För några år sedan publicerade Nationella sekretariatet för genusforskning en rapport som visade att forskare inom humaniora och samhällsvetenskap är särskilt utsatta för hot och hat. Hoten riktas ofta mot de som väljer att yttra sig offentligt i frågor som kan anses känsliga, vilket leder till en att många forskare undviker att uttala sig eller tystnar helt. När akademiker och forskare väljer att inte uttala sig medialt för att undvika utsatthet, riskerar viktiga samtal att aldrig nå offentligheten.
Sedan jag disputerade har jag återkommande blivit måltavla för olika typer av obehagliga kommentarer, via sociala medier och e-mejl, när att jag uttalar mig om frågor som handlar om makt och genus. Det brukar blåsa över. Men medan det pågår är det en mycket obehaglig upplevelse. Därför tvekar jag varje gång jag för en förfrågan. Ska jag? Jag har också varit med om att organisationer som kan ses som antidemokratiska länkat från sina sidor till mina universitetssidor. Den handlingen är att betrakta som reellt implicit hot.
Dilemmat som många forskare hamnar i är: vad innebär det för mig personligen om jag uttalar mig och vad innebär det för samhällsdebatten om jag väljer att låta bli? Att stå upp för något innebär också att blotta sig för kritik och det är som det ska vara, forskarsamhället är vana vid det. Men det att plötsligt stå inför hotfulla kommentarer är något annat. För vissa är det tillräckligt avskräckande för att avstå helt från den offentliga arenan, vilket är förståeligt men samtidigt djupt problematiskt. Förutom att samhällsvetenskap och humaniora är överrepresenterade tycks även kvinnor i något högre utsträckning vara utsatta, enligt rapporten från Nationella sekretariatet för genusforskning.
Humaniora och samhällsvetenskap handlar ofta om att ifrågasätta normer och strukturer i samhället, om att ge utrymme åt mänskliga relationer och varanden i en värld som annars fokuserar på det mätbara. Om den typen av forskning tystnar eller marginaliseras blir det tydligt att detta inte bara är ett personligt problem utan en samhällsfråga. En tyst akademiker innebär en tystare samhällsdebatt där vissa frågor inte kan ställas, vilket ska vara en självklarhet i en demokrati. Den akademiska friheten hotas också om forskare känner att det är svårt att verka inom vissa fält eller ställa vissa typer av forskningsfrågor. I förlängningen hämmas den samhällsutveckling som forskningen ska bidra till.
I ett demokratiskt samhälle är samtalet en viktig grundsten. Vi måste kunna uttrycka åsikter, samtala och debattera i olika frågor. Humanister är dessutom väldigt bra på att samverka med det omgivande samhället. Det är rent av en paradgren. Men om samhällsklimatet gör att det nästan inte går att uttrycka vissa forskningsresultat eller fenomen utan att bli utsatt för personangrepp, elakheter och rent hat och hot, vart är vi då på väg? Problemen tycks inte heller minska. Många aktörer har haft frågan på agendan på senaste åren. Men jag tror att vi måste prata ännu mer om den.
Hanna Söderlund, universitetslektor i svenska vid Umeå universitet och medlem i Humtank.
Kristofer Hansson 
Gästskribent