När vi inte längre väger våra ord i mellanmänskliga samtal och egenförfattade texter, när misstänksamheten ersätter viljan till djupare förståelse – då har den humanistiska vetenskapen förlorat sin själ. Anna Hegardt Källén skriver om värnandet av det essäistiska försöket och övningar i att förstå.
Världen förvirrar mig. I omvärldsrapporteringen vet jag inte längre om bilder jag ser och texter jag läser är skapade av en tänkande människa, en omdömeslös översättningsmaskin, eller en bot som är kodad till att söndra och oroa.
I min forskning ser jag hur DNA-testföretag lyckas övertyga allmänheten om att man får veta sin sanna identitet om man köper deras big-data-baserade tjänster – trots att vi borde veta att vår identitet är något mycket mer än maskinsorterad molekyldata. I mitt arbete på universitetet uppmuntras jag att använda AI för att formulera examinationsuppgifter, med målet att bli mer tidseffektiv för att överleva den strypta lektorstillvaron – samtidigt som jag uppmanas att jaga och bestraffa studenter som använder AI för att besvara samma examinationsuppgifter. Vad är det som pågår? Jag har svårt att navigera.
Så läste jag en ny bok – Mellan lögn och verklighet (Bokförlaget Faethon, 2025) skriven av Marcia Sá Cavalcante Schuback, en av vår tids viktigaste filosofer.
Boken är en essä, ”ett försök, en övning i att förstå” (s. 11). När jag läser mig genom hennes försök att förstå världen vi lever i, börjar även jag se konturer av meningsfullhet i den. Eller, snarare, kan jag se att min känsla av förvirring är ett svar på den hyperboliska urholkning av meningens mening som kännetecknar vår tid. I boken beskrivs det som en ”teknoplanetarisk kapitalism” med en ”teknonyliberal politik vars ursinne ökar med den accelererande utarmningen av planetens naturliga, mänskliga och icke-mänskliga resurser” (s. 68). Med den tanklösa tillit som vårt samhälle har satt till maskinerna och till de företag som övertygar om att det mänskliga tänkandet inte kommer att behövas när datamängderna blir tillräckligt stora, håller vi bokstavligen på att förlora förståndet.
I boken används återkommande ordet fascism som beteckning för detta nya tillstånd. Men det vill inte säga att vi ser en återgång till en historisk form av fascism. Ordet ska snarare göra oss uppmärksamma på att det nya tillståndet inte bara handlar om datamaskiner och kapital, utan om makt och politik – särskilt en auktoritär ultranationalistisk politik med självsvåldiga ledare. Detta är nytt, och för många förvirrande. Hur kan det fria kapitalet och den gränslösa teknologin komma så väl överens med den auktoritära och diktatoriska politiken? (s. 66).
Sá Cavalcante Schuback menar att svaret ligger i vårt nya förhållande till mening. Vi översköljs av så mycket information som ger sken av att vara meningsfull, med hyperboliska påståenden om sanning och osanning, braskande nyheter och falska nyheter, i ett ständigt pågående mediaspektakel. Den nya fascismen, skriver hon, ”uttömmer meningen genom att intensifiera den, genom hyperboler och överskott” (s. 69). På så sätt skapas en tvetydighet, en ständig osäkerhet som får oss att tappa fotfästet och irra med blicken efter möjligheter till stabilitet. Och det är där, i vår osäkerhet och längtan efter stabilitet, som den auktoritära och diktatoriska politiken kommer in och slår rot, genom att framstå som det bästa alternativet.
Under läsningen börjar jag också skönja ett obehagligt mönster hos mig själv som humanist. I min tilltagande förvirring inför världen har jag blivit mer fokuserad på att avslöja, än att förstå. Jag ägnar mig mer åt att misstänksamt försöka röja bildens eller textens ursprung och med vilken avsikt eller maskin den har skapats, än att förstå dess större sammanhang och konsekvenser. Och nu ser jag det tydligt. När vi inte längre tycker oss ha tid att väga våra ord i mellanmänskliga samtal och egenförfattade texter, när misstänksamheten ersätter viljan till djupare förståelse – då har den humanistiska vetenskapen förlorat sin själ.
I svensk politik för forskning och högre utbildning kommer nu ständiga påbud om att satsa mer på STEM – science, technology, engineering och mathematics – alltmedan strypgreppet om humaniora hårdnar med minskad medelstilldelning och upprepade försök till politisk styrning. Man hör ofta att vägen till överlevnad är anpassning. Vi måste använda mer AI, annars går vi under. Vi måste formulera projekt som innehåller DNA-analyser, annars har vi ingen chans att få finansiering. Kanske är det en rimlig framtidsspaning.
Men i en värld dominerad av STEM finns inget utrymme för essäistiska försök och övningar i att förstå. För att än en gång citera Sá Cavalcante Schuback, så finns det ”inte längre något utrymme för reflexion, i dess ställe träder vetenskapliga och psykologiska fastställanden. Det finns inte längre någon tid att upptäcka sanningsfel. Sanningen själv förlorar sin sanning” (s. 101). Med tanke på vad som står på spel – förståndet, sanningen – är frågan om vi humanister verkligen borde anpassa oss. Är det värt att överleva professionellt om vi förlorar själen, själva livet i vår profession?
Mot slutet av boken finns ett avsnitt med en brevväxling mellan Sá Cavalcante Schuback och poeten och estetikern Gabriel Itkes-Sznap. Deras konversation artikulerar så vackert och hoppfullt möjligheterna i det mellanmänskliga mellanrum som åberopas genom hela boken. Det är precis det mellanrummet – med den trevande osäkerheten i samvaron, i samtalet, i tankar som ännu inte är tänkta, i ord som ännu inte är yttrade – det är det osäkra och obestämda mellanrummet som inte får plats i den teknoplanetariska kapitalismen, där allt som redan är sagt och skrivet förlorar sin mening när det blir till big data, snurrar runt och maskinsorteras i algoritmgenererade polariserade mönster.
Poesin och poetiken lyfts fram som en hoppfull strimma av ljus, där i mellanrummet. Men för mig lyser det humanistiska samtalet starkast. Den prövande brevväxlingen och hela bokens seriösa sanningssökande försök att förstå världen omkring oss, visar att vi i humaniora har viktiga värden att försvara. Som ett första steg, i en stillsam humanistisk motståndshandling mot den teknoplanetariska kapitalismens utbredning, kan vi välja att skriva alla våra texter själva och ta oss tid att prata med våra studenter om varför de ska göra detsamma.
Anna Hegardt Källén, professor i museologi vid Umeå universitet
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribenternas egna.
Anna Friberg 
Hanna Enefalk