? Finns det en poäng i att vidga humaniora, i linje med antropologins more-than-human turn, och kanske till och med tala om human(imal)iora?

Jag tror att humaniora – precis som många andra begrepp – äger möjligheten att vidgas och krympa i omfång. Jag tänker på ett begrepp som demokrati där folket i folkstyret vid olika historiska tidpunkter och på olika geografiska platser har varit sammansatt på olika sätt och inkluderat fler eller färre medlemmar av människosläktet. Själva mänskligheten kan uppenbarligen också utsträckas likväl som inskränkas, något som filosofen Judith Butler satt ord på i sina analyser av vad som gör det möjligt att bedriva krig och tillåta svält, bland annat i boken Krigets ramar: när är livet sörjbart? (Tankekraft förlag, 2009). Butlers analys kommer fram till att vissa liv är mer sörjbara än andra, det vill säga högre värderade i döden, och att det hänger ihop med hur livet som levts värderas utifrån gällande normer och maktstrukturer.

Kan vi tänka på djur som sörjbara också eller är begreppet reserverat för det mänskliga? Reaktionerna på schimpansen Lindas och hennes vänners död visar att även djur kan göras sörjbara. Det öppnar spännande nya vägar för humaniora att gå.

Kim Silow Kallenberg, docent i etnologi och medlem i Humtank.