Vet vi vilken tid som är vår? Dagens samhällsdebatt präglas av en bristande överenskommelse kring tidens riktning och hastighet. Det är oklart om lösningen till våra problem finns i framtiden eller dåtiden, och tidsskalorna låter sig därför politiseras – vi är i förfall, slutet är nära, framtiden är ljus. För att hantera denna politiska samtid är humaniora centralt.
År 2021 var Songs of disappearance det femte mest sålda ljudalbumet i Australien. Det slog ABBA i försäljningssiffror. Albumet innehåller fågelsång från 53 hotade australiensiska arter – kakaduor, sjöfåglar och den lilla nattpapegojan. Fåglarna formar en naturens ljudbild som snart kan vara försvunnen. Ett land plågat av skogsbränder och översvämningar har utvecklat en ny tidserfarenhet. Framtiden stängs, snart nås en tröskel. Det är bara en tidsfråga, och något hotar att försvinna för evigt. Människor sparar det förflutna för att fåglarna ska förbli levande, om än bara som digitala spår.
En tidsfråga. Uttrycket pekar mot en sluten framtid, en väg utstakad, ett öde beseglat. Förändringen fortsätter mot en punkt som blivit oundviklig, oavsett om någon vill dit eller inte. Men en tidsfråga kan också betyda något annat. Var har vi varit, var är vi och vart kommer vi hamna?
Nattpapegojan är akut hotad, mellan 40 och 500 individer uppskattas vara kvar i Australiens inland. Den lilla gröngula fågeln är förvånansvärt okänd. Så sent som 2013 togs ett fotografi av arten, men den första belagda observationen dateras till 1845, i en tid när den västerländska tron på framtiden, vetenskapen och den tekniska utvecklingen närmade sig sin höjdpunkt. Det var också en period då industriell och teknisk utveckling började innebära ett allt större tryck på nattpapegojans livsmiljö.
Med start i det västerländska 1700-talet formulerades tanken att framtiden är öppen och möjlig att forma. Det förflutna, nuet och framtiden var del av en enda stor process som blev känd som Historien (i singular). Mänskligheten rörde sig i en kontinuerlig tidsström där varje generation kunde bli rikare, mer upplyst, mer demokratisk. Under 1800-talet synkroniserades också olika tider i framväxande nationalstater. En gemensam klocktid koordinerade hela samhällen. Tidsskillnaden på 24 minuter mellan Stockholm och Göteborg, liksom andra tidsintervall och rytmer, blev irrelevanta. Synkroniseringsarbetet gav också globala tidszoner, överenskomna på 1880-talet.
Idag vet vi därför vad klockan är. Men vet vi vilken som är vår tid?
Såväl Historien som synkroniseringen av världen formulerades av inflytelserika forskare, politiker och tjänstemän med makt. Idag kommer fler människor till tals, det globala syd accepterar inte att infogas i en historia där industrialisering och utveckling var ett steg som Europa genomgick men de förväntas hoppa över. Också biosfärens förändringar talar och tvingar människor till anpassning när samhällen planeras utifrån stigande hetta.
Ett annat sätt att uttrycka det är att olika tidsskalor har hamnat i djup konflikt. Föreställningen om den moderna linjära tiden – om en tydlig skillnad mellan det förflutna som vi lämnar och en öppen framtid som vi möter med tillförsikt – dominerar inte längre. Samtidens rytmer är många och motstridiga. Människor lever med intensiva nyhetscykler och politiken verkar upptagen av tillfälliga opinioner. Men den långa tiden förblir närvarande. Kärnkraftsavfall ska säkras för hundratusentals år. Fossil i en avlägsen framtid kommer att bestå av plast, glas och betong som minnen av människoskapade megastäder.
Också naturens tider verkar förändras. Sedan 1800-talet har den ofta betraktats som långsam och cirkulär. Biosfärens förlopp är balanserade och förändringar sker över stora tidsspann. Nu visar den istället hastiga och intensiva förändringar: skogsbränder, värmeböljor, översvämningar och havsuppvärmning som går snabbare än vad forskningen tidigare trott. På motsvarande sätt har kulturen ofta beskrivits som föränderlig, hastig och accelererande. Men beroendet av gamla tekniker är stort och människors levnadsmönster fast i en konserverad tid. Bilen till jobbet, köttet på bordet och flyget på semestern. Som det varit länge.
Gemensamma tidsuppfattningar innebär att vissa erfarenheter blir raderade eller daterade. Det var sant också under framstegstankens 1800- och 1900-tal, men trots det fanns då en föreställning om det förflutna och det kommande som var tillräckligt gemensam. Samhällen kunde byggas med sikte på en framtid som inte var bunden av det förflutna. När 1900-talets statsmakter byggde järnvägssystem eller investerade i välfärdsstaten gjordes det med en vision om morgondagen. Bilderna av tiden kunde härbärgera motsättningar och skilda politiska samhällsvisioner. Trots deras ideologiska olikheter kunde till exempel socialism och liberalism enas om att framtiden var formbar.
Idag tycks samhällsdebatten istället plågad av bristen på en hållbar överenskommelse om tidens riktning och hastighet, om vilken period vi befinner oss i, om vi ska blicka framåt eller bakåt för att finna lösningarna. Några vill tillbaka till nationalstatens välbevakade gränser, andra vill fortsätta framåt i gamla spår av evig tillväxt, åter andra vill ställa om till en helt ny riktning.
Kan man föreställa sig en riksdagsdebatt där ledamöterna får frågan: vilken är vår tid? Går det att föreställa sig att en utredning tillsätts, att parlamentet blir tillräckligt ense i en bred, partiövergripande uppgörelse? Tanken ter sig närmast löjeväckande, men uttalade eller outtalade tidsuppfattningar är förutsättningar för samhällsanalys, och därmed för politiska prioriteringar. Skattetryck, Pisaundersökningar, vården, arbetstidsförkortning eller klimatet – under frågorna ligger idéer om det förflutna, nuet och det som borde komma. Tidsskalor låter sig politiseras; vi är i förfall, slutet är nära, framtiden är ljus.
De många tider som nu gör sig påminda är samtidigt korta och långa, intensiva och utdragna. Det förflutna verkar i nuet när beslut tvingas förhålla sig till livsstilar som människor haft under hundratals år. De val som görs idag kommer att ha effekter in i en svåröverskådlig framtid. Går det att formulera en tidsberättelse inom vilken vi kan vara oense, men ändå tillräckligt överens? Sådana överenskommelser är inget man röstar igenom i parlament, men tidsuppfattningar kommer till genom både politiska initiativ och beskrivningar av omvärlden. De är människoskapade och formbara. De handlar om begripliga – men aldrig ensidiga – framställningar av den egna och andras tider. Dessutom kräver de ett kraftfullt språk; ord, bilder och estetiska uttryck för att beskriva de samexisterande tidernas komplexitet. Att beskriva hur mänskliga handlingar kan vila i årtusenden och sedan agera, hur långa tider påverkas av korta och vice versa, är ett projekt som kallar på humanvetenskaperna. De kan bidra med att formulera vilken tid som är vår, och det i ett skede när en fågelart riskerar dö ut – när människor lyssnar till dess sång i mobilen, när de föreställer sig att de står vid tröskeln till en irreparabel och ny period av naturens historia.
Staffan Bergwik, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Adam Hjorthén 
Linus Salö