I brist på kunskap frodas myter

För lite har för länge varit känt om humaniora, och det har med stor sannolikhet inte tjänat området väl. I brist på kunskap frodas myter – och annat. Vägen till vetande går i första ledet via forskning och andra former av systematisk kunskapsproduktion. Som en del av detta ska man inte förringa värdet av utvärdering, som ett sätt att belysa värdet och resultatet av humaniora. Så resonerar Linus Salö, Stockholms universitet och Humtank.

”Ingen segrare tror på slumpen” – så talade Friedrich Nietzsche i Den glada vetenskapen från 1882. Långt senare, kring millennieskiftet, sökte sig tankarna om slumpens förnekare in i etnologen Fredrik Schougs resonemang om det svenska vetenskapssamhället, då apropå de diskussioner om tävlan, karriär och konkurrens som ideologi som allt tydligare gjorde sig påminda vid den tiden. Schoug gjorde följande påpekande: ”De missgynnade i hierarkins nedre skikt föredrar jämlika resultat, medan förkärleken för ojämlika incitamentsstrukturer ökar ju större del av kakan man lyckas erövra” (På trappans första steg, Studentlitteratur 2004, s. 157).

Tjugo år senare framstår det här som ett tema värt att återvända till, men även att skala upp till områdesnivå för att där diskuteras mot kulissen av ett fenomen som numera griper djupt in i vetenskapssamhället: utvärdering. Följande är i stora drag min poäng här: Det går på många sätt ypperligt bra för humaniora, och området har därför inte skäl att sky utvärdering. Snarare tvärt om: utvärdering kan leda till bättre kvalitetsförståelser, bättre verksamheter och en uppvärdering av värdet av sådant som utvärderas.

Utvärderingens tid

Vi lever på många sätt i utvärderingens tid. Det har pågått i flera decennier och i flera samhällssektorer. Situationen blev säregen när tendensen fann sin väg också in i lärdomens republik, som sedan länge hade införlivat bedömning i kärnan av sina nyckelpraktiker. När man tänker på saken kryllar våra världar av sammanhang där kvalitet dväljs och där värdeutlåtanden utfärdas. Möjligen kan man mena att det nyliberala universitetet tvingade fram ett slags byråkratiserad uppskalning, omförpackning och teknikifiering av idéer om kvalitetsförbättring som redan fanns: universiteten gick från kollegial bedömning av studenters och kollegers manus och ansökningar till utvärderingar av utbildningsmoduler, vetenskapsområden, universitet, tematiska områden och kunskapsnationer – nu allt som oftast i ansvarsutkrävandets namn. Det föregående hängde kvar, och resultatet blev ett gytter av samexisterande kvalitetförståelser som interagerade med varandra.

Man kan förstås förfasas, med viss rätta, över hur mycket tid, ork och resurser som numera går in i att handskas med allt som ska utvärderas. Det finns utvärdering av utvärderingssystem och uppföljningar av systematiska uppföljningar. Det hör till ett sunt forskarethos att ifrågasätta det, eftersom strävan efter styrning och kontroll lägger till lärosätenas uppgifter lager av administration med ökad byråkratisering som följd, vilket utmärka rapporter från SUHF och HERO nyligen visat (1 och 2). Mycket kritiskt har följaktligen sagts om utvärderingens tid, kanske särskilt om tendensen att mäta och ranka forskning och forskare med hjälp av trubbiga mått och märkliga kriterier. Skiftet från nödvändig bedömning till utvärderingsfeber kan te sig makaber. Men allt som rör utvärdering är varken meningslöst eller eländigt. Om detta har inte tillräckligt mycket sagts.

I allmänspråket betyder utvärdera ’bedöma värdet eller resultatet av något’ (SAOL). I realiteten inbegriper mycken utvärdering ett element av genomlysning, översyn och kartläggning. Det finns vinster med det. Kunskapen ökar om utvärderingsobjektet.

Utvärdering kan tjäna som ett redskap för att syna och korrigera våra verksamheter. Det kan indikera var undervisningen måste stärkas. Det kan blottlägga slitningar mellan föreställningar om moderna och omoderna samverkansformer. Dessutom är utvärdering nödvändigt för att i möjligaste mån upprätthålla rättvisa och meritokratiska ideal. Det kan synliggöra missförhållanden, såsom att tjänster systematiskt går till sökande av ett visst kön, trots sämre meriter, eller att de högst presenterande medarbetarna har lägre löner trots prestationsbaserad lönesättning. Mycket lärande går in i utvärderingsprocesser, både för den eller de som utvärderas och den eller de som utvärderar. Vi tränar upp ett slags reflexivitet som skapar bättre förståelse för de världar vi verkar inom. Inte sällan medför utvärdering, som några av oss påpekat i ett annat sammanhang (s.30), att värdet av det som utvärderas faktiskt uppvärderas. Därför krävs vakthållning mot tendenser till överutvärdering av somligt och underutvärdering av annat. Det krävs balans, rim och reson. Det krävs också metadiskussion och övning, för vi blir bättre på utvärdering genom att utvärdera.

Skäl och sätt att veta

Jag vågar påstå att många humanister – i likhet med andra – mestadels sett avigsidan med utvärdering. Det är förståeligt men ändå synd. Det hänger nämligen samman med en annan tendens, nämligen ett segdraget ointresse för att förstå humaniora, såväl på systemnivå som bland humanister själva. I brist på kunskap har okunskap om området kunnat ha fritt spelrum. I bästa fall utelämnas vi till ovetskap och ett beständigt status quo. När det vill sig värre får centralt positionerade personers övertygelser styra inriktningen, i kontrast mot den kunskapsdrivna traditionen. Risken blir att humanister – vi själva – övertar andras antaganden om oss, och ger erkännande till dem i enlighet med det symboliska våldets logik. När Humtank för tio år sedan sjösatte Humtankpriset motiverades det på följande vis: ”Forskare inom humaniora är ofta experter på att kommunicera, men uppdraget att samverka och agera som kunskapsspridare – som pedagoger i ordets bästa mening – är satt på undantag.” Vi visste inte då att vi i själva verket var bäst.

Hur är det med forskningen? Man vet inte riktigt, eftersom humanistisk forskning knappt utvärderas grundligt. VR gjorde nyligen ett försök, men stämningen sägs ha blivit förvirrad och bekymrad då humanioras resultat var av högsta kvalitet. När humaniora presterar sämst kan man vara säker på att humaniora är sämst. Men när humaniora presterar bäst bör man tolka resultaten med försiktighet – detta verkar vara den slutsats man ska dra. Det bör inte vara den enda. Tvärt om borde detta sakförhållande sporra oss att ta fram eller åtminstone efterlysa bättre metoder och instrument för att göra området rättvisa.

Utvärdering kan visa på skilda villkor mellan områden. En spaning är att fackförbunden, efter egna utvärderingar, börjat morra över aspekter som rör snedfördelning av resurser och systematisk nedprioritering av områden. Under det senaste året har nedslående rapporter kommit från såväl DIK som Akavia. Skevheter i systemet går ut över medlemmarnas intressen, drabbar deras arbetssituation och hälsa. Det blir viktigt att följa.

En konsekvens av politikens fördelning av anslag och universitetens ovilja att omfördela dessa blir att humanistiska områden tillbakapressas, så att satsningarna mest räcker till att stötta områden som annars skulle braka samman. Det är inte nödvändigtvis felprioriterat. Det anstår ju knappast en ”kunskapsnation” att överge områden och ämnen som det tagit lång tid att bygga upp, och om inte de folkvalda begriper det får lärosätena gripa in. Problemet är att blott skralt utrymme blir kvar för att satsa framåt. Men satsningar kan – och måste – också göras för att bygga framtidens ämnen, burna av framgångsrika forskningsmiljöer och frammanade av drivna och hårdsatsande vinnarskallar. Det i sin tur bygger på förmågan att känna igen driv, eminens och begåvning när sådant uppenbarar sig framför en. Här finns insikter att ta fasta på i de nya utvärderingsregimerna.

En ypperlig utgångspunkt som Klara Müller lyfte vid Humtanks tioårsjubileum är att olika vetenskapsområden har mycket att lära av varandra, eftersom förståelser med olika förtjänster har framodlats på olika håll. Andra områden har lärdomar att hämta i humanioras kvalitativa kvalitetskulturer. I samma lyhörda anda, kan man tillägga, borde humanister vara mottagliga för lärande i andra riktningen. Är det så? Det finns de som menar att mått för produktivitet och genomslag i princip inte ska användas vid utvärdering av humanistisk forskning, inte ens som komplement till hävdvunna praktiker såsom närläsning av texter. Det är att ha höga tankar om fullkomligheten med det egna förfarandet. Därför, men på högre nivå, är mycket av den i grunden positiva rörelse som kallas ”responsible metrics” illa anpassat för många regioner av humaniora, åtminstone i den utsträckning som den så kallade ansvarsfullheten består i att mota all bibliometri i grind. Den ”metric tide” man talar om som havande sköljt över vetenskapsvärlden har nämligen ännu inte synts till på många håll inom det humanistiska området. Vetenskapens kustlinje är fjordlik, och många humanistiska miljöer befinner sig mil från havet. I frånvaron av proxymått för bedömning och utvärdering, sådant som man förlitar sig tungt på i andra områden, fetischeras här istället det professionella omdömet, vilket är förknippat med en rad andra problem, särskilt godtycklighet. Humanister ska inte efterapa nationalekonomernas kvantitativa kvalitetsförståelser, men heller inte blint hänga fast vid kvalitativa diton. Alldeles uppenbart kompletterar och berikar de varandra – i humaniora liksom i vetenskapssamhället i stort.

Kamp, intresse, strategi

Hur ska man förstå detta? Vad blir följderna av att blunda för det? Den maktanalys man kan göra är att vetenskapen, således även humaniora, är en skådeplats för kamp och strid, där olika aktörer både har att vinna och förlora på utvärdering, ja eller olika typer av utvärderingslogiker. Här finns skäl att återknyta till Schougs analys av vetenskapssamhället som konkurrenssystem. Hans poäng, lite förenklat, var alltså att forskare som gynnas av tävling och prestationsinriktad konkurrens är mer benägna att uppskatta just sådant än forskare som tvärt om missgynnas. Överfört till utvärdering: är högpresterande forskare och forskningsområden mer positivt inställda till den mer sentida utvärderingsblicken, då de gärna vill få sina prestationer belysta och åskådliggjorda? Det kan man åtminstone anta. Kruxet är att det spelar mindre roll om bedrifterna synliggörs om omgivningen inte tillskriver dem värde. Men är det då inte så? Vi kan mest gissa. Utbredd kvalitetsnihilism råder nog inte – sannolikt heller ingen omvänd Matteuseffekt. Ändå synes åtskilligt behöva redas ut.

Blicken ska nog lyftas. Över vardagens maktkamper står frågor som rör strategier inom och för vetenskapsområdet. Det vore exempelvis av stort intresse och värde att undersöka hur internationellt framstående miljöer för humanistisk forskning har uppstått. Det vore lika formativt att förstå hur somliga av dem försvagats eller vittrat sönder till följd av byråkratiskt motiverade omorganiseringar. Man kan då utvärdera följderna av att navigera utan kvalitetskompass, och att inte förstå värdet av vad man har eller i förekommande fall hade. Vitsen inför framtiden är uppenbar, nämligen att bygga upp kreativa, innovativa och – ja – excellenta miljöer, och bygga in i systemen vad Pierre Bourdieu kallar de vetenskapliga visioner som krävs för att uppbåda energier och motverka trögheter i den vetenskapliga världen.

För hela det humanistiska områdets del är jag böjd att hålla med Sverker Sörlin, 2024 års mottagare av Humtankpriset, som i sitt tacktal sa att humaniora är bättre än sitt rykte. I så fall har området goda skäl att sätta ljus på värdet och resultatet av sina verksamheter – humaniora har att vinna på genomlysningar, utvärderingar, kartläggningar och jämförelser. Humanister lär knappast vara överens – det hör till saken – men min hållning är denna: låt oss ompröva värdet av utvärderingar, och omskapa det vi ogillar med det. Låt oss ta reda på saker om humaniora, om oss själva, för i brist på kunskap frodas myter.

Linus Salö, professor i tvåspråkighet vid Stockholms universitet och verksamhetsledare för Humtank.